Mose kanske är grön av avund?

Jag hade inte mycket till val. Jag bet sönder en tand efter midsommar. Inte på en polkagris eller något annat som kändes pinsamt att bekänna inför tandläkaren. Jag bet på ett specialknäcke som vi hade köpt till midsommarsillen. Gott som tusan, men tydligen sponsrat av tandläkarförbundet. Det fanns inte mycket annat att göra än beställa en krona. Alltså en fejkad tand. Den gamla lagningen från barndomen var så amalganfylld att det fanns inte mycket tand kvar efter att jag hade bitit bort en bit. Det var en sådan där rejäl lagning av säkert ett pyttelitet hål, som nuförtiden nästan inte behöver lagas alls. Idag var det dags för den stora cementeringsdagen och ditsättningen av ersättningstanden. Vi, Mr T och jag, går till en mycket duktig och trevlig tandläkare. Jag kan inte påstå att jag studsar jämnfota av glädje över att behöva träffa honom med mig sittandes i tandläkarstolen. När det nu är nödvändigt, så går det bra. Han är snäll och positiv. Ler glatt. Ja, det är väl inte så lätt att le ledsamt.

Han fixade och trixade och så satt det en ny tand där. Det kändes genast väldigt bra. Som om den alltid hade suttit där. Eftersom tandläkarmottagningen är ett ställe som det nästan kostar att sitta i väntrummet hos, så visste jag att det skulle knappast bli gratis att få en av tjugoåtta tänder ersatt. Mycket riktigt. Det kostade mig nästan fyra tusen och då hade jag ändå fått så kallad hjälp med prislappen från staten. Du förstår vilken förmögenhet vi bär omkring på enbart i munnen. Nu kanske jag tipsar det kriminella gardet i samhället och när de ska begå inbrott nästa gång, så satsar de inte på guldhalsband, diamantringar och vaser utan ger sig direkt på våra munnar. Hoppas de har sådant pass stort vett att de inte ger sig på oss med kofoten, utan med någon lite mer behändig tång.

Jag fick en halvtimme mitt på dagen med att i lugn och ro sitta och känna med tungan på den nya tanden. Jag gick på veckomässan och det är jag glad för. Inte vet jag om det berodde på min tandmeditation, det tror jag inte. Mässan var verkligen en oas i livets torka, en vila i livets stress, en påfyllning i livets tomhet. Jag upplevde en stund av stillhet inför Gud. Han som har skapat mig och som vet precis vem jag är, hur jag är och vad jag behöver. Jag satt där en stund och tog in det prästen sa, som precis som vanligt var mycket bra och med lite fniss konstaterade jag att det var läge för min kvinnliga förmåga: att göra och tänka på flera saker samtidigt. Så nu listar jag några av mina mässgenomgångna ämnen.

1. Jag gjorde en liten jämförelse mellan mig och Mose. Du vet killen som blev gömd i en korg av sin mamma, för att hon på så sätt ville rädda livet på honom. Familjen levde under hotet att Farao ville döda alla nyfödda hebreiska pojkar i Egypten och så föll det sig så att Faraos dotter hittade korgen och tog pojken till sig. Mose växte alltså upp vid Faraos hov och jag kan inte låta bli att fascineras av hur hans liv utvecklade sig. Berättelsen slår vilken bestseller som helst. Den har allt: spänning, slagsmål, död, plågor, trolleri, flykt, stridsvagnar och en och annan smaskig kärleksrelation. Som du förstår så är det inte mycket till jämförelse som behövs för att se att mitt och Moses liv skiljer sig åt. Dessutom toppas hans story med en buske som brinner utan att busken brinner upp. Om jag försöker bräcka den händelsen med något ur mitt eget arkiv, så drämmer han till med scenen från Röda havet. Det sätter en definitiv punkt på jämförelsen.

I dagens mässa så kom jag fram till att jag tror på en Gud som har möjlighet att se oss som individer. Då behövs inte jämförelser. Han talade genom en brinnande buske till Mose, för att det var medlet som fanns till hands då och som var det som krävdes för att påkalla uppmärksamhet. Moses var vid det laget i full färd med att vakta sin svärfars får ute i markerna. Idag, mitt i stadsbilden, använder Gud säkert andra verktyg för att påkalla vår uppmärksamhet. Är vi då fullt upptagna med att eftersträva samma häftiga upplevelse som Mose fick? Du förstår vad coolt att få se en brinnande buske och i samma veva höra Guds röst. I dagens mässa tackade jag Gud för att jag fick sitta i vila, utan att behöva ansvara för en hel skock får och ändå få ett möte med honom. Jag behövde inte heller ansvara för ett helt folks säkerhet och känna skräcken i kroppen över att Faraos armé närmade sig i ett stort sandmoln. Tack gode Gud att det inte var jag själv som stod först i ledet med ett stort och otäckt hav som enda flyktväg. Ändå kände jag hur Gud stod där vid min sida och sa: var inte rädd, jag är med dig.

Jag tror att vi människor riskerar att missa mycket i vår relation med Gud genom att vi jagar de häftiga upplevelserna. Jag försöker att använda de här bibliska berättelserna som en påminnelse om hur mycket Gud är beredd och mäktig att göra. Det finns inga hinder. Han är den som kan tämja det mäktiga havet och göra de vilda lejonen gosiga som små lammungar. När det behövs. Jag ser en mäktighet i att han också närmar sig mig med en vishet och en förståelse över hur min situation ser ut idag. Jag har ju egentligen inget behov av att Östersjön delar sig, så att jag kan gå torrskodd över till Finland. Vad ska jag i Finland att göra? Men berättelsen om Mose kan ändå lära mig att se över mina behov och att vända mig till Gud med dem. Det jag vill be om är mod för att möta det som mötas skall. För Moses liv handlade ju inte bara om häftiga upplevelser, utan det handlade också om att ställas inför verkligt stora och farliga uppdrag. Vad ställs du och jag inför idag?

Bekämpning av alkoholism, kvinnomisshandel, sexuellt utnyttjande av barn, människohandel, knarkaffärer, överfulla fängelser, nedläggningar, arbetslöshet, ensamhet, brister i sjukvården, dåliga betyg i basämnen i skolorna, miljöhot, sökande människor, villoläror. Listan är oändlig och kanske kommer Gud snart att använda en brinnande skog för att få oss att vakna upp. Maningen vi känner inom oss bör vi ta på allvar. Be om mod och inte om häftiga upplevelser. Jag är trött på kristna människor som försätter sig själva nästintill i trans i mötet med Gud. Är det något vi behöver, så är det klara hjärnor för att bekämpa ondskan och är det något som ska brinna så är det våra hjärtan.

2. Det kan tyckas som om det var en väldigt lång mässa eftersom jag hann tänka så mycket. Jag satt och funderade litegrann över ordet mässa. Det kan betyda så många olika saker. Det kan vara gudstjänsten som firas i den kristna kyrkan. Det kan vara musiken som är komponerad till att rama in gudstjänsten. Det kan vara en utställning där olika varor ställs ut för branschfolk och så kan det även syfta på ett konvent där flera evenemang samlas. Det är bara att önska alla som ska lära sig svenska ett stort och varmt lycka till. Till oss som vet att mässa kan innebära olika saker, så tror jag det kan vara ytterligare en lärdom att lära oss att skilja på saker. Vi, inom den kristna kyrkan, gör ofta våra möten med Gud till jippon. Är det sådant vi eftersträvar, så kanske vi skulle ägna oss åt att anordna en mässa likt modell tre eller fyra?

Välkommen till årets stora happening: Mässa för det kristna branschfolket. Här hittar du allt du behöver för att leva ett kristet liv. Halsband med kors och fiskar. Biblar för olika intressen. Olika lovsångspositioner. Tekniska apparater för en mängd typer av Halleluja-brus. T-shirtar med coola Jesus-tryck. Resebyråer som tar dig med till landet framför alla andra: Israel. Det enda som saknas på en sådan tillställning är relationen med Gud. Vi har blicken fäst på en storbildsskärm istället för på Guds ansikte. Vi hör en massa sorl och störningsljud runt oss, istället för att höra Guds tilltal i våra hjärtan. Låt oss börja med att leva i nåden. Den nåd som Gud låter strömma över oss i överflöd. Ny varje dag och tur är väl det? Hur skulle vi annars ha klarat oss så här länge? Ställ dig i nåden och ta emot Jesus. I kyrkans mässa, vid nattvardsdelandet, så blir det en delaktighet. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla få vi del av ett och samma bröd. Vi hör alla till Jesus Kristus och vi får del av honom. Därför är vi alla tillsammans, inte var och en, Hans kropp i världen.

3. Mässan gick mot sitt slut och det återstod ett vackert orgelstycke. Jag landade tillbaka till Mose och tänkte på att han även är en profet i Koranen. Den skrift som tillhör islam och som muslimerna läser. I bibeln beskrivs mest Moses liv i historisk och kronologisk ordning, medan i Koranen beskrivs mest hans relation med Gud. För att summera min närvaro i veckomässan, så handlar det om att stå i nåden, inför Guds ansikte istället för en utställningsmonter. Det handlar om mod att gå dit Gud vill och inte dit alla häftiga människor går. Jag tror också att Gud vill att jag ska samla på mig kunskap och vishet, så att jag lär mig att se likheter istället för att stirra mig blind på alla olikheter. Detta kommer jag att få användning av både i mitt möte med människor som behöver mitt tjänande, men också i relationen med andra kulturer och religioner. Hur tänker du göra? På återseende med ett leende!

PS. När jag kom ut från mässan så kom det en störtskur. Jag hade varken regnjacka eller paraply till hands, så det var bara att tjurrusa mellan kyrkan och arbetsrummet. Hade jag bett om regnuppehåll eller att ett paraply skulle dimpa ner hade jag kanske bara fått höra Guds röst genom en regndroppe: Lite vatten i form av regn har ingen dött av. Då skulle du ha sett vattenmassorna i Röda havet, som svepte med sig hela Faraos armé. Dessutom tror Mr T och jag på sommaren ännu några veckor. Vi köpte nya altanmöbler igår. Det var dags och nu är det småländska priser även norr om Dalälven. Det är möjligt att det är tvärtom... att det är Moses som sitter och är avundsjuk på mig. För alla mina underbart somriga upplevelser på en härlig altan. Någon sådan fick han aldrig under sitt etthundratjugoåriga liv.