Dagens blogg med etiketten döden. Jag har bara en sådan blogg tidigare med etiketten döden. Jag har sju bloggar med etiketten blogg, sex bloggar med etiketten konsument och fem med etiketten högtid. Bara en med döden. Vad kan vi dra för slutsatser av denna statistik? Varför bara en om döden och likaså bara en om Småland. Ämnen som ligger mig så varma om hjärtat.
Nu ska statistiken förändras och döden behandlas för andra gången. Om inte själva döden sätter hinder i vägen, så är det säkerligen inte sista gången jag bloggar med just den etiketten. Jag kan med andra ord inte lova något bestämt. Inte till etthundra procent. Vi vet aldrig med döden. De flesta av oss vet om att den finns. Vi lever dock som om vi inte visste det. Vi närmar oss döden för varje andetag vi tar och ändå så gör vi allt som står i vår makt att undvika den.
Jag är medveten om att den här bloggen sticker ut. Vilken normal person har lust att prata om döden? En vanlig tisdagseftermiddag? Är livet verkligen så dödtrist just nu att det roligaste ämnet är döden? Inte alls. Livet är precis lika härligt idag som igår. Jag känner bara för att skriva min bästa blogg och då är döden ett utmärkt tema.
Idag blev jag påmind om livets sköra tråd. Det är ingen superstabil bro mellan livet och döden. Det finns inte en massa livbojar hängande på sidorna av bron eller livbåtar som väntar på att fylla en funktion. Vi går inte heller omkring med livräddningsvästar för eventuella dödsfall som kan drabba oss. Vi lever ett liv som är en tunn sytråd och ibland brister den. Då och då går det att göra en knut på tråden. Den förstärks och repareras och håller ännu en tid.
Jag var på väg hem idag från jobbet. Framför mig hade jag en långtradare. Vi körde in och ur en rondell och så plötsligt gör långtradaren en tvär inbromsning. Lite längre fram var det en järnvägsbro som långtradaren med sin lyftkran på flaket inte skulle komma under. Chauffören upptäckte det i tid och gjorde alltså en stoppmanöver. Skrikande bromsljus. Rött, rött, rött. Stopp, stopp, stopp.
Instinktivt en blick i backspegeln och sedan bromsen i botten. Jag undvek att köra rätt in i baken på långtradarsläpet. Motorhuven på Saaben är intakt. Föraren bakom mig undvek min bagagelucka och därmed var faran över. Någon liten sekund till och det kunde ha blivit en annorlunda hemresa från jobbet. Solen sken.
Onsdagen den 8 september 2004, vad gjorde du då? Ungefär vid sex-tiden på kvällen? Vet du inte? Det kanske beror på att just då var din livstråd inte på bristningsgränsen. Jag minns den kvällen som om den var igår. Jag hade varit hos doktorn samma dag. Hade gått ganska länge med en infektion i örat. Inte öroninflammation, utan mer en infektion i hörselgången. Hade blivit smittad på ett läger för handikappade barn i Lettland. Jag tänkte precis som jag brukar när det gäller sjukdomar att det går nog över. Till slut gick jag till doktorn som frågade om jag tål penicillin. Jag svarade ja.
Vid sex-tiden samma kväll tog jag första tabletten på penicillinkuren. Jag och Mr T skulle kolla på dotterns ridning och tog en liten promenad i närområdet av ridhusanläggningen. Jag kände hur det började svida och hetta i handflatorna. Tog det som en reaktion på tabletten. Tänkte inte så mycket mer på det de närmaste minuterna. Sedan spred det sig upp över armarna, bak i nacken, upp över huvudet. När vi kom tillbaka efter promenaden, så sa Mr T att vi måste till sjukhuset. Mitt ansikte svullnade upp och konturen av näsan suddades ut.
Mr T ringde in till akuten och förvarnade. Vi satte oss i bilen och Mr T tryckte gaspedalen så mycket som han vågade. I bilen började min andning bli jobbig. Väl framme vid akutmottagningen segnade jag ihop och jag minns inte något mer av händelsen. Det första jag minns är att en vitklädd man böjer sig ner över mig och med en finlandssvensk brytning ställer frågan: Hur mår du?
Jag blir alldeles förvånad. Jag är fullt övertygad om att jag är i himlen och att det är Gud själv som frågar. Men vad är det för simpel fråga? Hur mår du? När ska jag ställas till svars? Var är domen? När ska vi gå igenom mitt liv? Hur mår du? Är det allt han vill veta? Är det viktigast för honom? Jag har inget svar. Jag är förvirrad över frågan och att Gud talar finlandssvenska.
Nästa replik från Gud är: Det här kommer att bli bra. Det kommer att ordna sig. Jag är helt överens med honom om det. Jag är lugn och hoppfull. Glad över den vackra resan genom en skimrande gång med ett ljus så starkt, men ändå inte bländande. Jag kan inte med ord beskriva hur fantastiskt vackert det var och hur stark dragningskraften var att få komma fram. Det var som att färdas omgiven av pärlemor och allt kändes bara fint och bra.
Ja du Gud, visst kommer det att ordna sig. Det här kommer att bli bra. Tänk att jag är i himlen. Då Gud reser upp sig och rätar på sin rygg, ser jag Mr T sitta på en stol lite längre bort. Nämen det var en överraskning. Kom han hit samtidigt? Hur gick det till? Mr T ser blek ut och lutar huvudet mot väggen. Han ser inte alls ut att uppleva samma frid som jag. Har Gud redan korsförhört honom? Är han alldeles matt av sitt försvarstal eller vad är det som händer här egentligen?
Så kommer den hemska sanningen. Jag är inte alls i himlen. Den finlandssvenske är inte alls Gud utan akutläkare Artu och han berättar den hemska verkligheten. Jag är på sjukhuset. I min hemstad. Nere på jorden. Det är ett förfärligt slag i ansiktet. Som om någon drar undan godispåsen framför näsan på ett barn. Jag förlorar ankomsten till himlen och jag reagerar med ilska. Vilken grymhet.
Kroppen dunkar, skriker i minsta lilla cell ut sin smärta. Jag har aldrig blivit överkörd av ett tåg, men jag tror det känns som när man får en kraftig penicillinchock. Ett så allvarligt allergianfall att det slår ut andning, puls och hjärtslag. Så kraftigt att det nästan räckte ända fram till himlen. Nästan framme.
Dagen efter kom alla känslorna på en och samma gång, precis som Per Gessle långt senare skrev i en av sina välkända låtar. Jag drog den djupaste lättnadens suck att jag var kvar på jorden tillsammans med Mr T och våra barn. Jag förundrades över att jag hade blivit så arg när jag miste den himmelska godbiten. Jag tackar Gud för turen till himlen och för returbiljetten. Jag vet idag att bloggetiketten döden är det mest hoppfulla som jag har.
Jag känner full förtröstan och förvissning om att när det väl är dags så kommer Gud stå där längst borta vid den glittrande öppningen och ljuset kommer att vara varm och tillmötesgående. Det kommer att kännas inbjudande och rätt och han kommer att fråga mig det mest väsentligaste av allt: Hur mår du? Jag tränar på svaret varje dag. Tack Gud, nu känns det bra!
PS. På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar