Lite dagen efter idag. Efter vad då? Dagen efter födelsedagsfirande av Mr T och yngsta tonåringen. Utan inplanerat kejsarsnitt eller igångsättande av förlossning på något speciellt medicinskt sätt, så ville naturen att Mr T skulle få en sjusärdeles svårslagen tjugofemårspresent. En liten guldklimp på 3150 gram. Sjutton år sedan på dagen igår. Sådant måste firas. Jag klev ur sängen redan klockan sju på morgonen. Tio kilo lättare än för sjutton år sedan. Började dagen med att steka 2,3 kilo kött. Sådant kallas förberedelser för kvällens kalas. Det tog mig nästan en timma inklusive kryddning.
Runt åtta-snåret var det dags för den brutala väckningen av det yngsta födelsedagsbarnet. Den traditionella förflyttningen till min säng för underlättande av den dubbla uppvaktningen. Jag tänkte tanken, undrar om det är sista året denna förflyttning äger rum. Eller ska far och dotter samsas om uppvaktningen ytterligare ett år eller eventuellt två? Jag funderade inte så länge, utan la mina krafter på om möjligt en ännu brutalare väckning av äldste tonåringen. Han utan födelsedag. Som mamma tyckte jag att det vore trevligt om vi kunde göra en gemensam insats vid firningen. Även om det störde den tonåriga dygnsrytmen rejält.
Han plirade med ena ögat och det tog några sekunder innan det stod klart för honom att det var dubbelfirande på gång. Hans ansiktsmin avslöjade att han kände det som om han nyss hade lagt sig. Han förvånade mig ännu en gång i mitt liv att utan mankemang kvickna till och ställa sig i raden av gratulanter. I den tidiga morgonstund var vi förvisso bara två. Han redogjorde dock ganska snabbt att någon sång var inte att räkna med från hans sida. Han har ganska lång startsträcka för att få igång stämbanden. I alla fall en lördags morgon klocka åtta. Han erbjöd sig att räkna igång mig och det gjorde han med ett något rockigt tempo, one, two, one, two, three, four...
...Vi gratulerar, vi gratulerar. Lamporna tänds. Flaggan och blommor sätts ner vid sängen. Kameran tar årets sämsta kort. Det där kortet som alltid snabbt bläddras förbi med kommentaren: usch, så jag ser ut där. Paket och kramar. Familjens alla fyra medlemmar låg skavfötters i dubbelsängen och det är sådana stunder som värmer en moders hjärta. Med nästan vuxna tonåringar, så är dessa tillfällen inte så ofta återkommande. Jag har lärt mig att ta till vara på stunderna desto mer och jag gläds verkligen åt humorn och känslan av att detta är mina närmaste förbundsförvanter. Ta dem ifrån mig och du får mig på köpet. Då tar du även mig.
Jag kan verka som den grymmaste av mödrar och hustrur som sätter igång firande runt åtta-snåret den första sportlovslediga dagen. Symfoniorkestrar tar inte hänsyn till varken födelsedagsfirande eller sportlovsledighet. Mr T skulle iväg och repa inför konserten på eftermiddagen. Så efter det gemytliga paketöppnandet och fotograferandet, där den äldstes tonårsfötter finns med på de flesta korten, så steg vi upp och gjorde en hotellfrukost värd namnet. Ägg, juice, nybakade frallor, frukt och grönsaker. Till och med solen var på ett strålande humör.
När familjens manliga del hade försvunnit iväg på sina respektive uppdrag med spel av olika slag, musik och hockeydömning, så satt det yngsta födelsedagsbarnet och jag och förmiddagsfirade med varsin glasskreation i portionsglas. Solen sken fortfarande och ibland finns det stunder då livet verkligen är njutbart. Det gäller att märka dem, för att sedan njuta och komma ihåg dem. Eftermiddagen tillbringade jag i stadens konserthus.
Österländsk musik framförd av stadens symfoniorkester varvat med stand-up comedy eller ståuppkomik som vi kallar det i gamla Svedala. Det var inte bara upprättstående komik hon bjöd på, Zinat Pirzadeh. Hon bjöd på en explosion av färg, hon bjöd på en explosion av sig själv och hon kryddade med livet. Jag njöt i fulla drag. Hon skämtade om allt. Jag tror att hon skämtade om sådant som inte är rumsrent i den kultur hon har växt upp i och hon skämtade om den kultur som hon nu lever i. Det var många igenkännandes fnissar hos mig själv. Det var en underbar lektion om flykt, tvångsäktenskap, invandring, svenskalektioner, tillhörighet och kulturkrockar. Med humor kommer man långt och samtidigt så nära.
I pausen berättade Mr T att han fått hjälpa Zinat Pirzadeh med armbandet före konserten. Vilken lyckost han är Mr T, tänkte jag. Jag tog revansch efter konserten och gav Zinat en stor kram och tackade för en underbar eftermiddag. Då händer det fantastiska som ödmjuka och trygga människor kan bjuda på, hon tackar mig. För att jag kom. Hon fick mig att känna mig som den drottning som jag tyckte att hon var. Både på scen och utanför.
Zinat Pirzadeh har inte varit någon kändis hos mig så länge. Första gången jag egentligen stötte på henne var i filmen Se upp för dårarna. Var annars, filmfantasten bor inom mig. Jag gick inte på konsert för att det var hon som var konferencier, utan för att jag brukar gå på konsert. Vid sådana här tillfällen när allt är så otroligt härligt, så är det bara bonus. Musiken, den österländska, var mäktig och härlig. Som att flyga omkring på en matta med det vackraste mönstret man kan tänka sig och bara svepa förbi notraderna i musiken. Jag hade inte svårt att fånga Tusen och en natt-känslan.
Zinats Pirzadehs historia fascinerar mig. Hon flydde till Sverige med sin då tvåårige son, från ett tvångsäktenskap i Iran. Hon har upplevt krig och revolution i Iran och utvisningshot här i Sverige och har jobbat med de mest olika arbetsområden. Eller vad sägs om korvförsäljare, hemsamarit, fotomodell och skådespelare? Hon har tagit en fil. kand och även varit sommarpratare i radion. Ett riktigt hedersuppdrag. Hon är en underbar komiker. Hon har förmågan att säga viktiga saker med hjälp av humorn. Jag är glad att hon vågar. Det finns säkert mycket mod i henne, med tanke på flykten, kriget, uppbrottet från ett olyckligt äktenskap. Det vore tillräckligt för att ge upp. Istället står hon på scenen denna eftermiddag.
På kvällen blir det kalas. Maten smakar utsökt. Inte ofta kocken applåderar sig själv. Ljusen brinner och vi har det trevligt och mysigt. Precis som det ska vara när det firas femtionio år uppdelat på två helt fantastiska människor. Chokladkladdkakan med grädde och frukt lägger sig fint över middagen och ingen ser ut att gå hungrig ifrån kalasbordet. Startfältet i melodifestivalkarusellen känns svagt och ointressant, så dubbelt så roligt att vi har ett kalas att ägna oss åt. Dagen gick över till kväll och kvällen gick över till natt och helt plötsligt var födelsedagen till ända. Nästa gång är det myndighetsdag för minstingen. Hur ofattbart ska inte det kännas? Bäst att stanna i nuet och bara njuta av det är nästan ett helt år kvar till dess. På återseende med ett leende!
PS. Jag har tagit ledigt några dagar. Det är sportlov. På min anslagstavla på jobbet står det Ledig för pulkaåkning. Alla som har möjlighet att titta ut förstår att det är en omöjlighet. Men det ger i alla fall en vink om vad jag skulle vilja göra på min ledighet om någon skulle vilja komma med ett lastbilsflak med överbliven snö. Snö eller ej. Ostmacka, varm choklad och korvgrillning och långa skogspromenader i solskenet är inte fy skam det heller. Ryktena går att det finns blåsippor och hästhovar under löven. Jag suger åt mig av dessa glädjande rykten, även om det är alldeles för tidigt. Än är det långt kvar till vår, säger tonårsmodern. Men hellre sådana rykten än att någon kändis bröstimplantat har brustit. Då är det bättre med knoppar som brister. Även om det gör lite ont i trädgrenarna. Varför skulle annars våren dröja? Undrar jag och Karin Boye.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar