Idag for en galen undran igenom mina tankebanor. Är jag fyrtiofem eller fem? Anledningen till denna undran är inte att jag krampaktigt försöker kämpa mig tillbaka till ungdomen eller barndomen. En del medelålders kvinnor kör ju utmattningstekniken mot sig själva och strävar hysteriskt efter att se ut som tonåringar. Har jag hamnat i samma åldersnojaträsk? Nej inte alls. Jag är glad för alla mina fyrtiofem år. Jag tror att funderingen bottnar i att jag har fått en barndomens sommarlovskänsla i kroppen. Du vet, när sommarmånaderna var oändligt långa och det fanns ett äventyr bakom varje smultronstrå. Min tredje semesterdag går mot sitt slut och jag känner mig så somrig och äventyrslysten. De senaste dagarna har innehållit en sådan skön blandning av aktivitet och vila, så att jag känner mig i storform.
Egentligen var min barndoms somrar inte så soliga, badiga och härliga. De kantades oftast av febertoppar, sjukhusvistelser, inställda semesterresor och jag minns tältsängen som flyttades runt i huset, så att jag alltid skulle kunna vara där de övriga befann sig. Det fanns dagar då jag inte orkade sitta upp. Min älskade lekkamrat Claes tittade in då och då och berättade om sina sommaräventyr. Han plockade på så sätt in barnets syn på sommaren till mig och jag blev alltid glad av hans besök. Morfar kom också uppcyklandes med nyplockade jordgubbar i en stor rostfri bunke från hans jordgubbsland och det var finemang. Fast hans sällskap var nog ändå bättre. Han hade förmågan att hålla berättarkonsten på en lagom nivå mellan verklighet och påhitt.
De dagar då jag inte hade febertoppar, så fick jag vara med på simskolan vid Kaffeberget, vid Virserumssjön. Jag undrar hur många det är som har lärt sig simma på land? Det har i alla fall jag gjort. Det kom inte på tal att jag fick bada i sjön på grund av sjukdom. Jag blev påmind om detta häromdagen, när grannpojken, som är fem år, stolt visade upp det intyg som visade hur många märken han hade klarat och diplomet från simskolan. Stoltare grabb blir det svårt att hitta. Jag minns också min egen stolthet, den sommaren då jag äntligen kunde bada ordentligt och ta alla märken. Simborgarmärket och de övriga i olika svårighetsgrader. Det här med bad har jag tagit ikapp. När jag väl kommer till ån, sjön eller havet, så är det bad, bad, bad. Jag går motvilligt upp på land. Jag älskar känslan av vattnet som omsluter kroppen. Att springa i, kasta sig mot ytan, ta simtag, sparka med fötterna liggandes på rygg, flyta omkring, hoppa från bryggan. Det finns inte mycket som jag tycker är ljuvligare på sommaren, än att bada utomhus.
Idag har denna känsla gripit tag i mig många gånger. När jag låg och flöt i Testeboån och tittade upp på grenverket och en klarblå himmel, så var jag tacksam för alla år. Det kändes som om ju fler desto bättre. Ingen trodde att jag skulle överleva tioårsdagen. Här är jag nu, trettiofem år senare och idag har jag hyllat livet genom att bada. Det är en triumf. Jag tackar Gud för varje dag, för det är en bonus att få leva. Hur underbart eller jävligt livet beter sig.
Jag blev påmind idag om livets förunderliga möjligheter, men också hur snabbt det kan vara över. En man i min ålder dog igår efter en incident just i Testeboån. Det är väl inte riktigt fastställt om han hoppade från bron eller om det inträffade något annat vid badningen. Hans vänner fann honom i alla fall i vattnet och de startade, tillsammans med polisen, hjärt- och lungräddning. De lyckades få igång detta, men han avled ändå av sina skador. Fruktansvärt tragiskt. Idag stod några blommor, kort och ljus vid å-kanten. Ett uttryck för saknad. En påminnelse om hur fort det kan förändras.
Det tål att tänka på faran med badning. Kramp, sjukdom, olycka, strömmar. Bada aldrig ensam. Simma inte ut i vatten som du inte känner. Ge dig inte ut för djupt. Det finns många förnuftiga regler att ta på allvar. Däremot finns det inga belägg för att det ska vara farligt att bada direkt efter att man har ätit. Hur många av oss har inte hört att det är farligt och att man kan få kramp och sjunka till botten? Varför får sådana myter sådan spridning? Det tror jag enbart beror på att föräldrarna vill päsa lite på filten mitt på dagen och inte sitta upprätta för att badvakta barn. Fast det är min åsikt. Det vore intressant att höra någon annans tankar om detta. Kanske började myten i Spanien eller i Italien, där människor brukar ta siesta, alltså middagsvila. Då ska det inte badas. Då ska det vilas.
Ett är då säkert, att med sol, bad och olika äventyr kommer ett behov av vila. Vi har alla möjligheter till detta, både inomhus och utomhus. Mr T har sin favoritplats på soffan på altanen. Jag tror att jag kommer att finna min i hängmattan över blåbärsriset. Den borde utrustas med en liten pingelklocka som kan ge signal in till huset att det vore fint med lite kaffe, vatten, frukt eller glass. Ett pling betyder kaffe, två pling betyder vatten och så vidare. Det märks att det är semester och lååååånga, lediga sommardagar för idérikedom har fritt spelrum. När vi ändå är inne på området hängmatta, klocka och servering så skulle vi kanske se till att få en linbana byggd mellan altan och hängmatta, så att förtäringen raskt och smidigt kunde firas ut i det fria. Samt att disken kunde gå in lika raskt och smidigt.
Hur ska denna semester sluta, när jag redan nu har sådan sommarlovskänsla? Kommer jag att få sådan smak på ledighet och frihet att jag kommer att spjärna emot första arbetsdagen? Totalvägra. Gömma mig under altanbordet eller sätta mig och tjura bakom komposten i trädgårdens bortre hörn? Eller kommer jag kanske att känna mig så härligt uppiggad att jag med friska tag trampar in på cykel mot stan och glatt sticker in huvudet genom dörren på jobbet? Hej allesammans! Så underbart att se er igen! Jag trodde aldrig sommarledigheten skulle ta slut. Det känns inte så på tredje semesterdagen. Allt är just nu oändligt. Ledigheten. Himlen. Värmen. Badvattnet. Livet. Idag är jag fyrtiofem eller fem. Det spelar ingen roll. Om du tänker vara så petnoga att allt måste vara i sin ordning, kan du lika gärna gå och jobba. Hålla iordning på siffror och ord. Jag ska just nu bara anstränga mig att se hur mycket gung jag kan få på hängmattan utan att trilla ur, mitt i blåbärsriset. På återseende med ett leende!
PS. Min käre bror och svägerska firar idag tjugosexårig bröllopsdag. Vissa dagar minns jag precis vad jag gjorde eller befann mig. Just den här dagen för tjugosex år sedan startade jag i arla morgonstund ute på Dalarö, där jag jobbade som fritidsledare på ett sommarläger. Tog bussen till Västerhaninge och pendeltåg till Södertälje där släkten hämtade upp och så vidare till Nyköping. Bröllopsfirande. Jag sjöng i kyrkan och höll ett lagom pinsamt tal på festen. Frampå småtimmarna en returresa ut till Dalarö, för att på söndagsmorgonen vara tillbaka på sommarlägret, som om ingenting hade hänt. Jag var absolut inte fyrtiofem på den tiden. Jag var nitton och sommaren var inte lika lång som tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar