Det finns inte glass till alla, om vi inte delar med oss

Jag tror att de flesta Gävlebor vid det här laget är i den sinnesstämningen att säger någon ordet regn, så kommer smockan flygande genom luften. Det hade startat regna redan innan vi steg upp tidigt i morse. Jag brukar cykla till och från jobbet, men när det var dags att rulla in mot stan, så regnade det ännu mer. Visserligen är vi numera kajakfantaster i familjen, men ledighetskommittén var inte intresserade av att ge sig ut paddlandes i morse. Detta var verkligen ett säkert tecken på att det var skitväder. Så det föll sig alltså så att bilen med kajaklastbågar stod oanvänd och jag behövde inte övertygas så länge att jag skulle ta den till jobbet. Det regnade overkligt mycket.

När vindrutetorkarna får jobba med högsta intensitet och det ändå inte räcker, då kan vi väl enas om att det regnar typ ösregn? När jag klev ur bilen kändes det som om någon stod med hink efter hink och bara hällde över mig. Det måste vara detta som kallas hällregn. Himlen var öppen och då menar jag inte i något hyperandligt perspektiv, utan endast i regnperspektivet. Jag hade förvisso regnjacka, men eftersom jag balanserade in ett par smörgåstårtor från bagageluckan till församlingshemmet, så kunde jag inte nyttja paraply. På mindre än en minut hann jag bli dyblöt. Jag hade redan grundat vätan genom att gå in i butik och ut från butik i nästan lika intensiv nederbörd. Det måste ha sett väldigt roligt ut när jag balanserade tårtorna samtidigt som jag försökte undvika de värsta sjöansamlingarna. Jag ska erkänna att jag sa några väl ovalda ord och som absolut inte passar sig för bloggpublicering. Behåll din förhoppningsvis prydliga bild av mig.

Jag kände mig långt ifrån prydlig när jag så småningom kom in på mitt arbetsrum. Tanken på att jag inom några timmar skulle stå längst fram i kyrkan och teckentolka vid veckomässan kändes inte direkt som något stort HURRA eller kanske HALLELUJA när det nu gäller kyrkan. Jag torkade så gott jag kunde min hud. Håret var genomblött, trots kapuschong. Kläderna var genomblöta, trots regnjacka. Det måste ha regnat från alla möjliga håll. Det regnade fortfarande när det var dags att gå över till kyrkan. Psalmer och sångtexter som Regn och vind och väder, sjunger här ditt lov och Skurar, skurar från höjden, mäktiga sänd oss o Gud klingar som hånfulla pisksnärtar. Vem får för sig att skriva sådant trams? Det tycker jag inte i vanliga fall, att det är trams alltså, men om du har befunnit dig utomhus i Gävle idag, då vet du vad jag menar. Ni övriga kan väl be någon hälla tusen hinkar med kyligt vatten över dig en hel arbetsdag, så kanske det klarnar. Eller så kanske du också blir sur.

Jag tycker att det är skönt att komma in i Heliga Trefaldighets kyrka. Det råder en frid där inne, långt ifrån samhällets jäkt och stress. Idag fick taket agera gigantiskt paraply och vi fick det skydd som behövdes. För en stund lämnade vi det eviga regnandet och möttes kring ordet och kring nattvarden. Nattvardspsalmens text var en bön för alla som vi bär med oss. Vi bär så många med oss i bön när vi går fram. Vad Kristus gav och ger oss, det gäller också dem. Du dukar bord för alla... Vi ber för dem vi saknar då vi församlas här, för dem som inte anar vad tro och trygghet är, för dem som vi har sårat med vad vi gjort och sagt... Vi tänker på de många som känner andras dom, på dem som vi har svikit och inte brytt oss om. Vi ber dig, Gud, om nåden att medan än är tid få gå med ljus och glädje till dem som saknar frid.

När vi kom in i församlingshuset så möttes vi av levande ljus i ljusstakar och i ljuslyktor. Det flödade värme emot oss och när en döv tjej såg det dukade bordet, så tecknade hon: Är det dukat för bröllop? När hon förstod att det var för oss, så spred sig ett varmt leende över hennes ansikte. Det kom långväga gäster från Västerås och Köping och det fanns mycket att dela med varandra. Det blev sen eftermiddag innan vi bröt upp. Inom mig bar jag en av veckomässans psalmer: Lågorna är många, ljuset är ett, ljuset Jesus Kristus. När vi kristna verkligen förstår det, så faller mycket av våra uppbyggda murar och tyckanden. Då blir det ett levande liv. Både för oss som individer och som församling. Oavsett ras, politisk åsikt, klädval, håruppsättning, synd så hör vi ihop. Vi är ett i Jesus. Oj, vilken överraskning för många. I alla fall för dem som inte kan sitta på samma bänkrad i kyrkan eller för dem som anser sig finare än andra. Jag tycker ändå lite synd om dem som går omkring och tror att Kristi kropp endast består i en fisöppning. Alltså den del de själva ansvarar för.

Jag hastade sedan iväg till symfoniorkesterns konsert "Musik i det gröna". Av förklarliga skäl så flyttades den in och hölls i konserthusets stora sal. Annonsen höll vad den lovade. Musik i de gröna, plyschklädda fåtöljerna. En helt fantastisk konsertupplevelse med blandad kompott. Som att få kantareller och hallon inom samma timme. Två av orkesterns egna musiker agerade solister i varsitt stycke och det var ett lyft. En hel konsert ser jag fram emot, där det egna materialet får visa framfötterna efterlyser jag. Det skulle kanske bli som en musikskolauppvisning, men jag tycker att de är så professionella att det är synd att de inte får stå en stund själva i rampljuset.

Mitt favoritstycke för kvällen blev ett fint arrangemang på Evert Taubes "Brevet från Lillan". Trombonesektionens insats i speciellt fem takter var som en koral i kyrkan. Helt ljuvlig. Mer sådant. Både i konserthuset och i kyrkan. Jag tycker att det är ett bra tecken på musik när kroppen får lust att dansa. När det börjar spritta och när jag får lust att knacka på bänkgrannen och fråga: Får jag lov? Var är musiken i kyrkan som får oss att känna lust att dansa? Jag menar den här inneboende lusten? Inte den där pådyvlade, krystade nu-ska-vi-alla-göra-så-här-och-upp-nu-med-armarna-i-luften-i-härlig-lovsångsdans-innan-vi-säger-varsågod-och-sitt-ner. Var är min tro som är så levande att den behöver hela mig? Inte bara mitt ordbajseri? Jag ska leta lite nu. För den som söker, den finner. På återseende med ett leende!

PS. Nog borde väl någon på kommunen veta redan innan sommarlovet att sommarlovet någon gång tar slut? Igår startade många av Gävles grundskolor sin verksamhet och många barn strömmade till skolorna. Hastighetsskyltarna visade fortfarande femtio och bilister, mopedister och yrkesförare verkar inte kunna ta egna beslut att dra ner på hastigheten. Det frästes förbi skolgårdar och övergångsställen utan hänsyn till alla små kottar. När jag cyklade förbi lilla pittoreska Varva skola i tidig morgontimma så hörde jag en kvittrande kvinnoröst, förmodligen en uppångad lärarinna: Det finns glass till alla! Jag tänkte att det kan bli en bearbetning senare i livet av detta. Första skoldagen. Kyligt, grått i luften och så fick vi glass. Därefter följde tolv års tjat om kostcirkel och vikten om att äta en stadig frukost och hellre ett äpple till mellanmål. Kanske något för partierna i kommande riksdagsval: Det finns glass till alla! Skyll inte på mig. Det var inte jag som kom på det. Liknande löften och än värre cirkulerar redan för fullt.