Ingen kommer att kunna anklaga mig för att ha överdoserat bloggandet under augusti månad. Nu får jag skynda mig om jag ska hinna få klart ett inlägg innan vi ramlar in i september. Sista augusti. Om några timmar är det oåterkalleligt. Jag betraktar september som den första höstmånaden. Jag har gjort en kroppslig enkätundersökning och jag har inte hittat en enda del av mig som vill ha höst. Detta är oroväckande. Jag tillhör nämligen den del av den svenska befolkningen som tycker om hösten. Jag gillar när mörkret sänker sig och det är fritt fram att tända värmeljus och stearinljus. Jag brukar ställa en ljuslykta på trappan vid entrén och när kvällen kommer så ser jag en tjusning att tända den. Den lilla lågan besegrar mörkret och ljuset har en stor räckvidd.
Trädgård och mycket annat går in i en viloperiod och det innebär mindre krav. De mörka höstkvällarna inbjuder till läsning, filmtittande och uppiggande kulturella begivenheter. Det blir fest i vardagen när mustiga höstsoppor, pajer eller grytor ställs på matbordet och jag tycker om att känna doften av nybakat bröd i huset när höstkylan kommer närmare husknuten. För att inte tala om en skogspromenad en klar och vacker höstdag. Det finns inte mycket som kan mäta sig med det, när solens strålar träffar färgkaskaden i trädens lövverk eller belyser lingonsnåren. Hösten har något att säga till oss människor. Jag tror vi mår gott av att lyssna till den inombords. Så vad har hänt med mig? Jag som nu vill lägga in en protest mot att hösten är i antågande?
Jag skyller på sommaren. Den har varit ovanligt lyckad i år. Inte på grund av att vi har farit jorden runt och besökt de mest spännande platserna på världskartan. Jag tror att det är just uteblivandet av den typen av sommar som har gjort den så lyckad. Det finns många människor som sätter ett likhetstecken mellan lyckad semester och fem veckors flängande. När dessa människor frågar mig om våra semesterplaner och jag svarar att vi har inte har några speciella, så går det tydligt avläsa i deras mimik att de nästan tycker synd om oss. Jag anar att de går igenom hela arkivet av orsaker. Ekonomi? Relationen? Sjukdom? Fantasibrist? Jag överlåter till dem att fortsätta fundera. Jag tänker som så att det kan vara bra för dem att ha något vettigt att göra på sin semester också.
Jag anmäler mig inte till semestertävlingen. Alltså den tävling som går av stapeln på många arbetsplatser under maj och juni. Den går ut på att bräcka motståndaren med sin semesterplanering. Tröttast tillbaka i augusti har vunnit. Jag gillar att vinna, men så segerkåt är jag inte. Jag lyssnar med ett halvt öra och väntar i tysthet in semestern och den välbehövliga vilan. Jag kan sätta likhetstecken mellan semester och vila denna sommar och det känns så skönt.
För den skull har det inte blivit någon soffliggarsommar. Knappt någon strandliggarsommar heller för den delen. Ändå kan jag inte minnas en sommar som vi har tillbringat så mycket tid utomhus på. Hade vi insett det före sommaren, då hade vi kunnat hyra ut vårt hus till sommargäster, men för all del... det har varit skönt med tillgång till toalett, dusch och ett kök att packa alla matsäckar i och förbereda alla grillningar i. De flesta måltider har vi ätit utomhus. I trädgården, på altanen, på bryggan, i skogen, i parker, på stranden. Det kändes nästan märkligt när vi för första gången kände att nej, nu är det nog dags att flytta in. Mycket motvilligt.
Så, när utesäsongen kändes förbi, slog vi till och köpte nya utemöbler. Det har funnits med i planerna ett tag och nu var det dags när reorna började komma. Iväg med det gamla möblemanget till second-hand och ihopmontering av det nya. Det måste invigas och provsittas. På med infravärmen, fram med filtar. Återigen infann sig frihetskänslan, bara en aning svalare. Jag har inte gett upp. En och annan fika finns det hopp om fortfarande. På vår älskade altan.
Det finns många orsaker till att jag kan se tillbaka på en lyckad sommar. Men ska jag plocka fram ett par saker som utmärker sig, så är det hund och kajak. Det låter som en titel på en månadstidning. Hund & Kajak. Två damer har kommit in i mitt liv denna sommar. Millie 5 år. Lisa 10 år. De är riktiga skönheter båda två och de har fört så mycket glädje med sig. Millie som med sin okonstlade glädje möter mig vid dörren när jag kommer hem från jobbet. Hon viftar på svansen, hoppar upp på bakbenen och lägger framtassarna om min hals och pussar mig. Hon borrar in sitt huvud mot mig och kelar som ingen annan kan. Hon kastar omkull sig på rygg på golvet och förväntar sig kliande och smekande tillbaka. Millie är den absolut vackraste bilden för hur jag skulle vilja beskriva ordet nåd. En gåva som jag inte har förtjänat, men som ändå ges till mig om och om igen. Resultatet är att oro blir till lugn. Tårar blir till glädje. Trötthet blir till vila. Upprördhet blir till tålamod.
Den andra damen, Lisa, kan också få bli en vacker bild. En bild av Gud. Hon är en obeskrivlig skönhet. Det står i Bibeln att vi är skapade till Guds avbild, så tänker jag mig Gud som vacker, eftersom vi är vackra. Lisa bär mig och tar mig till platser och äventyr som jag inte hade en aning om att de fanns. Med Lisa känner jag mig fullständigt fri och bekymmer finns inte i sinnesbilden. Så nog kan hon få vara en bild för Gud. De stunder som vi har haft tillsammans under sommaren har varit magiska. Jag är en gladare, friare och lyckligare människa med Lisa. Likaså med Gud.
Det ska erkännas att jag var rätt trött och sliten när jag kom hem från jobbet idag. Även om jag har världens bästa jobb, så finns det dagar som jag skulle kunna klara mig utan. En sådan dag var det idag. Mr T var spelledig och hemma när jag dök upp. Det gick inte många sekunder förrän jag la fram förslaget. Jag vet inte ens om det kom från mig själv. Helt plötsligt slank det bara genom min mun. Ska vi inte åka ut och paddla? Jag känner att jag behöver det nu. Mr T var inte svårflirtad och på rekordtid var vi ombytta, matsäcksfixade och kajakerna låg på lastbågarna. Flytvästar och paddlar instoppade i bilen. Vi drog norröver mot Utnora. En liten idyll vid havet.
Vattenytan låg spegelblank. Solen och molnen turades om och det enda sällskapet var djuren och fåglarna och två äldre män som vinkades drog ut i en fiskebåt. Vi paddlade mot en liten udde med vindskydd och fikabord och där satte vi oss och bara lät livet komma tillbaka. Det var en aning uppfriskande att sätta fötterna i vattnet, när vi skulle ta oss ur och i kajaken vid raststället, men snabbt på med strumpor, så gjorde inte ens det någonting. Vi paddlade även en sväng fram till Harkskär innan det var dags att fara hemåt. Där hemma väntade Millie och vilken lycka med en lång skogspromenad med en bekymmerslös hund. Två damer kan ibland vara en dam för mycket. I det här fallet är det alldeles lagom. Sommaren med Millie. Sommaren med Lisa. Inte bara en påhittad roman. Utan en underbar verklighet.
Så jag tror att jag satsar på en fortsättning. Hösten med Millie. Hösten med Lisa. Det finns entusiaster som säger att det går att paddla till kyrkan i Oslättfors första advent. Jag är sugen på att se om det är sant eller om det bara är kajaksnack. I så fall kan det bli Vintern med Lisa också. Definitivt vill jag att det ska bli Vintern med Millie. Så underbart att få snöbusa med henne. En nåd från Gud. På återseende med ett leende!
PS. Det skulle inte förvåna mig om jag hade samma PS för ett år sedan och för två år sedan... Det må vara mig förlåtet, för i detta fall är det på plats med en upprepning. Richard Gere fyller år idag. Sextioett år. En snygg man har blivit en äldre snygg man. Om jag kan tänka mig att lämna mina två damer för en dag? För att komma på hans födelsedagskalas? Ja. Mitt svar är ja. För en dag. Men tänker han fira två dagar, så måste jag tyvärr tacka nej. Låt aldrig damerna vänta för länge. Grattis Richard!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar