Ett alldeles försent blogginlägg. Jag borde gå direkt i säng, utan att passera dator och inloggning. Jag känner dock mig själv och jag är i det läget att jag skulle få svårt att somna, utan att först ha skrivit av mig lite. Så nu blir det blogghastning. För, det är sant, jag borde verkligen sova. Lusten att berätta har tagit överhanden och jag kan inte stilla den. Jag började jobba igen i måndags och detta får väl bli ett slags livstecken. Jo, det går att överleva jobbstart, även om jag inte skulle tacka nej till ett par veckor eller ett par månader av ledighet till. Idag har jag varit med på det första personalmötet efter semestern och det var kul att återse kollegorna igen. Det dröjer dock ännu en vecka innan de ordinarie mötena sätter igång. Jag tror inte att alla är tillbaka då heller. Än är det sommar och semester för många. För mig är det fortfarande sommar, även om jag funderar på varför folk klär sig som det var höst? Kjol och shorts gäller för mig. Sandaler utan strumpor. Det är sommartecken för mig. Jag funderar på vad folk ska ha på sig när det verkligen blir kallt?
Jag har idag gjort en icke-vetenskaplig undersökning att det går fortare att cykla till jobbet än att åka buss. Jag och bussen gick över startlinjen vid samma tidpunkt i Hille och jag var före in till stan. Om vi säger då att mållinjen är placerad någonstans vid Rådhustorget. Längre hade jag inte anledning att tävla. Visst, alla undersökningar behöver säkert mer än en testdag, men jag tror att slutsummeringen blir till fördel för cykeln. Frisk luft och motion dessutom. Samt tid till att filosofera igång hjärnan på väg in till jobbet och likadant på väg hem. Rensa hjärnan från jobb.
Vad förtjänas mer att berättas? Det är väl svårt att undvika den fina församlingsresan som vi hade i tisdags. Med destination Sigtuna. En underbar liten pärla till stad. I fjorton meter lång buss styrde vi kosan söderut och gjorde första stoppet vid Ulva Kvarn. Där väntade fina mackor och kaffe. Alltså första höjdpunkten på dagen. Vackra småvägare genom augustilandskapet och vid elvasnåret anlände vi till Sigtuna och Mariakyrkan. Den gamla klosterkyrkan från tolvhundratalet. Väldigt imponerande att munkar kommit till platsen och både byggt kloster och kyrka med egettillverkat tegel. Idag finns kyrkan kvar. Klostret revs ner och materialet användes för att bygga upp Gustav Vasas gårdar. Det finns en hel del ruiner i Sigtuna som vittnar om Gustav Vasas mäns framfart. Allt av värde plundrades och fördes till kungen.
Det blev en guidning i kyrkan och därpå följde kyrkans veckomässa, som jag teckentolkade. En mycket fin mässa vars innehåll dröjde sig kvar inombords. En eftertankens mässa. Långt ifrån hurtigheten. Från andlig spis till glädjen för magen. Vi åt lunch på restaurangen 32 rum och kök. Ett ställe som jag verkligen kan rekommendera. Trevlig miljö, god service och suveränt välsmakande mat. Chokladkladdkakan med vispgrädde och jordgubbe till kaffet var onödigt god. Jag ger dem fem grytor av fem möjliga. Dit vill jag gärna komma igen. Varför inte ta in på ett av de 32 rummen och se om förnöjelsen är lika stor. Programmet höll ett lagom tempo och efter lunchen gavs det möjlighet till en stunds flanerande vid Mälaren. Jag höll utkik efter uthyres- och till salu-skyltar, för jag skulle vilja ha en liten skrivarlya i den miljön. Drömmar kostar inget. Skrivarlyor i Sigtuna kostar skjortan. Säkert all världens skjortor.
Jag tänker inte upphöja guideturen till skyarna, för något märkvärdigt var det inte över den. Det måste lite mer till än att komma klädd i medeltidsklänning och med en korg hängd över armen. Vem som helst av oss i bussen hade kunnat läst innantill i en turistbroschyr och vi hade fått ut lika mycket. Det var lite av en befrielse att få en egen promenadstund genom Storgatan och bussällskapet passade på att förstöra lite slantar. Jag satsade mina på Sigtuna-thé som luktade förföriskt av blåbär och tranbär. En läcker burk fick det också bli med whiskeyfudge till Mr T. För dagen ett namnsdagsbarn. Jag var fortfarande proppmätt efter 32 rum och kök-besöket, så jag förstår egentligen inte hur jag kunde få ner en gigantisk kanelbulle som hade räckt till hela familjen hemma i Hille-köket. Kanske var det den mysiga miljön hos Tant Brun och att bullen var nybakad samma eftermiddag. Totalt proppmätt strosade jag tillsammans med gruppen tillbaka till bussen. Dags för hemfärd.
Det var då hela sällskapet fick syn på Roliga snurran. Allt på snurran för tvåhundra per plagg. Jag bläddrade tillsammans med övriga Gävle-gänget bland alla blusar, tunikor, klänningar och skjortor. Jag hittade inget. Så jag gick in i butiken. Det var en typiskt farlig butik att gå in i. Det fanns mängder med tunikor. I den stora massan hittade jag en. Färg? Svart förstås. Hur jag än anstränger mig så hamnar jag i tolkningsfacket. Nu skiljde sig denna från andra jobbkläder. Denna var söt. Lite Carmencita-stil. Endast en kvar. Storlek trettiosex. Det kan ju omöjligt gå. Jag går ju inte på högstadiet längre. Jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte provade. Snabba ryck. Tittade på prislappen. Ingen rolig snurra direkt. Drog undan skynket och lät några från övriga sällskapet bedömma och jag hörde ett massivt: Så fin du är! Ja, den var min i hjärtat. Nu skulle jag bara övertyga smålänningen. Jag hade inte tid med något långt dividerande. Bussen skulle snart gå och mitt snabba beslut blev: köp den! Annars kommer du att ångra dig. Nu kommer dagens absolut häftigaste ögonblick. Expediten förvandlade min dyra tunika till en roliga-snurran-tunika. Tvåhundra spänn för att bli förförisk Carmencita-tolk. Åh, vad det kändes kul!
Avslutningsvis så kommer här en kajakrapport. Om jag nu har testat att cykla ikapp med lokalbussen in till jobbet, så kan jag också meddela att jag har testat möjligheten att paddla in till jobbet. Det måste bli en liten transport till Testeboån. Av någon konstig anledning så flyter den inte utanför vår tomt. Efter sjösättning så paddlar vi söderut i den å-armen som leder mot Inre Fjärden. Det går bra att ta en genväg genom nybygget på Alderholmen och glatt vinka till de boende där eller till byggarbetarna som håller på och färdigställer nästa bostadsprojekt därute. Sedan lite inandning av godistillverkningen hos Malaco Leaf och kafferostningen hos Gevalia. Jag har för mig att Stockholm brukar kallas för Nordens Venedig och efter att ha åkt Paddanbåtarna i Göteborg, så borde de kunna ta patent på epitetet Sveriges Venedig. Om inte jag hinner före för Gävles del. Det är coooolt att paddla under alla broar inne i stan. Det är väl det enda coola med att de finns där, för de hindrar för övrigt Gävle för att ta in båtar i själva centrum.
Förbi Polishuset, Länsmuseet, Rådhuset, Berggrenska gården. På ett grundfundament mitt i ån står en cykel. Förbi landshövdingens bostad, Gävle slott. Det hade passat väldigt bra om Barbro Holmberg hade kunnat langa ner några kajakmackor och en mugg kaffe, men vi ställde istället vårt hopp till kyrkoherden som bor lite längre fram med prästträdgården som vetter ner mot ån. Men vi fick tji. Ända dit fram kommer vi inte. Det blir strömt och det känns nästan som en liten vattenuppförsbacke. Så vi tvingas vända och jag har inte hittat en endaste naturlig angöringsplats för kajaker. Fy skäms Gävle kommun. Är detta något för diskrimineringsnämnden? Gävle kommun vs kajakfantaster. Vänta och se, snart kommer det väl någon ny nisse som ska starta en hamburgerkedja om hundra år och som behöver tomt för sin lyxkåk och som behöver båtplats i Gavleån för sin lyxyacht. Men ett par angöringsplatser för kajaker är tydligen för mycket. Det beror bara på att kanotister inte lovar en massa som de inte tänker hålla. På återseende med ett leende!
PS. Visst är det väl härligt att sommaren dröjer sig kvar? Den ingår dessutom i en skön förening med höstaningarna. Bäst märks det på alla kantarellstuvade varma mackor som avnjuts i bloggarens hem. Det slår till och med lunchen på 32 rum och kök. Vi håller oss till kantareller. Vågar oss inte på övriga sorter i skogen, vilket är synd. Men jag tar det säkra före det osäkra. Det kan inte vara kul att få roliga snurran i huvud och mage av svampförgiftning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar