Jag fick mig en lektion i ämnet livskunskap i veckan som gick. Lektionen var inte så lång, den var slut efter cirka femtio minuter. Intrycket av lektionen höll däremot i sig under en lång tid. Jag har inte kunnat släppa den riktigt än, trots att det nu har gått mer än fem dygn sedan lektionen hölls. Jag önskar att alla lektioner var sådana att innehållet tog tag i de närvarande. Att undervisningen verkligen berörde och engagerade. För övrigt önskar jag att jag hade sluppit den här livskunskapslektionen, för den sög ut den lilla kraft som jag hade när jag kom dit. Efteråt kände jag mig frusen, ledsen, förundrad och förbannad.
Jag tog en långlunch för att kunna gå på en skolkonsert i stadens konserthus. På scenen en fullstor symfoniorkester och en hårdrockare. Symfonikerna i frack och långklänningar. Hårdrockaren i skinnbyxor, blankt bälte och genomskinlig skjorta. Symfonikerna med akustiska instrument. Hårdrockaren med elförstärkt bas. Jag behöver väl knappast skriva att det var två världar som skulle mötas. Den gemensamma nämnaren var musiken. Musik som förenar. Temat på hela skolkonserten var respekt. Så långt låter allt mycket spännande och det fanns förväntan inom mig. På sätt och vis tror jag att det låg förväntan i luften också.
När salen sedan fylls med elever från årskurserna sex och sju från stadens olika skolor, så händer något som får mig att känna mig som om jag var från prussiluskornas planet. Ett sorl läggs som ett lock över alla sittplatser och det försvinner inte under hela konserten. Respekt är ett ganska vanligt ord bland ungdomar idag. Jag måste ändå fråga mig vad det betyder för dem. Temat var respekt, ungdomar använder ordet respekt. Ändå fanns det ingen respekt hos ungdomarna. Den bästa och närmsta beskrivningen som jag kommer på för den femtio minuter långa konserten är apbur.
Har du någon gång besökt en djurpark? Har du stått utanför en apbur och betraktat burens invånare? Har du konstaterat att aporna ibland bara sitter lugnt och betraktar tillbaka? Några sitter stilla och plockar i varandras päls. Andra pillar på sig själva, stoppar ett finger i näsan eller munnen och verkar lagom coola och sansade. På ett tu tre, utan förvarning, kan den lugna apbursidyllen förvandlas till ett hysteriskt inferno. Det springs, jagas, klängs och hängs i grenarna och skriken skär genom märg och ben. Då brukar det vara skönt att stå på rätt sida om den krossäkra glasrutan. Det finns en trygghet utanför apburen och tröttnar man så kan man packa upp sin matsäck eller gå till glasståndet och köpa en stor strösselklädd mjukglass.
På skolkonserten hade jag bara sockerfria halstabletter och den påsen var en klen tröst. Det fanns inte heller något okrossbart glas att skydda sig bakom, utan jag befann mig mitt i apburen och vi pratar om cirka sexhundra små vilda apor förklädda till skolelever och deras flockledare i form av lärare och fritidsledare. Nu snackar vi inte om ett lugnt pillande i varandras päls utan nu snackar vi om ett vilt klängande och springande i stor flock. Det här som funkade under min skoltid att man kissade och eventuellt även gjorde den stora avlastningen före konserter, det funkar tydligen inte alls idag. Nu reste sig en och då på sekunden efter reser sig ytterligare femton personer och knölar sig förbi övriga konsertbesökare, medan en lärare ivrigt gestikulerar åt den stora truppen att sitta ner.
Den elev som först har rest sig svarar då utan att slå på viskningsvolymen först att eleven måste gå till toa. De andra följer efter och läraren lyckas stoppa den femtonde i raden och håller kvar den eleven. Nummer femton blir förstås enormt upprörd över detta, när han ser den övriga truppen försvinna genom dörrarna och det uttrycker han ytterst tydligt med en rad svordomar. Han gör en apliknande rörelse mot läraren som från min mycket nära iakttagande position är ytterst respektlöst. Jag är en iakttagare i sammanhanget och jag tackar min Skapare att jag inte är där i rollen som lärare. Under konserten inträffar dessa aprusningar till toaletterna mycket regelbundet. Både killar och tjejer har fyllda urinblåsor som de inte har lyckats tömma innan konserten. Alltså är planering inget de kan få extra kredit för.
I vanliga fall när konserter går mot sitt slut så brukar det märkas genom att någon på scenen säger det eller att de medverkande slutar spela och ställer sig upp och bockar. På den här konserten i apburen, så märks det på att övre halvan av parkett reser på sig och trycker på dem som fortfarande sitter ner. Fler och fler reser på sig. Orkestern och hårdrockaren spelar fortfarande, men apburen har bestämt att nu är konserten slut. Återigen heroiska insatser av lärare och fritidsledare, som på ett mycket tydligt sätt markerar åt eleverna att sitta ner på sina platser. Detta var något som gick helt emot den stora apmassans planering och samstämt uttrycker den sina åsikter i svordomar och högljudda protester.
Jag tycker att i det läget vore det inte för mycket begärt att be om lite respekt. Inombords känner jag både knytnävar och örfilar svischa omkring. Pekfingrar och ord är som små smekningar i sammanhanget. Jag önskar att jag hade fler än två händer, så att jag kunna lyfta dem i öronen och skaka om dem litegrann. Alltså inte de här små aporna som vistas på konserten. Nej, jag menar de här ledaraporna som sitter i kommunen och bestämmer att lärartjänster ska dras in. Att skolor ska slås ihop och att klasserna ska göras större. Att lönerna för dem som en gång utbildade sig till lärare men som under tiden omskolats till apskötare inte ska höjas. Det är till dem jag skulle vilja ha fler händer. Jag vill lyfta dem i öronen och tala om för dem att det här går inte längre.
För mig behövdes det en femtio minuter lång lektion i livskunskap för att konstatera att nu måste något ske. Inte i den riktning som nu pågår, utan det måste bli ett tvärstopp och en helomvändning. Dra i nödbromsen någon, innan det går åt helvete. Det är nämligen dit detta är på väg. Respekt är ett bra ord om det används rätt. Det är disciplin också. Det är bra gränser som kan poleras med kärlek och förståelse. Det behövs ett ansvarstagande och det är från alla håll. Från beslutsfattare, skolpersonal och inte minst från hemmet. Jag försökte under dessa femtio minuter få svar på frågan vad detta kan bero på? Jag menar, när elever får en stunds avkoppling från skolbänken, så sker något så tumultartat, så det kan liknas vid en apbur i uppror. Är det inte något som är fel då? Helt galet fel?
Jag har en idé som jag inte vet om den kan bli verklighet, men jag känner för att bloggpröva den. Om vi delar på antalet elever och istället låter en förälder följa med på skolkonserten. Vad händer då? Eller åtminstone en förälder på två elever. I brist på förälder eller omöjligheten i att vara fri för skolkonsert på vardaglig arbetstid, så kanske en mormor, farmor, morfar eller farfar kunde rycka in. I brist eller i omöjligheten i detta, så kanske en vuxen per en eller två elever skulle kunna ställa upp. Pensionärer, arbetslösa, frivilliga. Vi måste göra något åt situationen. Vi måste hjälpas åt. Detta kan inte fortgå hur länge till som helst. Vi har ett gemensamt ansvar. Var inte oroliga. Ekonomin finns. Pengarna finns. Det bevisas varje dag. Det enda som kan ställa till problem är att inte förmågan att använda ekonomin rätt finns. Pengarna strös ut till fel ändamål. Fallskärmar, avgångsvederlag, fantasilöner och annat tjafs.
Så nu blogguppmanar jag alla vid makten. In i apburen med er. Sitt inte utanför det krossäkra glaset och spendera pengar för ett eget välbefinnandes skull. Det finns områden som är ert ansvar och nu är det dags att ni svänger er själva litegrann i de lianer som ni varit med och beslutat om. Inte imorgon, inte nästa vecka. Det måste ske nu. Fruktutdelningen måste ske inne i apburen. Det går inte att kasta den mot glasrutan. Då blir det bara mos och kladd av det hela. Precis som det är nu. Vilken kletig smörja ni har skapat i barn- och ungdomsnämnden. Jag har inte haft en femtio minuters lång lektion hos er. Jag är rädd för att det är värsta lejonkulan där. På återseende med ett leende!
PS. Om någon har missat det så har det varit alla hjärtans dag i veckan. Jag och Mr T såg förhandsvisningen av filmen PS. I love you. Jag som aldrig brukar vinna något vann en specialutgåva av en hel boxs med pappersnäsdukar. OK, jag fattar vinken. Ibland måste tårkanalerna rensas. Jag hade redan gjort det av en annan anledning före filmen, så jag var rätt less på att gråta under filmens gång. Dessutom var det bisarra temat på hjärntumör, död och begravning konstigt nog mycket humoristiskt och med värme, så det blev istället en hel del skratt. Kändes riktigt skönt. Jag orkade inte gråta mer just då. Ett dygn i taget räcker. Jag var ändå glad över vinsten. Den talade för sig. Ibland är livet gråt också. Detta var inget nytt för mig. Spegeln påminde mig om det hela Valentin-dagen. För det mesta är boken bättre än filmen. Detta är heller ingen världsnyhet. Det stämde även in på förhandsvisningen. PS. I love you Mr T. Don´t you ever forget that!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar