Jag lovade att komma tillbaka i höst eller kanske tidigare. Idag är det tidigare. Fast det är nästan som höst. En hel dags regnande, kyla och dimma. På morgonpromenaden så damp ordet hundväder ner i skallen. Det är inte ett ord som jag brukar använda i vanliga fall, men mycket förändras i ens liv när en hund flyttar in i familjegemenskapen. Idag var det första, stora eldprovet. Skulle det fortfarande vara roligt att vara hundvän när regnet slog mot fönsterrutorna och termometern inte kunde sega sig upp till femton plusgrader ens. Jag gillar inte mörker, så kvällspromenader tillhör inte mina favoriter. I vanliga fall kan jag undvika regniga promenader, men nu skulle tåligheten prövas. Svaret är ja. Det är fortfarande roligt. Millie gladde sig över att komma ut. Viftade ivrigt med svansen och utskallade ett glädjeskall när kopplet plockades fram. Med svansen i vädret tågade hon ut medan regndropparna hittade in i hennes päls. Nosandes, kissandes, bajsandes och lekfull som vanligt. Mr T och jag konstaterade dock att i detta skitväder skulle vi inte ta den längsta promenaden i världshistorien och så damp ordet hundväder ner.
Jag har ingen aning om varför vi säger så. Var kommer uttrycket ifrån? Jag har en känsla av att hundväder är en negativ benämning. Alltså passande för dagens skitväder. Som ingen vettig människa, om de inte är hundägare, ger sig ut i frivilligt. Ett dåligt uttryck tycker jag, för det passar ju inte alls en hund eller dess ägare. Det borde heta håll-dig-inne-väder eller skaffa-dig-ett-suveränt-regnställ-väder eller ring-Ving-och beställ-en-sista-minuten-resa-till-Costa-Brava-väder. Min teori är att vi människor känner oss som dränkta hundar när vi kommer innanför dörren efter att ha varit ute i piskande regnbyar. Jag vet inte om det stämmer. Jag funderade inte så lång stund. För det mesta gick jag och var glad för mina Goretex-promenadskor. De som stänger ute vätan och som håller fötterna torra mitt i blasket.
Som det inte räckte med allt det blöta utomhus, så fick Millie duschas och fräschas till vid hemkomst. Hon är en spansk vattenhund, men lever inte upp till namnet vattenhund. Hon springer inte mot vattenkanten när vi är på en strand eller på en brygga. Däremot är det helt OK att duscha. Hon står still och låter proceduren bli klar. Sedan står hon kvar innanför duschförhänget och ruskar om sig, innan hon låter sig torkas i ett stort, härligt badlakan. Därefter följer den roligaste uppvisningen i kvarteret. Millies torkningslek. Den är omöjlig att beskriva. Den måste upplevas. Hon är sötare än sötast just då.
Visst, det är jättebra med regn. Det skulle ha kommit för länge sedan. Gräsmattan är bortom all räddning. Blomkrukorna är vid liv tack vare ett idogt vattnande. Naturen behöver i alla fall fräschas upp och nu finns det även chans för svampexplosion. Kantarellsmörgås. Mumma! Just en sådan sak som kan få oss att självmant gå mot höst. Den varma mackan med kantarellstuvning är som en bro som binder ihop sommaren med hösten. Lingonskogen likaså. På lingonröda tuvor. Småländskan glädjer sig åt att snart få packa kaffekorgen och bege sig ut i skogen. Undrar om jag hinner trimma Millie till att sniffa upp kantarellerna? Sök Millie, sök!
Det har inte varit något perfekt torkväder för Göteborgstvätten precis. Fast det är inte någon större kris. Fläktarna som för någon tid sedan fick agera överlevnadskämpe för att få liv i luften, har idag fått vifta tvätten inomhus. Det är lite speciellt att tvätta semestertvätten. Veckan spolas upp igen för min inre syn och läpparna dras upp till ett leende. Vi har haft det så bra.
Vi anlände till Göteborg på måndagseftermiddagen för att lagom hinna se Hille IF:s P15-lag första match i Gothia cup. Det var ute på Kviberg, ett gammalt militärområde. Nu fanns det tjugofem fotbollsplaner i olika skick. Jag tror att det var nummer sjutton som såg ut som en schweizisk variant. Värsta uppförsbacken för det ena laget. Samma lag som fick nedförsbacke i andra halvlek. Det har gått väldigt bra för Hillegänget. De vann sin grupp och gick obesegrade vidare till A-slutspel. Där blev det stopp i andra matchen mot Örgryte. Hillegrabbarna gjorde en stabil insats och kunde kanske ha tagit sig en bit längre. Men nu föll det sig så att de föll med 3-1 i sextondelsfinalen. De blev alltså ett lag bland de trettiotvå bästa av de tvåhundrafyra lag som den åldersklassen innehöll. Värt att gratulera och de har bjudit oss i publiken på mycket bra fotboll.
Med Gothia card har vi tagit oss fram lätt och smidigt med kollektivtrafiken. Spårvagnarna går kors och tvärs genom stan och dess ytterområden och nostalgin var på topp när gamla 7:an kom. Tänk där har vi suttit många gånger till och från jobbet. Jag har till och med skrivit en dikt på väg hem från jobbet en kväll. Det var vid Kortedala Torg någonstans som A-laget satt längst bak i spårvagnen och skränade. Ja, nu talar jag inte fotboll utan sprit. Det gjorde mig ledsen, att vissa människor hamnar i den svängen och jag började skriva: Har nånting i livet för dig gått snett? Har alla vänner dig plötsligt övergett? Hur ska du kunna tro, att nytt liv i dig kan gro? Att nytt liv... i dig kan gro? Så kom uppmaningen: Ta hjälp av Jesus, han vill ordna ditt liv. Ta hjälp av Jesus, han ger dig nytt alternativ. Och så vidare, och så vidare. Det kom en melodi i skallen också och när den så småningom skulle sjungas in, så ville producenten ändra texten till: Låt Jesus hjälpa.
Jag var ung och säkert stolt över att bli publicerad, så jag lät dem hållas. Det är första och sista gången jag var publiceringskåt. Jag har nämligen ångrat att jag la mig så platt. Låt Jesus hjälpa känns mesigt. I sammanhanget, där sången hörde hemma, bland alkisarna på sjuans spårvagn i Göteborg, så var uppmaningen viktig: Ta hjälp av Jesus. En uppmaning som fortfarande nynnas i mitt hjärta. Ibland ska texter in i finrummen och då ska de putsas upp. Jag har lite svårt för det. Ett av mina favoritställen i Bibeln, bland alla tusen andra, är när Jesus går in i Templet och röjer undan kommersen. Eller när han sätter prästerna och de skriftlärda på plats. Den staken i kombination med att han har blicken för människors behov gör honom outstanding. Vi sjunger ofta om hur vi vill bli lika Jesus i våra kyrkor, men i praktiken strävar vi efter att bli lika varandra och inte sticka ut. Den perfekta ytan bibehålls och jag tror att där har vi mycket av raset för kyrkorna idag.
Skilda människor, sjuka människor, trötta människor, trasiga människor, deprimerade människor, fattiga människor känner sig inte hemma i denna perfekta värld. Vi som är kristna är också skilda, sjuka, trötta, trasiga, deprimerade, fattiga... men vi håller det borta från kyrkan, så att inte fasaden krackelerar om hur hääärliiigt det ääär att tillhöööra Jesusss! Jag måste säga att ibland är det inte härligt alls. Ibland är det bara en enda stor och tung kamp. Jesus kan många gånger kännas avlägsen. Eller som han inte finns alls. Det kommer dagar av tvivel. Är detta verkligen sant? Skillnaden tror jag ligger i att någonstans i tron finns ett hopp. Ett hopp som lyfter, bär, strider, vägvisar, kämpar, gråter, gläds, inspirerar, fyller på och som då och då gör det lättare att fokusera och fästa blicken på Jesus. För han finns där, kanske alldeles speciellt där, längst bak hos A-laget. På 7:ans spårvagn.
Jag tror att han hade gärna följt med på invigningen på Nya Ullevi. Gothia Cup 2010. Det händer något inom mig när jag tillsammans med femtiotvåtusen andra står upp och välkomnar nation efter nation som tågar in efter sin flagga på den stora arenan. Jag rös flera gånger, trots att sommarkvällen var varm och ljuvlig. Jag grät flera gånger också, trots att jag satt och var härligt glad hela kvällen. Gothia-eden lästes på flera olika språk av deltagande ungdomar och vi spelade Guitar Hero med hjälp av stora bildskärmar. Jag tror att Jesus hade gillat det han såg. Människor från jordens alla hörn samlade på ett och samma ställe. Det slog mig som en gong-gong i huvudet att jag, min familj, vår släkt, vår vänkrets, vårt grannskap, mina arbetskamrater, Hille, Gävle, Gästrikland, Sverige... är bara en liten del av Guds fantastiska skapelse. Mina problem tedde sig i det stora hela väldigt små. Tänk så mycket annat det finns att fokusera på. Så mitt i alltihop förklarades Gothia Cup invigd och vi hade fått ännu ett fantastiskt minne att bevara. På återseende med ett leende!
PS. Ibland finns det inget vettigt alls att skriva om i PS:et. Det känns bara krystat att dra upp någon historisk händelse som ingen är intresserad av eller någon halvkändis som har födelsedag just idag när jag har PS-idétorka. På tal om torka så är detta säkert dagen för sommarens sämsta torkväder. Hörde att Emmaboda hade fått etthundratolv millimeter regn under dagen. Det är mycket det. Vissa dagar är det skönt att jag inte är vädergud. Tänk dig själv att få cirka niotusen Emmaboditer efter sig, som dessutom är halvdränkta och sura. Då hjälper det inte att säga: Ja, det är verkligen en riktigt hundväder idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar