Så kom då äntligen den första semesterdagen. En vecka försenad och än mer efterlängtad. Jag har sett fram emot den här semesterperioden. Jag tror att känslan är densamma hos hela arbetslaget. Vi behöver en vila och ett andningshål. Det är ett tecken på ett års slit- och i-farten-liv. Visst kommer jag att sakna arbetskamraterna, men jag tröstar mig med att de har det säkert bra och återseendets glädje återstår. Någon gång i augusti eller september, beroende på när vi alla är tillbaka.
Lite speciellt var det att vakna upp idag och känna att nu låg hela semestern framför. Bara så där ouppackad och oupptäckt. Så fint att få dela den känslan med att titta tjugofyra år tillbaka i backspegeln och minnas den där speciella dagen då jag och Mr T svarade varsitt ja inför Gud, präst och hela församlingens närvaro. Vi har idag levt igenom minnen, men också varit helt uppe i nuet. Vi har fått glädjas åt en helt underbar dag tillsammans. Låt mig berätta.
Mr T har blivit kajakfrälst. Han har träffat en ny polare och tillsammans flyter de fram genom livet. Jag är så uppriktigt glad åt detta nyfunna intresse och den samhörighet och kamratskap som råder dem emellan. Mr T är glad och håller sig nu uppdaterad på kajakfronten. Han har en del att lära sig, men i vännen finns en djup kunskap att hämta. Jag blir också alldeles varm inombords när jag träffar kamraten och hans hustru, som jag för övrigt har glädjen att få ha som arbetskamrat. Världen vidgas och förminskas på samma gång, på något härligt sätt.
Gud har berikat oss med dessa människor. Det är så jag ser på saken. Vårt liv är rikare tillsammans med dem, än utan. Vi älskar deras öppenhet och rakhet. Livet är väldigt enkelt och okomplicerat tillsammans med dem. Jag tror det kan kallas vänskap. Så där äkta, så det nästan är svårt att tro att det är sant. Existerar den fortfarande? I en värld där det alltid finns baktankar och egen vinning med i spelet? Ja, jag är helt övertygad om att sådan vänskap finns. Vi upplever den nu på väldigt nära håll och jag säger: Tack Gud! Bättre gåva än dessa människor kunde vi inte ha fått.
Idag skulle grabbarna ge sig ut på Testeboån och som den överförtjusta hustrun jag verkligen är för dessa utflykter, så erbjöd jag mig att komma med kaffe, mackor och muffins. Jag tänkte kombinera detta med en promenad med en annan gåva som vi har berikats med, nämligen Millie. Världens mest förtjusande jycke. Eller borde det inte heta jycka i feminin form? Jag fick sällskap av kajakproffsets hustru på promenaden och på vägen hittade vi en semesterslappande kollega på sin altan. Så det blev kram och sommarsnack en stund med henne, innan vi letade upp gubbarna.
Nu ska jag slå ett slag för Gävle och dess skönhet. Miljön kring Testebo är helt idyllisk. Efter fikat på bryggan fick jag chans att testa på lite paddling med proffset. Han är inte bara en mycket god vän. Han är en duktig instruktör också. Jag fick lära mig att ta mig i och ur kajak både från vattnet och från bryggan. Jag var såld inom loppet av några sekunder. Låt detta ögonblick aldrig ta slut, sa jag tyst för mig själv. Men jag kände av axeln och tänkte att det kunde nog vara bra att inte ta det för häftigt första gången. Väl uppe på bryggan höll jag båda tummarna för att det snart skulle bli lika underbart igen. Det kändes mäktigt att flyta fram. Att bli buren av kajaken och av vattnet. För första gången i mitt liv var det dessutom positivt att vara utrustad med en stadig bakdel. Att sitta tungt mitt i kajaken var en fördel, enligt instruktören. Kanske var det så Gud tänkte när han gav mig Östbergska röfven? Jag är kanske född till att sitta i en kajak och inte till att gå i tighta, korta kjolar. Så måste det vara.
Tjejerna tågade hemåt. Millie och min arbetskamrat hade nu funnit varandra och jag var i det närmaste överflödig. Det kändes bara bra. Skönt att hon bygger fler relationer. Millie alltså. Väl hemma så blev det en snabb dusch och så iväg till självaste brottsplatsen. Högbo bruk utanför Sandviken. Det blev nästan på minuten exakt samma tid som vi närmade oss Högbo, som vi gjorde för tjugofyra år sedan. Kyrkan stod där, lika vacker och inbjudande som då. Prästen som vigde oss och som jag tyckte var urgammal redan då, lever och frodas i Sandviken fortfarande. Tänk om han visste att vi idag har firat tjugofyraårig bröllopsdag. Det skulle säkert glädja honom.
Vi gick en runda i bruksområdet och vi sa att det hade vi aldrig trott att vi efter tjugofyra år skulle komma tillbaka med en hund i sällskap. Vårt liv har verkligen berikats. Med barn, vänner och så en riktig liten glädjespridare, Millie. Jag hade lovat mig själv att det ska bli minst ett dopp utomhus varje dag under semestern, så premiärdoppet avnjöts just i Högbo. Några hundra meter ifrån herrgården där vi hade bröllopsmiddagen, då för tjugofyra år sedan. Idag var det sammetsbröllopsdagen. Nästa gång är det silverbröllop. Det firar väl bara gamla personer? Idag har jag känt mig som tjugoett. Alltså lika gammal som jag var när jag gifte mig. Jag älskar Mr T, jag är kär och skulle han fråga mig idag om jag vill gifta mig med honom skulle jag säga ja. Självklart. Han är också en gåva från Gud. Han verkar ha full koll. Gud alltså. Mr T har full koll på det mesta. I alla fall snart. Då han även behärskar kajakområdet.
Bröllopskaffet avnjöts på svärföräldrarnas altan. Vi höll nästan på att bli av med Millie där. Hon charmade dem båda och de uttalade hot om kidnappning. Jag förstår dem. Det är svårt att inte bli charmad av henne. Men Millie har en stor och sann kärleksrelation med dottern i huset. Det var helt underbart att se dem förenas igen när vi kom hem från vårt äventyr i Sandviken. Återigen dags för en dusch och så tog vi cyklarna till Forsbybadet. Dottern ville kvällsdoppa sig och vi satt på stranden och badkollade och hundvaktade. Det var en sådan där härlig sommarkväll som jag gärna vill benämna magisk. Dottern och Millie åkte hem. Jag och Mr T fortsatte vår färd in mot stan. Klockan närmade sig nio kvällstid och vi parkerade cyklarna utanför Bishop Arms. Nu skulle bröllopsdagen firas ordentligt. God mat, god dryck och framför allt hyllandet av den godhet som summeringen blir av tjugofyra år tillsammans.
Vi cyklade hem i sommarnatten. Den var sval men ändå ljuvlig. För tjugofyra år sedan kröp vi trötta, men otroligt lyckliga och nöjda ner på hemlig plats. Nu kryper vi ner i hemmets lugna vrå och jag kan inte annat än att blogga i tacksamhet över vad livet har gett mig. En make som älskar mig och som jag älskar lika varmt tillbaka. Det är oslagbart och något som är mycket värdefullt. Vårt äktenskap har välsignats med två underbara barn som vi är mäktigt stolta över. Vi har haft förmånen att bo bra, äta oss mätta och få dela livets glädje och sorg tillsammans i arbete och vila. Om jag så bara en dag om året bloggar totalt lycklig, så blir denna gången idag. På årets första semesterdag. På den tjugofjärde bröllopsdagen. Må vi få uppleva tjugofyra till. Minst. Om jag får önska riktigt innerligt så skulle jag önska det dubbla. Fyrtioåtta till. Vilken underbar nåd att få fira sjuttiotvåårig bröllopsdag. Någonstans mitt emellan järnbröllop och atombröllop. Fast då ska det vara med rätt man. Mr T är rätt man. Snart kajakproffs. På återseende med leende!
PS. Det kom ett spännande brev på posten idag. Det var ett kärleksbrev. Nu blir det spännande i bloggen. Kärleksbrev, adresserat till mig, på självaste bröllopsdagen. Känner du hur det hettar till och vi är snuddande nära ett triangeldrama? Sakta i sommarbackarna. Brevet var från underbara vännen Åsa. Med glada sommartillrop och en form för iskuber. Med pingviner. Hon vet vad jag älskar. Det är kärlekens innersta rum. Att lära känna. Veta om varandras önskemål. Så gott det går tillgodose dem. Mitt i vardagen. I ett brunt kuvert med dubbelt porto. Åsa är också en gåva från Gud. Jag somnar, buren av tacksamhet och vaggas snart in i drömmen. Sittandes i en kajak på Testebo. Lekandes Följa-John med Lasse. Världens bästa Lasse. Gud ger oss gåvor. Ska påminna mig själv om att tacka. Det bästa i livet är gratis. Kärlek, vänskap, sol, vatten och smultron i dikesrenen. Låt oss leva i tacksamhet för detta. Dag för dag. Mr T: jag älskar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar