Tranorna och jag bjuder upp

Tranorna är på väg mot årets dansande flera veckor tidigare än normalt. Pollensäsongen är igång och blåsippor blommar i södra Sverige. Det låter som om det är mars eller april, men vi är fortfarande kvar i februari. Idag har solen skinit och det fanns en aning av vår i strålarna. Speciellt när fåglarna sjöng så där kvittrigt som de bara gör på våren. Ändå vet vi att det kan komma snö både i maj och juni. Så än är det inte läge att ropa hej till våren.

Jag skyller på åldern, men jag fick en liten nostalgisk tripp tillbaka till barndomen idag. Jag fyller år på första halvan av mars och när jag var barn så hade jag som mål att ha träskor på födelsedagen. Jag minns att ett år var det egentligen inte läge för träskor. Det var alldeles för kallt. Som tur var så hade jag fått träskor att växa i den säsongen, så jag fick plats med ett par raggsockor. Då gick det alldeles utmärkt att ha träskor på födelsedagen.

Jag satte mig på cykeln och svischade ner för de småländska backarna och fötterna var befriade från tjocka vinterstövlar. Ett säkrare vårtecken var svårt att hitta när jag var liten. Efter träskorna kom blåsippor uti backarna. Jag minns när det blev mode med platåträskor. Det var ungefär i samma veva som Abba vann melodifestivalen med Waterloo. Speciellt de svarta platåträskorna med stansat blommönster på ovansidan var högst på önskelistan. De var träskornas Rolls Royce den säsongen. Jag fick en något billigare småländsk kopia. Typ träskornas Ford Fiesta. Jobbigt med platå i vårbackarna hur som helst.

Vi har inte haft någon vinter att tala om, så några tjocka vinterstövlar har inte behövts. Behovet av att träskosäsongen ska starta är därför inte lika stort som det var när jag var barn. Numera har jag träskor mest ute på altanen eller i trädgården. Modeepokerna kommer tillbaka med jämna mellanrum så vem vet, snart har vi kanske de svarta platåträskorna med stansade blommor i skohyllorna. Kom ihåg att ta till storleken, så att du får i ett par raggsockor, om du inte kan hålla dig tills det blir varmt nog.

Efter raggsocksvåren kommer kippeskoddsäsongen. För mig brukar den vara från maj till början av september. Det varierar från år till år. Strumptillverkarna blir inte rika på mig under sommarhalvåret. Behöver kippeskodd en översättning? Är det ett okänt ord för många? Att gå i skor utan strumpor. Det är sommar för mig. Jag låter sommaren komma tidigt genom att låta fötterna slippa strumpor. Det är alltså inte bad, glasstrutar och semester som är det första tecknet på sommar för mig. Det är kippeskoddheten.

Ett litet, nästan osynligt tecken. Men underbart kännbart. För att inte tala om att gå barfota. Den bästa promenaden görs på en lång strand, barfota. Eller i morgondaggigt gräs. Jag kan riktigt känna känslan av att gå ut barfota på morgonkyliga plattor och hämta tidningen. Sommaren är kvar så länge som jag går barfota alternativt kippeskodd. Strumpor fram och på och det är höstvarning.

Smutsiga fönster är också ett vårtecken. Obarmhärtigt lyser solen. Det som göms i snö kommer fram i tö. Eller det som göms och glöms i mörker kommer fram i ljuset. Idag har alltså solen lyckats både glädja mig men också pina mig med att nu skulle det absolut inte skada med en liten vårstädning. Det är ingen idé att tända stearinljus för att höja mysfaktorn. Nu har solen tagit över och trots att det är långt kvar till träskor och kippeskodda fötter, så är det ändå dags för lite fönsterputsning. Jag låter det bli en kompromiss. Jag gör det barfota. Tjuvstartar sommaren litegrann.

På tal om sommaren, så kan man på TV4:s text-TV sidan 193 följa badtemperaturerna i landet. Från söder till norr. Det är tydligen inte badsäsong ännu, för efter varje badplats är det ett streck. Så om någon vill vinterbada eller ta ett för tidigt vårdopp, så får man göra det utan att veta temperaturen i vattnet. Vintertid kanske textsidan kunde uppdateras eller användas till någon annan information. Vinterbadning är inget som lockar mig. Det hjälper inte med att ta på sig ett par raggsockar.

Ändå fascineras jag av dessa hurtfriska människor som trotsar kyla, regn och rusk och som låter sina kroppar doppas i iskallt vatten. Finns det ett finare namn på sådant? Eller är de helt enkelt hurtfriska vinterbadare med något litet inslag av asketism? Det lär vara nyttigt, men mina tankar kan känna chocken av kyla och hur hjärtat nästan stannar. Då är jag ändå helt påklädd, på land och inomhus. Med strålande solsken mot fönsterrutan. Jag har inga anlag som passar för att bli fakir.

Det jag inte gör på vintern, alltså badar utomhus, det gör jag desto mer på sommaren. Fast förra sommaren blev det lite si och så med utomhusbadandet och därför är längtan efter hav, sjö, åar och om det kniper bassänger, extra stark nu. Träskor, vårblommor, befriade fötter och så en glittrande vattenyta som lockar mig till ett dopp. Det är vad som väntar framöver. Det är vad som hela jag bär en önskan om nu. Videkissarna på köksbordet talar om att vi är på rätt väg. Allt går åt rätt håll nu. Tranorna får en lång danssäsong i år. De hinner med både standarddanserna och latinodanserna. För att inte tala om parningsdansen. På återseende med ett leende!

PS. Jag låter nostalgitrippen fortsätta och sätter på en LP-skiva från det glada 70-talet. Den dans som spritter igång i mina ben av den musiken går inte in varken under kategori standarddans eller latinodans. Inte ens trandans. Knappast parningsdans. Mr T är inte ens hemma för tillfället. Det blir min ensamma vårkänslodans.