Ser ut som sjutton igen

Det blev ännu ett blogguppehåll igår. Inte av samma anledning som i fredags. I fredags hann jag inte. Igår hade jag all tid i världen. Hela tjugofyra timmar minus två och en halv timma. Igår berodde blogguppehållet på något helt annat. Trötthet. Den stora riktiga tröttheten. Jag visste det förut, men jag konstaterar det igen. Jag är inte sjutton år längre. Det är visserligen skönt, men tröttsamt en sådan här gång. Jag kan inte vara uppe till klockan fyra. När dygnsrytmen blir så totalt satt ur spel, så blir jag också satt ur spel.

Hur märker man mest att man inte är tonåring längre? Jag sitter inne med svaret. Jag kunde inte sova ikapp utan vaknade upp i arla morgonstund och var långt ifrån pigg, men kunde omöjligt sova vidare. Trots att det inte fanns någon möjlighet att göra sig iordning för att gå iväg till jobbet, gick jag ändå upp. Tur att jag inte skulle gå till jobbet. Hela tillvaron gick i slow motion. Fram på förmiddagen kom resten av gänget upp. Inte hela gänget, Mr T och yngsta tonåringen. Den äldsta tonåringen, som har mest erfarenhet av att vara tonåring och som fortfarande är i tonårsstadiet låg lugnt kvar och sov. En lång stund ytterligare.

I sömndrucket tillstånd åt vi frukost och löste melodikrysset, Mr T och jag. Slumrade oss igenom ett inspelat TV-program och i stort sett hela dagen var likadan. Tvättade, hängde tvätt, lagade mat, åt mat. Solen sken, gick ut en sväng. Det blev mörkt och Mr T och jag bestämde oss för att åka och handla lite grann. Skönt att komma ut en sväng. Skönare att komma hem igen. Hela dagen kände jag en längtan efter att blogga, men inte riktigt fit for fight att sätta mig ner och vara koncentrerad.

Slocknade direkt efter lite lördagskvällsgott framför TV:n. Jag är inte sjutton år längre. Däremot såg jag ut som sjutton i ansiktet. Nästan så att jag blev skrämd när jag tittade mig i spegeln. Jag såg en trött kvinna, fru, mamma, arbetskamrat, bloggare, dotter, syster, släkting, vän. Jag kände mig trött och för en gångs skull tillät jag mig att vara trött. Är det kanske ett bra ålderstecken? Är det så att jag håller på att bli vuxen och bestämmer själv hur jag får må? Låta en dag gå utan att bli sur på mig själv för att vara onyttig? Vem vet? Inte du. Inte jag. Inte ens Lisa Ekdahl vet. Det kändes bra helt enkelt. Till och med att låta bli att blogga. Tar igen det idag istället. Det känns också bra och så himla kul! På återseende med ett leende!

PS. Återigen ett grattis i efterskott till sonen till föregående bloggs föremål för uppvaktning. Alltså sonen till min svåger. Kusin till våra tonåringar. Igår fyllde han fjorton år. Jag som minns att det var som igår då min svåger ringde och talade om att han hade blivit far för första gången. Nu har den lille bebisen blivit fjorton år. Hur gick det till? Vem flyttar tiden i fjorton års tjok? Låt bli med det. Jag hinner inte med. Jag blir trött. Jag är tydligen inte sjutton år längre. Så därför blev det blogguppehåll. Livet gick vidare. En nyttig upptäckt. Hur som helst, grattis i efterskott, Robban!

Festligt med ribbor ibland

Här kommer det ett livstecken. Ett blogglivstecken. Två dagar har gått, fredag och lördag, utan att det har blivit något bloggande. Så jag börjar med fredagen. En bloggförklaring är kanske på sin plats. Eller rättare sagt en bloggfrånvaroförklaring. Jag bara uteblev. Utan någon förvarning. Det är sannerligen inte likt mig. Vad har hänt?

Tänk att livet blir ibland så intensivt att jag inte ens hinner blogga. Varningsklockorna ringer. Får gå för den här gången. Eftersom alternativet var så trevligt. Efter vanlig arbetsdag skyndade jag raskt vidare till förberedelserna inför kvällens personalfest. De sista förberedelserna. Förberedandet hade pågått under en längre tid. Nu återstod dukning och iordningsställandet av festlokalerna. I sista minuten fick vi in två efteranmälningar. Stuvade om lite i programmet och det kändes trevligt att ytterligare två ville ansluta sig än tvärtom.

Hann lagom hem för att duscha och sedan vända tillbaka. Jag och två arbetskamrater ingick i festkommittén. Vi hade haft så roligt vid själva planerandet att vi skulle nästan klara oss utan fest. En liten stund innan, infinner sig nästan en blockering. Man hinner lagom känna efter hur trött man egentligen är och funderar på hur det hela ska avlöpa. Så slår klockan det magiska klockslaget och festen är igång. Lite förfest med tilltugg och dryck. Lagindelning och utdelande av utstyrsel.

Jag skulle nästan ha kunnat betala för att få se hela personalstyrkan vandra igenom staden med diverse huvudbonader. Tomtemössor, kepsar bak- och fram, mitellalindor, snusnäsdukar, hippiesjalar, solhattar och partyhattar. Mot bowlinghallen. Discobowling. Neonfärger, musik och högt i tak i en blandning av tävlingsinstinkt och glädjeyttringar. Den i vanliga fall lugna och behärskade chefen visade en tävlinginriktning av sällan skådat slag. Synd om honom att det var så svårt att ta honom på allvar då han iförd kostym, skjorta och slips med huvudet lindat som på en skadad soldat, hävde iväg klotet med stor koncentration. Oslagbart och obetalbart. Men en hundring hade det absolut varit värt.

Tillbaka till festlokalen. Vita dukar, ljus, bordsdekorationer och sångprogram. Trerätters middag. Tävlingar och priser. Festkommittén hade inte några direkta mål med festen. Men visst är det trevligt om alla trivs och upplever en nära gemenskap. Jag tror att vi lyckades med det. Vi lyckades även få alla under bordet, utan att de var dyngraka. En del var till och med spik nyktra. Hur vi lyckades med det, tänker jag nog behålla för mig själv. Det var dock en fantastisk syn och det kändes så skönt att höra alla dessa skratt under de vita dukarna. För att inte tala om när alla skulle upp därifrån. Trötta, lyckliga och pästa.

Jag la mig klockan 4 lördag morgon. Ett tydligt bevis på att det var en lyckad fest. Jag hade svårt att somna. Låg och tänkte på festen och allt som hänt. Glad över att många av arbetskamraterna uttryckte en sådan glädje och tacksamhet för allt arbete och för en lyckad fest. En del var oroliga för att vi hade lagt ribban så högt. Kanske ingen skulle orka att axla manteln att vara ny festkommitté till nästa gång. Ingen fara, vi i nuvarande festkommittén kan antingen axla manteln en gång till om vi får vila ett år. Eller så kan vi ta ner ribban nästa gång och bara göra det enklaste tänkbara programmet i världshistorien. Eller så kan vi vara den bästa hejarklacken till nästa festkommitté och komma med peptalk och vara överlyckliga över att det är någon som ordnar något någon gång.

Varför ska vi vara så rädda för att lägga ribban så högt? Varför måste vi alltid jämföra allt vi gör? Varför kan vi inte bara få glädjas över att få glädja andra? Varför kan inte andra bara glädjas över att få bli inbjudna och bortskämda för en kväll? Är det så farligt att få göra sina arbetskamrater upplyfta och bortjollrade för en enda kväll? En gång om året borde det vara tillåtet. En gång om året borde det inte få finnas prestige, jämförelse eller ribbor. En gång om året borde det bara få vara fest, kärlek och uppmuntran. Det behöver vi och det är vi värda. Så om ett år igen: lägg ribban på den nivån den ska vara för just den festen. Jag kommer att anmäla mig på vilken nivå den än ligger. Därför jag festar gärna. Till klockan tio, tolv, två eller fyra spelar ingen roll. På återseende med ett leende!

PS. När jag höjde mitt glas på festen, hade jag min svåger i åtanke. Han ska givetvis få ett omnämnande i bloggen också. Grattis i efterskott, Ingo. Jag har gjort honom ett år äldre en gång då jag skrev ett kort... Ska åtgärda det i denna blogg och drar därför av ett år denna gång. Då är vi kvitt och i balans. Så grattis på 43-årsdagen, käre svåger. Hoppas du bjuder på 45-årskalas nästa år. Lägg ribban där du vill. Jag kommer!

Tjuvstarta inte nedräkningen

Åttonde november. Den trehundratolfte dagen på detta år. Nu återstår det bara femtiotre dagar, sedan blir det ett nytt år. Är det dags att börja nedräkningen? Nej, jag tror inte det. Inte för min del i alla fall. Jag har fullt upp med att leva i nuet. Handlarna vill lura in mig i julens famn, men jag spjärnar emot. Det låg till och med julklappar under en gran i ett köpcentrum igår. En stor skylift var placerad mitt i köpcentrumet och flera människor var i full färd med att sätta upp någon slags juldekoration med en hel mängd små lampor. Kändes märkligt. Kändes fel.

På något sätt känns det som om Fars Dag måste få fritt spelrum först och inte ha full konkurrens från julgransglitter och julgranskulor. Det ska vara kalsonger, skjortor, strumpor, slipsar, böcker, choklad i stora högar i affärerna. Blommor ska det också vara och tårtor. Goda tårtor. Han är värd det bästa, pappa. Världens bästa pappa. Jag skickade ett brev i dag med ett litet paket i. Inget av ovanstående presentförslag i det kuvertet. Ingen kalsong i år. Inte heller någon skjorta eller strumpor. Ingen bok eller choklad. Absolut inte några blommor eller tårta. Inte i kuvertet i alla fall. Det skulle se snyggt ut i postens sorteringsmaskin.

Nyfikna bloggläsare finns det gott om. Men här avslöjas inget paketinnehåll. Det är inte en lott heller. Nu säger jag inte mer. Inte för att min pappa skulle läsa detta. Han har ingen dator. Det skulle i så fall vara om någon läser och sedan avslöjar det för honom. Det tror jag i och för sig inte är så troligt. Vad skulle det vara för idé med det? Hur som helst, hoppas att brevbäraren gör ett bra jobb och springer de femtio milen som det är mellan pappa och mig, så att han får paketet i tid. Världens bästa pappa. Nedräkningen har börjat. Imorgon borde han ha paketet i brevlådan.

En annan nedräkning som nu har startat är nedräkningen inför personalfesten på jobbet. Imorgon kväll gäller det och smäller det. Undertecknad sitter med i festkommittén, men så mycket sittande har det inte blivit. Det har varit lite sjåigt. Fast läget är under kontroll. Det blir fest. En riktigt rolig sådan. Det har festkommittén planerat för. Lite ansvar ligger väl på gästerna också. Hoppas alla är på festhumör. Mr T ska också på personalfest, fast inte på min. Hans jobb ska ha en egen. Så imorgon är vi ute på galej på var sitt håll. Lördag förmiddag planeras bli lugn och skön. Fika och melodikryss är nog vad vi mäktar med. Den nedräkningen tar vi senare. På återseende med ett leende!

PS. Ta det försiktigt ute på vägarna. Det varnas för oväder. Snöfall under kommande dygnet. Stackars brevbärare som ska ut med alla Fars Dags-kort.

Gud som haver barnen kär, se min blogg som liten är

Idag är det en sådan dag då orden inte räcker till. Vad är det nyheterna på TV, radio, text-TV, internet förmedlar? Det är nästan som en film jag inte skulle gå och se, en film jag inte skulle köpa eller hyra, en bok som jag inte skulle vilja läsa. Ändå måste jag befinna mig mitt i handlingen. Mitt i det ofattbara. Det har hänt förut. Nu, idag har det hänt igen. Idag har en ung man skjutit ihjäl ett flertal människor i en skola. Både personal och elever. Många är skadade och den unge mannen som sköt är också död.

Vad finns det för ord som kan beskriva det jag känner inför en sådan händelse? Jag bryr mig inte ens om att leta. Det skulle vara onödigt jobb. Det finns inga ord en sådan här kväll. Så många människor som har fått sluta sina liv alldeles för tidigt. Vad kan det stå i en blogg då? Detta har hänt i Finland idag. Med egna tonåringar i skolor vågar man som förälder inte ens tänka tanken. Så jag får sätta min tillit till den som har makt över himmel och jord. Till Gud som känner vårt innersta. Han som vet hur det står till med mitt hjärta ikväll. Han som vet hur familjerna i Finland har det ikväll. De som har mist någon. De som är i tjänst för att hjälpa och stödja. De som just nu befinner sig i ett vakuum, som ingen någonsin kan förstå eller sätta sig in i. Ingen utom Gud själv.

Till vem kan vi gå om inte till vår Gud? Vem kan lätta bördan? Vem orkar lyssna? Vem? Om inte Gud? Så detta får bli min första bloggbön. Gud, hör min bön. Du som vet och förstår. Du som gråter med oss nu. Du som tröstar. Kom med din kärlek, värme och ljus. För här nere råder hat, kyla och mörker. Jag ber dig Gud. Hjälp oss. Låt mig vila i dina händer i natt. Amen.

PS. Jag vill skicka med ett leende, även om det känns konstigt. Jag tror ändå att det är i sådana här krissituationer som vi, om vi kan, försöka ge ut ett värmande leende. För ord ekar bara tomt, men ett leende och en värmande kram, kan vara det som räddar någon till att våga överleva nästan minut. På återseende med ett leende!

Politiker har ingen röst

Jag tror att jag låter dagens blogg hamna under politik i ämnesarkivet. För jag har funderat en stund och det känns som om jag vill vända mig till politiker. Politiker som har makten att regera i vårt land. Om de inte är fullt upptagna med oegentligheter förstås. Förhoppningsvis är de klara med sina-lik-i-garderoben-utröjningar. På TV: s nyheter ikväll hade dock fler lik plockats fram i ljuset. Lik är inte vackra i ljuset. Tio av femton moderater använder sig av svarta tjänster. Det är olagligt. Nu drar min blogg iväg mot ansvarsarkivet eller föredömearkivet. Jag ska försöka hålla mig till politikarkivet. Mitt ämne hastar och kan inte vänta så länge till. Jag behöver full uppmärksamhet för dagens blogg.

Det var inte första gången som jag mötte asylsökande människor idag. Jag har stångat pannan blodig många gånger i kontakt med utlänningsnämnden, migrationsverk, ansvariga politiker. Det här är inget vackert område i vårt land. Det är alldeles nerkletat av ovärdighet och respektlöshet. Jag fick som ganska liten lära mig att som jag själv vill bli behandlad ska jag behandla andra. Som jag själv vill bli bemött ska jag bemöta andra. Det är en liten enkel regel men så fantastisk stor om den fungerar i praktiken. Den brukar kallas för gyllene regeln. I kombination med Sveriges asylpolitik är den allt annat än gyllene. Den är nertrampad i geggan.

Om vi försöker att sätta oss in i en asylsökande människas situation, så kommer vi att märka att det är omöjligt. Vi kommer aldrig att kunna förstå hur det är att lämna vårt land, vårt hem, vår familj, vår släkt, våra vänner och grannar, våra arbetskamrater, våra rötter och vår kultur. Jag ber oss ändå att försöka. Tänk dig att du just nu i denna sekund måste bryta upp och lämna det du har. Du flyr för att rädda ditt liv. Du flyr från krig, förföljelse, tortyr, hunger, sjukdom och fattigdom. Du vet ingenting om morgondagen. Du vet inte om du kommer att överleva. Du fryser, du är hungrig, du är sjuk, du är skräckslagen, du är orolig och du vet ingenting om framtiden.

Hur vill du bli bemött? Vad skulle du vilja att någon gav till dig eller gjorde för dig i denna fruktansvärda situation? Du har förlorat allt du ägde. Du har förlorat allt du trott på. Det känns som om du har förlorat ditt människovärde och din respekt. Nu tänker vi oss bara att det är du. Vi bara låtsas. Vi gör ett bloggexperiment. I själva verket kan du gå och lägga dig i en egen säng. Äta och dricka det du vill. Ta fram vinterjackan nu när det är kallt. Ta bilen till jobbet när det regnar istället för att cykla. Tända värmeljus och ha det skönt en stund i TV-soffan. Du kan börja planera vad du ska ge bort i julklapp. För vi har bara låtsats att det var du som var flykting. Det var inte på riktigt.

För många människor är det på riktigt. Idag mötte jag tre av dem. En av dem hade varit i Sverige i fyra och ett halvt år. Pratade flytande svenska. En annan hade varit här i tre år och pratade också flytande svenska. Den tredje hade varit här i ett år och pratade förståelig svenska. De vädjade om hjälp. De hade återigen fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. De ska utvisas till ett land där det råder krig. Där det råder hungersnöd och fattigdom. Där inte några lagar längre existerar. Där det gäller att inte komma i vägen för kulspruteelden. Vilken tur att det inte är du och jag. Ändå kommer vi inte ifrån problemet. För det gäller en medmänniska. En av oss alla människor som finns här på jorden. Vem har sagt att just du och jag ska ha fred och frihet? Vem har bestämt att just du och jag ska äta oss mätta idag?

Finns det någon politiker som kan svara på det eller får jag samma svar som jag fick brevledes av en politiker sittandes i Sveriges riksdag: ”Jag beklagar men jag kan inte göra något.” Stackaren, sitta i Sveriges riksdag och inte ens ha sin röst. Höj åtminstone din röst. Nästa gång kan det vara du som vädjar om hjälp och vill du då ha svaret: ”Jag beklagar, men jag kan inte göra något.” Det är ynkedom och feghet. Då ser jag mer styrka och mod hos dessa flyende människor.

PS. Han fick en blåsig, kylig och halkig namnsdag, Gustaf Adolf. Han är säkert lyckligt ovetandes om det. Likaså att människor äter bakelse för att fira hans dödsdag, år 1632. Det kanske de gör när jag är död och begraven också. I alla fall alla ansvariga asylpolitiker. På återseende med ett leende!

Din mamma jobbar inte här

Tillbaka till jobbet efter en dryg veckas frånvaro. Vad har jag gjort för att förtjäna denna arbetsplats? Vem gillar mig eftersom jag får ha det så bra? På arbetstid. Med betalning. Jag var glad att få komma tillbaka. Se alla välbekanta ansikten på dem som jag har fått tilldelade mig som arbetskamrater. Skönt att få höra surret i lunchrummet. Kul att telefonen ringer. Det känns bra att mailen har trillat in. Det känns bra att vara behövd och få behöva andra. Det känns gott att få dela med sig av mitt liv och få ta del av andras liv. Jag känner tacksamhet. Tacksamhet var ordet sa Bull. Just det, tacksamhet är rätta ordet, sa Bill.

Jag har inte kommit till himlen. Långt därifrån. Så visst finns det saker som är tungrodda. Men jag har bestämt mig för att sätta en liten glad puttrande motor på dessa båtar och låta dem lägga ut från land. Har inte bestämt mig om jag själv är ombord. Beror på lasten, om det är viktiga saker eller inte. En sådan sak som det gemensamma köket är både viktig och oviktig för mig. Självfallet är det viktigt för mig att det är rent och undanplockat och att det inte behövs sättas upp skyltar med text i fetstil: DIN MAMMA JOBBAR INTE HÄR. Det är vuxna myndiga människor som jobbar på arbetsstället. Alla vet att deras mammor inte jobbar där.

Det som är oviktigt för mig vad det gäller gemensamma köksytor är frågan: Vem är det som inte har tömt diskstället efter sig? Så länge jag tömmer efter mig, så kan jag acceptera att det finns andra som är av den uppfattningen att det finns diskställ just av den anledningen att det ska ställas disk där. Eftersom vi redan har konstaterat att ingens mamma jobbar där, så är det självklart att det inte går att bygga några berg av ren disk. Man bör betänka rasrisken och krasrisken av glasdisken. En del hotar med att kontakta köksgruppen, antagligen för att poängtera något som köksgruppen redan känner till: att alla har inte samma bestämda uppfattning om gemensamma köksregioner som alla som har sin bestämda uppfattning.

Vilka hjältar är inte de som finns med i köksgruppen? Hur blev de utvalda? Vad har de gjort för ont, som med jämna mellanrum ska göra en utrensning i kyl och frys? Röja bland kex och kvarglömda burkar. Byta disktrasor och borstar. Göra en korrekt insortering av allt porslin. Stå ut med klagomål ska de göra också. Säga till vuxna människor att plocka undan efter sig hör också till köksgruppens vardag. Undrar om de har lust att göra ett extraknäck en vecka eller två och patrullera i vårt hem? Där borde någon sätta upp en skylt: DIN MAMMA JOBBAR INTE HÄR. Men hur var det nu jag inledde denna tacksamhetsblogg? Det känns bra att vara behövd och få behöva andra. Gäller att stå för det man menar och bloggar om.

PS. Idag fyller vårt lilla gudbarn 22 år. Tjugotvå? Stopp och belägg. Hur kunde hon bli jämngammal med oss så fort? Denna ekvation av år och parenteser kan ingen klara av. Så jag bockar och bugar för fakta och höjer mitt apelsinjuiceglas och ropar så det hörs från Hille till Egypten: Grattis lilla knytet! Tjugotvå år? Omöjligt! På återseende med ett leende!

Nu får det banne mig vara nog

Upptäckte till min egen förvåning idag att ingen av mina tidigare bloggar har arkiverats under området politik. Det finns inte ens ett ämnesområde som heter politik. Detta kan bero på att jag inte är direkt hundra procent politiskt aktiv. Ändå är jag säkert det, på ett eller annat sätt, eftersom det mesta runt omkring oss handlar om politik. Vi svenskar har lite svårt att prata politik utan att det slutar med hätska diskussioner. Är det något som man bör undvika på en fest, så är det väl politiska åsikter. Om man har förhoppningen om att det ska vara en trevlig fest vill säga.

I många sammanhang tänker man mer på att vara politiskt korrekt än politiskt ärlig. Det är nog därför som jag har svårt att ägna politiken något större engagemang. Att det ska vara så svårt att hitta ärligheten i politiken och hos politiker. Det verkar inte spela någon större roll vilken sida det är som sitter vid makten. Röd eller blå. Sossar eller borgare. De verkar, trots att ytan med vallöften, politikförklaringar och visioner är olika, spela maktens spel på samma arena. Jag hade tröttnat på sossarnas dåliga moral och hoppats att den nya makten skulle kunna städa upp i smeten. Men nu bara ramlar det in rapporter om den ena omoraliska grejen efter den andra.

Jag funderar på varför de flesta människor som kommer till makten verkar ha så många lik i garderoben och varför dessa lik börjar skramla så högt och ljudligt när det förenas med makt. Det kostar på att stå på rampljusets scen. Alla vi människor gör fel. En gång och flera gånger. Det finns förlåtelse för sådant. Alla har rätt till en ny chans. Vi har ju avskaffat dödsstraff och kroppsstraff sedan länge här i Sverige och det finns ingen anledning till att ta tillbaka dessa. Vi bör kunna påvisa att vi har kommit någonstans framåt i vår civilisation.

Så det hjälper inte med att hänga ut politiker, företagsledare, församlingar och andra som har något fuffens för sig och som får sina lik omskrivna på kvällstidningarnas löpsedlar. Vi, den stora massan, är gärna med och ropar till bödeln att han ska ge det dödande hugget. Vi gottar oss åt politiker som får avgå, åt företagsledare som buras in och åt församlingar som ägnar sig åt aktiviteter långt ifrån budskapet. Vi beter oss väldigt moget. Vi uppträder riktigt civiliserat. Är det vi som ropar högst och ljudligast, som vet med oss att vi har själva en hel del lik i garderoben? Vi har bara varit så förnuftiga att vi inte drar fram dem på maktens offentliga arena.

Jag har säkert en hel del lik i min egen garderob. Det är rätt trångt där. Jag borde göra en utrensning. Jag har privilegiet att inte behöva göra utrensningen offentligt, inte ens en bloggutrensning behöver det bli. Den yngsta tonåringen har introducerat Michael Jackson i mitt liv. Artisten, sångaren, underhållaren, världens bästa låtskrivare. Om jag ska tro på den yngsta tonåringen. Vi är nog många som har bildat oss en uppfattning om Michael Jackson. Både om vi tittar på ytan och på levernet. Jag kan inte bortse från passionen som yngsta tonåringen känner för musiken. Jag har speciellt fastnat för en text i sången "Man in the mirror". I'm starting with the man in the mirror. I'm asking him to change his ways. And no message could have been any clearer. If you wanna make the world a better place. Take a look at yourself, and then make a change.

Budskapet är klart. Börja med det ansiktet och personen som ansiktet tillhör. Om vi vill förändra världen. Om vi vill göra något till det bättre. Dags för garderobsutrensning. Förhoppningsvis börjar politikerna med rensning av sina garderober nu samtidigt. För nu får det banne mig vara nog. Hur smetigt kan Sverige bli i den politiska toppen? Är det för mycket begärt att efterfråga moral och etik i politiken? Backa tillbaka utvecklingsbandet och se var det började gå utför. Se sedan till att ta en ordentlig koll i spegeln. För det börjar alltid med mig själv, även i politiken. Jag är nämligen tveksam på hur långt förlåtelsen gäller, om vi fortsätter att släta över medvetna och existerande orättfärdigheter. Politiker, företagsledare, kristna och övriga i Sveriges land, hur långt tror ni förlåtelsen räcker?

PS. Står inför ett svårt val. Ska det vara Michael Jackson-låtar eller Gilbert O’Sullivan på stereon under röja-lik-ur-garderobs-städningen? Får fundera under tiden jag tar en kopp kaffe och en glass. På återseende med ett leende!