Vad är det som är så himla märkvärdigt med hotellfrukostar? Ingenting egentligen. Jag skulle med lätthet kunna duka upp detsamma hemma i köket. Filen eller gröten som jag vill ha. Det kokta ägget. Kaviar. Apelsinjuice. Te. Kaffe. Frallor. Pålägg. Frukt och grönsaker. Russin. Müsli. Äggröra och bacon. Det är inga omöjligheter att få till en hotellfrukost. Jag kan ta fram bricka och servetter här hemma. Så nöjet måste bestå i något helt annat. Kan det vara just det att det bara så där simsalabim är framdukat när jag behagar att göra entré? Eller är det att skådespelet ändras varje morgon? Nya statister? För i ärlighetens namn blir jag ganska slentrianisk efter första dagen. Bricka. Servetter. Bestick. Två skivor ost. En skinkskiva. Två tomatskivor. Fyra gurkskivor. Tre gula paprikastänger. En fralla med solrosfrön ovanpå. Ett ägg. Ett glas apelsinjuice. Kanske två. En kopp grönt te. En tallrik fil eller yoghurt. Müsli. Russin. Rostade pumpakärnor. Lite bacon. Toppat med en kopp kaffe och wienerbröd.
Stopp. Vänta. Backa tillbaka! En kopp kaffe och wienerbröd. Pratar vi frukost? Obemärkt landande vi på förmiddagsfikat och klockan har inte ens blivit halv tio på dagen. Men visst, en cykeltur till Konsum Triangeln och det skulle vara fullt möjligt att få ett nygräddat wienerbröd i Hille också. Men vem vill ha det? Till frukost? Semestrar på hotell slår ordningen ur spel. Vi får vanor och olater som inte är till kroppens fördel. Jag demonstrerade mot mig själv en morgon och skippade wienerbrödet. Av den enkla anledningen att det fanns inga wienerbröd kvar. Det är här det stora nöjet med hotellfrukostar ger sig till känna. Beteendevetenskap.
Jag har kommit på en alldeles lysande idé. Universitetens beteendevetenskapskurser borde förläggas till en hotellfrukostplats. Där får studenterna en komprimerad form av alla slags beteenden. Morgontrötta kontra morgonpigga. Dagen-efter-människor kontra dagen-före-människor. Gamla kontra unga. Samt om kursen förläggs på västkusten ett exotiskt inslag av norrmän. Jag antar att det från början finns lika många wienerbröd som övernattande gäster på hotellet. Jag har det som min hypotes. Ett per person alltså. Som någon slags självklar grundläggande samhällsidé. När den inte stämmer i slutklämmen, utan att frukostpersonalen måste langa ut en hel radda med kanellängder skurna i skivor, så kommer givetvis funderingen: Hur blev det så?
Kan det möjligtvis bero på att en cirka fem år gammal flicka fick plocka åt sig fem wienerbröd på en tallrik, utan att föräldrarna på något vis korrigerade antalet? Orkar en femåring fem wienerbröd till frukost? Svaret är nej. De låg i en huller-om-bullerhög på fatet när familjen lämnade bordet. Jag tycker synd om femåringen. Inte för att hon inte fick sina fem wienerbröd, utan för att hon råkat få så loja föräldrar som inte tar uppdraget på allvar. Föräldraskapet.
Flera frukostar i sträck såg vi två små tjejer som frukosterade på egen hand. Mest vitt bröd, lite marmelad, ett glas äpplejuice. Jag funderade lite över det där. Hur det kom sig att två tjejer i tioårsåldern satt helt själva i frukostmatsalen morgon efter morgon? En morgon när de satt bredvid vårt bord, så ringde den ena flickans mobil. Av samtalet att döma så var det flickans mamma. När samtalet var avslutat säger hon: Mamma undrade om det var fint väder. Ja, svarade jag. Fast jag har ingen aning. Tjejen fnissar. Just den morgonen var himlen grå och det hängde regnstänk över oss.
Jag tycker att Norge är ett underbart land. Vi har bott där dessutom och trivdes väldigt bra. Vi har många norska vänner och sonen är född i Oslo. Jag vill bara förtydliga detta. Jag är inte någon Norge-hatare. Fast i tio fall av tio, så har det varit lätt som en plätt att peka ut de norska sällskapen på hotellet. Vita shorts, pikétröjor, blonda barn och en otrolig förmåga att ta plats. Det verkade som de ägde hotellet. Ja, det kanske de gjorde. Med alla oljefyndigheter så har de kanske köpt hela Sverige utan att vi vet om det. Jag trodde att det var danskarna som var mest nonchalanta när det gäller att tända cigaretter i tid och otid. Men jag tror banne mig att det är norrmännen. Norskorna var värst. Vid frukostens uteservering var det nästan tävling om vem som kunde tända flest cigaretter på kortaste tid. Inte en endaste gång frågade de människorna som satt vid borden bredvid. Er det OK for deg hvis jeg tenner en sigarett?
Jag kan inte släppa taximannen. Nästan varje gång Mr T och jag passerade receptionen, så stod han och ordnade med väckning mitt i natten och med beställning av en taxi som skulle hämta honom i väldigt arla morgonstund. Så där tio i fyra och andra märkliga tider. Ändå var han tillbaka i frukostmatsalen när Mr T och jag satt där i normaltid. Alltså någon gång mellan klockan sju och tio då den serverades på vardagar. Jag fick det inte att gå ihop. Tillhörde han maffian? Skulle han ut och utföra ett nattligt uppdrag? Eller åkte han iväg och rensade Göteborgs gator på tomburkar och pet-flaskor? Fast då är det väl korkat att åka taxi? Vad gör en man i sextioårsåldern klockan fyra på morgonen, som kräver en taxi och hotellväckning? Som jag har funderat och inte kommit en millimeter närmare lösningen.
Det kom en familj som bestod av mamma och pappa och två barn. En pojke och en flicka. Flickan var äldst. Kanske tolv år. Pojken var runt åtta, nio år skulle jag tippa. Föräldrarna verkade vara rätt gamla för att ha barn i den åldern. De kanske satsade på utbildning och karriär först? De var i alla fall föräldrar och inte far- eller morföräldrar. Mamman hade förutom utbildning, karriär och familjebildning satsat på en uppfostringsteknik som gick ut på att göra grimaser. Ibland höll hon för kaffekoppen för att vi andra inte skulle se. Ibland glömde hon dock bort detta och vi såg den spända munnen och den giftsprutande blicken som i det tysta sa: Sitt ordentligt på stolen! Sluta genast upp med det där! Ät ordentligt! Använd servetten! Hon var en slags nutida Prussiluskan, med den enkla skillnaden att Pippis Prussiluska både var sötare och roligare.
Sonen ville ha flingor och mjölk. Mamman gjorde grimasen som stod för att du äter upp det du har på tallriken först. Alltså smörgåsen. Pappan veknade och sa: Vill du ha mjölk och flingor? Alltså, han använde talmetoden i sin pedagogik. Pojken svarade: Ja tack, det vill jag. Mamman gjorde då en grimas åt sin make som betydde, han borde äta upp det han har på tallriken först. Pappan frågade sin son: Vill du att jag ska hjälpa dig? Jag ska ändå fylla på juiceglaset. Så gick grabbarna grabbs iväg och kvar blev mamman och dottern. I den totala tystnaden. Mamman kunde prata. Det hörde jag senare då de gick igenom dagsprogrammet. Förutom utbildning, karriär, familjebildning, uppfostringsmimik så var hon noga med att poängtera att hon var inte någon ta-dagen-som-den-kommer-människa.
Om det nu är så roligt att sitta och analysera och filosofera över andra människors beteenden i frukostmatsalen, så borde jag kanske fundera över mig själv och Mr T. Alltså, vända blicken mot oss en stund. Vi blev kanske paret som varje morgon kom i shorts och någon enstaka gång hade jag kjol. De som helst satt ute på hotellgården, trots de rökande norrmännen. Paret som använde en kniv för att knäcka skalet på sina ägg och som varje morgon lyckades lyfta skalhatten och upptäcka att vitan var intakt. Tänkte de andra gästerna på att vi kunde sitta tysta och njuta av frukosten men lika gärna glatt kunde prata om något roligt, som att till exempel hotellets hiss fick heta buss och en massa annat dravel, som inte gör världen bättre men faktiskt mycket roligare. Jag vet inte om de noterade att vi åt frukost och förmiddagsfikade non-stop och för det mesta fyllde vi på apelsinjuiceglaset en gång var. Hotellet hade den goda smaken att inte späda ut juicen med alltför mycket vatten. Det är annars ett väldigt vanligt dilemma på hotellen. För tunn och blaskig apelsinjuice.
Kanske funderade de övriga gästerna över vår barnlöshet? Jag vill tro att vi ser så pass unga ut att vi åtminstone skulle kunna ha ett par kids med oss på semestern. Eller är det bara jag som anser att det är helt ofattbart att vi har kids som är hemma och jobbar och sköter om huset och en annan som kör minibuss med delar av laget de femtio milen mellan Gävle och Göteborg och sedan ansvarar för att de sköter sig både på och utanför fotbollsplanen? Vi är inne i den tiden av livet när vi är på tu man hand. Om några år är vi kanske tillbaka i familjecirkusen när barn och barnbarn vill åka med far- och morföräldrar till Legoland och Kolmården. Samt till Astrid Lindgrens värld.
Fast just nu slår det mig att det kanske bara är jag som funderar under hotellfrukostarna och att det bara är jag som noterade de två donnorna i tjugoårsåldern som helst hade velat bo på Elite Avenue, men som av ekonomiska skäl valde erbjudandet på Comfort Hotell på Stora Badhusgatan. Jag var på näppen att fråga vilken tid de hade gått upp på morgonen för att få håret så upptupperat och fransarna så långa och svarta. Brösten och läpparna var tillfixade innan semestern. I god tid. Så att svullnaden hade lagt sig. Det såg bra ut, förutom att det var fruktansvärt onaturligt. Grejen är den att det hade sett bättre ut utan de tiotusentals satsade kronorna. Jag rekommenderar att de nästa gång de får injektionsnoja istället sätter tvåhundrafemtio kronor på Läkarmissionens konto. Då får en liten flicka i Etiopien kanske anledning att le för första gången i sitt liv. Dessutom får hon utbildning och mat en hel termin. Det bästa är att hon slipper hårt kroppsarbete arton timmar varje dygn och sexuellt utnyttjande. Sådant funderar jag också på under hotellfrukosten. Hur världen ska bli bättre för alla som just denna morgon inte slipper ställa fram frukosten själv och som inte slipper bädda sin säng själv. Eller för de som än värre inte har någon frukost att ställa fram eller som inte har en egen säng. Att vara på semester är att på ett överflödigt och härligt sätt komma på att hemma är bäst. Det vi alla redan vet. Vi som har ett hem vill säga. Jag fick inspiration till det här blogginlägget. Det hade varit svårt att skriva under rubriken Hotellfrukost utan att ha varit hotellfrukostverklighetsförankrad några dagar. På återseende med ett leende!
PS. Det finns fler hotellfrukostslentrianer än jag själv. En äldre herre åt alltid två smörgåsar. Den ena med ost och kaviar, en annorlunda men ändå vanligt förekommande variant. Den andra smörgåsen med leverpastej och saltgurka. Till detta en kopp kaffe. Han bodde nog inte på hotell för att det var så imponerande stor hotellfrukostbuffé. Han kanske tyckte om att slippa bädda sängen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar