Så är vi då framme vid den sista dagen i juli och vi kastas efter midnatt in i månaden augusti. Det handlar då mer om kräftpremiärer och skolstarter än planeringar av semester och de lata dagarna vid stranden. Augusti är svampens och bärens månad, men också de småkyliga kvällarnas månad. Jag tror augusti är den månad på året som jag mest längtar tillbaka till den månad som var innan. Lite konstigt, för jag är mer en titta-framåt-människa än att-titta-bakåt-människa. Fast det beror förstås på vad det gäller. Släktforskning handlar väldigt mycket om att titta tillbaka. När det gäller att leva vill jag helst vara i nuet och ha blicken framåt. Jag är inte så mycket av den här typen som åhåar mig för att jag skulle ha gjort så eller skulle ha gjort si. Nu gjorde jag som jag gjorde och då får jag försöka göra det bästa av det som händer därefter.
Det är lördag och då vet du som läser mina blogginlägg att det är melodikryssande och kaffedrickande som gäller en timma mellan tio och elva. Idag gick det galant och vi skickade iväg lösningen genom internet redan innan genomgången på slutet. Lite så där lagom kaxigt. Jag tror inte kaxigheten hjälper oss att vinna ett armbandsur eller badlakan. Fast det är inte därför vi håller lördagstraditionen vid liv. Det är bara så skönt att sätta sig ner och ägna en timme åt att lyssna på blandad musik. Idag var det en salig blandning av Sven-Ingvars och Bach. Jag tror också att det är den sköna känslan av att få allting ifyllt som driver oss. Både Mr T och jag tycker det är roligt att lära oss något nytt och det gör vi genom melodikrysset. Nutida popmusik är som en snårig djungel, så även revylåtar från andra världskrigstiden. Som sagt, idag gick allt lätt som en plätt. Eller som en dans kanske det passar att uttrycka sig med. Eller som efter noter.
Anders Eldemann spelade en fanfar för alla vinnare från förra lördagen och jag spelar en bloggfanfar för svärfar som idag firar sin sjuttioårsdag. Han befinner sig på annan ort, så det har blivit FB-hälsning, sms-hälsning och telefonsamtalshälsning innan 10-snåret. Han och svärmor firade sina dagar redan i våras och självaste högtidsdagen firas med en resa. Så vi känner oss lite snuvade på tårta idag, men det ska nog ordna sig på något sätt. Blir det skapligt väder så ska vi se till att grilla fläskfilé och fixa delikata tillbehör. Ölen ligger redan på kylning, så även cidern till den del av familjen som inte är ölfantaster. Mr T och jag tänker satsa på varsin Old Speckled Hen. En ale från Abingdon, Oxfordshire. Den har jag testat förut och kan varmt rekommendera den. Ska bli spännande att se vad Mr T tycker om den. Fläskfilén ligger som bäst och marinerar sig bland färsk timjan, vitlök, soja, olja, honung och annat klibbigt och klabbigt.
Innan det blir grillning, så hoppas vi på uppehåll över Hille IP klockan femton noll noll och cirka etthundratio minuter framåt. Då är det dags för omgång tretton i division tre i den delen av Sverige som Hille spelar i. De gästas idag av Rengsjö från Hälsingland och om jag inte minns helt fel, så spöade Rengsjögrabbsen Hillepojkarna vid senaste mötet. Så förhoppningsvis är de laddade för revansch nu. Jag trudeluttar gärna en fotbollsfanfar över bloggen om det blir seger och visst smakar säkert fläskfilé och den spräckliga hönan bättre om vi har grundat med en vinst. Vädermässigt är det en grå avslutning på juli som gäller, men lite gul-svart segerregn förgyller alltid tillvaron.
Det här med att lämna juli bakom sig och med stor tvekan gå in i augusti kan ha med återgång till jobbet att göra. Semestern verkar ofantligt lång vid förra månadsskiftet. Jobb? Inte förrän långt in i augusti är det dags. Hoppsan, nu ligger augusti svindlande nära och så även jobbstarten. Jag är inte redo. Min kropp är så inprogrammerad på att vakna och känna att det finns inga hålltider och inga krav. Jag kan gå upp, ta morgonpromenad med Millie, äta frukost ute på altanen och därefter bestämma mig för vad jag vill göra. Oftast i rådslag med Mr T, men det är inte alls samma sak som att ha ett helt arbetslag inpå knutarna. Så lunkar dagen fram utan klocka på armen. Vad spelar det för roll om vi fikar elva eller tolv? Sittandes hemma eller på bryggan?
Jag har vant mig vid att låta dagen komma till mig och jag har inga som helst behov av att göra någon ändring på det. Inte idag, inte imorgon och inte på hela nästa vecka. Därefter får jag nog ta upp en diskussion med mig själv. Du vet så där som en förälder får göra med sina trilskande barn ibland och förklara orden måste, plikt, ansvar. Jag tror det kommer att gå relativt friktionsfritt. Jag har nämligen underbara arbetskamrater och jag saknar dem. Fast det är klart, vill de komma till altanen eller bryggan, så ska jag inte sätta mig på tvären. Då fortsätter vi semestern som om inget har hänt. På återseende med ett leende!
PS. Idag är det tjugoåtta år sedan som Ebba Grön gjorde sin sista livespelning. Alltså år nittonhundraåttiotvå. Året därpå la de ner bandet. Jag tycker att det är viktigt att bloggnämna. Det är en av sakerna som jag är nöjd med i livet, att jag har sett och hört Ebba Grön live. De tillhör en av min ungdoms revolter och så här en hel del år senare så har det blivit en merit. Nu höll bandet på i endast fem år under konstellationen Ebba Grön och det var under min högstadie- och gymnasietid. Utan att gå in på detaljer så kan jag väl lite fint säga att det var inte populärt i kristna kretsar att gå på Ebba Grön-konsert. Förvånansvärt lite har förändrat sig. Det är mycket som fortfarande inte är populärt där. På något förunderligt vis har vår Herre skapat mig med en egen fri vilja till skillnad från många av mina medkristna människor, så jag kunde gå på Ebba Grön-konsert i Hultsfreds Folkets Park. Klädd i min mammas mockajacka från femtiotalet och skor från Näshult, så smälte jag fint in i övrig publik. Ja, jag hoppade jämnfota när de spelade åttahundra grader. Fast jag lät bli att headbanga. Min fria vilja valde att låta bli. Yr kan jag bli ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar