Jag brukar inte göra tio-i-topp-dagar under året, men skulle du någon gång be mig att plocka fram tio alldeles speciella dagar under innevarande år, så skulle gårdagen hamna i urvalslistan. Den skulle inte bara nomineras till en av mina bästa tio dagar detta år, utan den skulle säkerligen komma väldigt högt upp. En dag att minnas. En dag att fnissa åt. Jag hade så kul och mådde så bra hela dagen. Spänn fast bloggsäkerhetsbältet för nu kommer det att gå undan. I alla fall om jag ska hålla samma bloggtempo som dagstempot igår. Fast på något konstigt sätt, så kändes det inte alls jäktigt. Livet flöt på och allt kändes behagligt. Det ska ändå erkännas att det radades upp intryck på intryck och idag har jag jobbat på att smälta dem. Med andra ord har jag njutit hela dagen idag också.
Mr T skulle jobba i Dalhalla. Så heter den konsert- och teaterscensplats som finns i ett kalkbrott utanför Rättvik i Dalarna. Du som har varit där vet vilken mäktig upplevelse det är att bara komma dit och att sedan få sitta under bar himmel och ta in det som händer på scenen... Jag överdriver inte när jag säger att jag tror att det är en bit av himlen som bjuds. I alla fall en smula. Det är inte första gången som Gävle Symfoniorkester jobbar där och nu var det alltså dags igen. Denna gång i samarbete med Salem Al Fakir och hans band. Detta skulle bli dagens höjdpunkt. Utan tvekan. Konserten skulle börja klockan tjugo noll noll och som du vet finns det då många timmar dessförinnan. Nu till fnissigheterna.
Till fnissigheter behöver man någon att fnissa tillsammans med. Sitter man ensam och fnissar, så kan man riskera att bli inlåst på sing-sing-hus. I alla fall var det så förr. På den tiden då det fanns sådana hus. Numera ska alla psykiskt störda komma ut i samhället och intregeras med alla normalstörda, vare sig det är möjligt eller inte. Tyvärr blir resultatet ibland förödande. Långt ifrån fnissigheterna. Mitt sällskap för dagen var min goda vän, kollega och från och med sommarens stora upptäckt, svägerska. Jag hämtade henne, enligt uppgjord plan klockan kvart i tio. Lagom för att vi skulle ha suttit in oss i bilen och kommit ut en bit på motorvägen, innan det var dags för melodikryssandet. Genom bilradion flödade så Eldemanns ljuva stämma och kryssandet gick lätt och smidigt. Vid halv elva hade vi kommit till Näsbysjöns rastplats utanför Storvik och då passade det bra att ta fram kaffetermosen och göra andra halvan av krysset sittandes på en filt nära den öppna bildörren. Allt för att kunna höra bilradion.
Kaffeglada fortsatte vi färden till Falun. En fnissig dag för två kvinnor bör innehålla lite shopping och då är Falun ett trevligt alternativ. Vi lyckades hitta en tjusig lunchrestaurang också där vi avnjöt en pastarätt med fläskfilé som proteintillskott. Tyvärr hade kocken varit lite för frikostig med saltkaret, så som plåster på såren fick vi kaffet utan kostnad. Jag kan inte låta bli att skriva att jag var en decimeter från Mustafa Mohamed. Han och ett gäng andra friidrottare kom in på restaurangen när vi var på väg ut. Musse som den här dagen tog tre guldmedaljer på SM i Falun. Det kanske är översaltad pasta som är knepet för stordåden? När jag tänker efter så klarade vi denna maratondag utan att vekna det minsta.
Vi hade planer på att ta Carl Larsson-gården i Sundborn på eftermiddagen, men det är nog inte första gången i världshistorien som shoppingturen drog ut på tiden och vi bestämde oss för att pysmyset hos paret Larsson får bli en annan gång. Istället drog vi oss mot Rättvik, men inte utan att passera Sågmyra och Lager 157. Med hjälp av min iPhone så kollade vi upp att de skulle ha öppet en timme till och varför inte? Tid hade vi och spontanitet är kul. Mot Sågmyra. Det blev inga superfyllda korgar direkt i klädbutiken, men jag lyckades fynda ett par jodpuhrs till hösten och även ett par nya innetofflor till jobbet. Skobutiken i Sågmyra hade total utförsäljning med sjuttio procent rabatt eller halva reapriset och en och annan något oklar prissättning som betala det du vill.
Fikatarmen ville ha sitt och eftersom vi hade ändrat våra resplaner från ett mysigt trädgårdsfika i Sundborn och nu istället hade hamnat i Sågmyra, så fick det bli Lager 157:s något fabriksaktiga fik precis vid stängningsdags. För endast femtio kronor fick vi två hallonpajer med vaniljsås, två kaffe och tio baguetter med ost och skinka. Just så. Det är ingen felskrivning. Tio baguetter. Fem i varje påse. Vi föll för hallonpajen. Den såg ruskigt god ut. Kaffet bjöd de på, eftersom det var stängningsdags och så frågan: Vill ni ha några baguetter? Vi tittade på varandra. Varför inte? Det skulle säkert smaka gott precis innan konsertstart. Kanske det fanns någon sugen musiker också. Hur många? Ja, vi ska träffa några därborta... tio stycken skulle vara bra...
Jag förstår att det för utomstående kan verka fånigt att detta skulle starta upp dagens största fnissattack, men testa själv någon gång får du se. Beställ hallonpaj och kaffe och kom ut med stora påsar innehållandes baguetter. Lite mer omkostnader fick vi i och med påsmottagandet. Vi kände oss tvungna att stanna på ICA i Rättvik och köpa oss lite öl. Kaffe, vatten eller saft kändes inte som rätt nedsköljningsdrycker. Vi må betänka att vi ändå utgör två tredjedelar av en styrÖLse. Nu fick det bli en ölsort som var bilkörningsbar och som aldrig kommer att klassa in i något ölprotokoll. Men Björnbrygd kändes ändå som ett bra val på första björnjaktsdagen.
Det är en bonus att ha dagens höjdpunkt kvar när vi nästan kändes oss färdigfnissade. Allt hade flytit på i en nästan overklig frihet hela dagen. Som ett pärlband av lyckliga omständigheter som knöts ihop med konsert med Salem Al Fakir och Gävle Symfoniorkester i kalkbrottet Dalhalla utanför Rättvik på kvällen. Det blev den pusselbit som saknades för en alldeles perfekt dag. Pricken över i:et. Huvudet på spiken. Vi njöt och myste, ordentligt påklädda och invirade i varsin filt. Salem Al Fakir har den fantastiska förmågan att bjuda på sig själv och göra den mest olyckliga människa glad. Nu satt vi där alldeles fullfnissade, så allt sprittande av glädje som regnade över oss båda blir sådan glädje som kan bunkras och som kan tas ut vid behov.
Tack kära vän för ett underbart sällskap. Tack Salem Al Fakir för din multibegåvning. Tack Gävle Symfoniorkester som spelar gudomligt. Tack Mr T för att du ordnade biljetter och för att du är min! Dagen är inte slut än. Vi kommer att minnas den som det lilla frö och den start i planeringen för den lilla överraskningstripp som vi fnissiga damer ska ordna för våra män. Nästa sommar. För vi har fått smak på underbara somrar. Vi vill ha en till nästa år. Sådana somrar är bra för allt. Hyn, humöret, själen, skrattet. Kanske inte riktigt allt... Min blogg har fått stryka på foten. Fast jag resonerar så här: en fnissighetsursäkt måste ju vara bättre än ett tristessursäkt. På återseende med ett leende!
PS. Dagens namnsdagsbarn är Henrietta och Henrika. Jag säger grattis till dem om de finns...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar