På begäran och utan bakbundenhet

Detta blir inte ett regelrätt blogginlägg. Du som är van att följa mina bloggar kommer nog ganska snart att märka att det är något som markant skiljer sig från det övriga materialet. På begäran från sammankallande och ordningskvinnan i styrÖLsen, så publicerar jag här en ÖLlista. Detta är de ölsorter som vi i styrÖLsen har testat sedan det första styrÖLsemötet gick av stapeln den fjortonde september ifjol. Året var alltså tjugohundranio. Vi har nu gått in i februari ett år plus och detta inlägg kommer fem protokoll senare.

Välkommen till Bishops Arms i Gävle och första styrÖLsemötet innan det ens fanns en styrÖLse. Det var en gång tre vänner, tillika arbetskamrater, som upptäckte att de tillhörde samma grupp på ansiktsboken: "Vi som tycker om att sitta i solen och dricka en kall öl."

Detta blogginlägg kommer att få en ny och alldeles egen etikett och för framtida enkelhet, så kommer säkerligen ÖLlistan från detta inlägg enbart kopieras och kompletteras. Önskemålet från ledamoten var en lista på ÖLsorterna och antalet sejdlar vi har betygsatt dem med. Tanken har följt mig under några dagar och jag kommer nog att försöka tillföra servicen med att lägga upp länkar till respektive bryggeri. Jag har nämligen besökt en hel del bryggerihemsidor under de senaste månaderna och jag frapperas av hur intressanta de är. Fyllda av fakta och intressant bildning. God dessutom. Inte bara något för ögon och hjärna alltså. Utan även för smaklökarna.

VIP-kortet tillika ÖLglasunderlägg

Jag har även betämt mig för att ange ÖLsorterna i bokstavsordning. Någon ordning måste vi ju ändå ha och då är väl bokstavsordningen den mest användbara. Eller finns det någon annan ordning som passar bättre? Procentordningen? Färgskaleordningen? Humle- och dumleordningen? Jag bestämmer mig för A till Ö så länge. Håll till godo. Blogginlägget kommer att piffas upp med några bilder. Alla tagna under styrÖLsemöten.

After work är en underskattad företeelse. Det är många goda idéer som föds i rätt sällskap och med en raggmunk. Allt sköljs ner med en god, kall ÖL.

Ett litet professionellt glas i sällskap med två stora oprofessionella...

ÖLsorter i långa rader. Etthundraåtta sorter att välja bland. Vi kommer inte att invänta nästa TeÖLogifestivÖL... utan vi kommer inom kort göra ett gästabud på Williams i Uppsala.

Caledonian 80 Definitive Satisfying
Caledonian Brewery
Fyra sejdlar
http://www.caledonian-brewery.co.uk/home.phpy.co.uk/home.php

Helsinge Rököl
Helsinge Ångbryggeri Söderhamn
Fem sejdlar
http://www.bryggverket.com/

Indian Tribute
Oppigårds
Tre sejdlar
http://www.oppigards.com/

John Smith Original
John Smith Brewery
Tre sejdlar
http://www.johnsmiths.co.uk/brands/

Kilkenny
St. Francis Abbey Brewery
Fyra sejdlar
http://www.guinness.com/

Närke Mörköl
Närke Kulturbryggeri Örebro
Fyra sejdlar
http://www.kulturbryggeri.se/index1.html

October Black
Sigtuna Brygghus
Tre sejdlar
http://www.sigtunabrygghus.se/sigtuna_bryggeri.htm

Sierra Nevada Unrivaled
Sierra Nevada Brewery Company, Chico, California
Tre och en halv sejdel
http://www.sierranevada.com/

Single Target
Närke Kulturbryggeri, Örebro
Tre och en halv sejdel
http://www.kulturbryggeri.se/index1.html

Sleepy Bulldog
Gotlands Bryggeri
Fyra sejdlar
http://www.gotlandsbryggeri.se/

Starbrorno
Pivovar Starobrno, Tjeckien
Två sejdlar
http://www.starobrno.cz/cs-CZ/uvodni-stanka.html

Strong Suffolk Vintage Ale
Green King, Storbritannien
Fyra sejdlar
http://www.greeneking.co.uk/

Vinteröl
Skebo Bruksbryggeri Roslagen
Tre sejdlar
http://skebobruksbryggeri.blogspot.com/

Wee Heavy
Belhaven
Tre sejdlar
http://www.belhaven.co.uk/row/index.php

Weihenstephaner Hefeweissbier Dunkel
Brauerei Weihenstephan, Tyskland
En sejdel eller än hellre: en krossad sejdel
http://www.brauerei-weihenstephan.de/

Om inget oförutsett inträffar, så är nästa styrÖLsemöte måndagen den femte april. Med oförutsett så menar jag inte att det skulle bli inställt, utan snarare att det blir ett extrainkallat möte. Listan uppdateras i samband med protokollskrivning i fortsättningen. Vem vet, nästa steg kanske blir att protokÖLlföra? På återseende med ett leende!

PS. Visste du att ÖL är den äldsta kända alkoholhaltiga drycken? Den första dokumentationen är uppskattningsvis sjutusen år gammal. Så det här med ÖL är ingen styrÖLsenyck. Jag tror det kallas kultur och det är precis det vi har. En kul tur. Ibland i stadsbuss.

Svärtad tumme och kors i pannan

När jag i förra veckan var på Psalmskolan i Stockholm, så sjöng vi en mycket vacker text, skriven av en av deltagarna på själva Psalmskolan och tonsatt av en elev på kantorsutbildningen på Stora Sköndal. Den handlade om Askonsdagen och om korstecknet på pannan. Idag är det Askonsdagen och texten kom tillbaka inom mig och så även tankarna på textförfattaren, som jag har haft glädjen att lära känna. Jag tror att Askonsdagen är en ganska okänd dag för många. Genom sig själv känner man andra eller är det tvärtom? Det är väl inte den vanligaste dagen på kyrkoåret, så nu får mitt bloggområde komma allmänbildningen till nytta. Det händer inte så ofta, har jag en fnissig känsla om.

Askonsdagen är onsdagen efter fettisdagen. Att det är en onsdag är väl ingen större skräll. Det vore konstigt om det till exempel var en torsdag eller fredag. Så långt är väl de flesta med? Men ask då? Vilken typ av ask pratar vi om? Den asken som innehåller ett litet vackert smycke? Eller trädet ask? Ingetdera. Ask som i aska. Så egentligen så skulle det vara enklare för alla om vi kunde kalla den för Askaonsdagen. Lite hakigt att säga, men lättare att förstå. Den här onsdagen infaller i veckan efter söndagen vid namn Quinquagesima. Något som både är hakigt att säga och svårt att förstå. Tillintetsägande och rent av onödigt. Det är fastlagssöndagen. Som kanske behöver sin förklaring också. Usch, nu börjar det bli rörigt i allmänbildningen. Låt oss tänka före och efter semlan. Den som du kanske avnjöt igår.

Då börjar vi med fastlagen. Det verkar ju nästan som om det är någon lag som ska slås fast. Då kan vi väl slå fast att vi nu har år 2010 och det var länge sedan som latin talades i våra kyrkor. Det vore OK om vi kunde säga fastlagssöndagen och då inleds förarbetet inför den verkliga fastan. Tre dagars av laddning inför den stora prövotiden. Söndagen är köttsöndagen, måndagen är fläsk- eller korvdagen och tisdagen, igår alltså, är Fettisdagen. Tvärtom än den taktik som nutida fasteprogram gör gällande. Där ska istället en invänjning ske, för att klara av fastestarten. Successivt ska intaget minskas. Jag kan inte påstå att jag lyckades så bra med invänjningen, utan jag hade en köttsöndag, en raggmunk med fläskmåndag och så semla igår. Jag är nog inte så modern som jag vill tro.

Idag har jag i alla fall börjat fasta. Inte för att jag så nitiskt följer almanackan eller kyrkoåret, utan mer av hälsoskäl. Jag har gjort det förut och nu är det dags igen. Kroppen talar sitt tydliga språk. Vissa dagar lite för tydligt. Så till och med jag fattar. Jag kör inte tortyrfastan med enbart vatten, utan jag halvfastar. Dryck, flytande soppor, buljong, frukt och grönt. Det övriga får komma med på köpet. Bön och fasta hör ihop. Det finns att be för, så jag kommer inte få sysselsättningsproblem vid knäppandet av mina händer.

De första dagarna är värst. Sedan kommer kroppen in i ett annat läge. Ett läge av accepterande och så småningom av välbefinnande. Innan dess så är huvudvärk, frysningar och olustkänslor att vänta. Det går över. En vanlig fråga är om det är för att jag vill gå ner i vikt. Det vill väl alla som behöver det? Huvudsyftet är att bli av med vätska i kroppen och då går jag ner i vikt automatiskt. Med automatiken så rensas kroppen och det är orsaken till att jag överhuvudtaget funderar på detta. Om ett eller ett annat kilo slinker med, så kommer jag inte att gråta blod, det kan jag lova. Jag tror dock att det finns vettigare metoder att gå ner i vikt på, än genom fasta. Till exempel hos Viktväktarna får du äta av allting, men av måtta. Om några dagar så skulle jag ge allt för ett knäckebröd med en ostskiva. Det vet jag av erfarenhet.

Så till Askonsdagen. Den dag som inleder fastan. Egentligen är det en katolsk tradition att strö aska över människors huvuden som ville göra bot och sedan jagades de ur kyrkan. De fick komma tillbaka på Skärtorsdagen och få förlåtelse för sina synder. Idag jagas förhoppningsvis inte några människor ur kyrkan och Askonsdagen var så även under lång tid bortplockad ur kyrkans evangelibok. Sedan nittonhundraåttiotre är den inne bland alla andra dagar i kyrkokalendern. Då, nittonhundraåttiotre, gick jag på gymnasiet och återinförandet av Askonsdagen är inte någon händelse som jag minns speciellt mycket av. Det kom inga reklamblad i brevlådan direkt. Ingen inbjudan: Kom och få ett korstecken i din panna.

Idag teckentolkade jag veckomässan i Heliga Trefaldighets kyrka, mitt i centrala Gävle. Kyrkoherdens klädsel var lila. Tulpanerna på altaret var lila och jag hade lyckats få på mig en tunn lila polotröja under den tolkriktiga svarta koftan. En lyckad men oplanerad matchning. Alla, som ville, fick komma fram och få ett korstecken i pannan. Tecknat av kyrkoherdens tumme. Jag fick teckna i hans panna och uttala orden: Ta emot korsets tecken för bot och försoning. Det kan inte hjälpas, men dessa symboliska handlingar blir förstärkning till alla ord. Att se alla dessa kors i våra pannor blev en påminnelse om livet. Vi är inte födda till död, utan till liv. Detta är en möjlighet genom korset. Många känner nog att korset är en symbol för död och elände. Jo visst. Långfredagen handlar om det. Ruskigt elände att ta död på Jesus på det där sättet. Vi får påminna oss om att berättelsen fortsätter. Korset är tomt. En symbol för liv.

Lite undrande. Lite funderande. Det skadar inte att vi uppmärksammas på vad korset egentligen betyder. Att i nästan direkt anslutning få dela nattvarden tillsammans var starkt. Kristi kropp för dig utgiven. Kyrkoherden tecknar som om han aldrig gjort annat. Kristi blod för dig utgjutet. Jag får vara med och ministrera vinet. Det är inte helt lätt att hålla kalken, servetten och samtidigt teckna, men jag tröstar mig med att det var säkert inte helt lätt för Jesus heller att sitta där och dela brödet och ge det till sina lärjungar och veta vad som låg framför honom. Jag bär inga sådana stora bördor. Däremot är jag i stor vördnad inför uppdraget . Tack att jag får.

Jag blev lite fundersam efter veckomässan och sopplunchen, eftersom det planerade besöket från en av kommunens servicegrenar helt uteblev. Jag gjorde några försök att nå ansvarig person på mobilen, men fick bara svaret: Personen du söker är inte anträffbar för tillfället. Var god försök senare. Jag försökte senare, men ännu senare var det ingen idé. Jag tror ändå att alla tyckte att det blev en fin stund av gemenskap och samtal kring korset, semlor, fasta, OS, sjukdomar, Försäkringskassans omöjliga beräkningar, nästa träff med mera, med mera. Soppan var förresten outstanding i smak. En turkisk kryddstark soppa. Vilken fastestart. Fastan håller nu på fram till påsk. Hur jag gör, alltså hur länge jag håller i, det återstår att se. Hänger jag i ända fram till påsk, så har jag inte större krav än att det måste finnas en knäckemacka med en ostskiva på. Inga stora pretantioner alltså. Finns kanske till och med möjlighet att bli bortbjuden på påskafton? Ett ägg och en knäckemacka! Vilken fest! På återseende med ett leende!

PS. Att fasta innebär ju att avstå från något. Om det inte vore för hälsans skull, så kanske min fasta inte skulle innebära att avstå från fast föda. Det skulle säkerligen svida mer i skinnet att avstå från bloggandet. Jag har inte tagit något beslut om detta. Du ser ju själv hur det har gått på första fastedagen. Någon bloggfasta tycks inte råda. Hur laddar man för en sådan? Bokskrivarsöndag? Psalmsångstextmåndag och så braska i med en fet bloggartisdag? Jag lägger dessa tankar i aska direkt.

Motiverad att äta en semla

Det finns människor som ställer in sitt liv efter OS-klockan i dessa dagar. Sedan finns det människor som går med i grupper på Facebook, som heter ungefär så här: "Vi som inte har ägnat en enda minut åt OS." Jag måste nog ställa mig mitt emellan, om jag ska beskriva mig själv. Visst, jag är superintresserad av sport och skulle gärna vara OS-ledig och nöta TV-soffan dygnet runt. Se alla live-sändningar och även alla sammandrag. Men jag har valt att spara min möjlighet till semester och kompledighet, när jag bättre behöver den. Jag jobbar och försöker kombinera det med att följa, främst svenskarnas, medaljstrider. Det finns sporter som intresserar mig mer och andra mindre. Skidskytte är spännande och perfekt för TV-publiken. Det är säkert stämning också att sitta där på läktaren och vifta med landsflaggan.

Skidor utan gevär är också något jag markerar i TV-tablån. För att inte tala om hockeyn, när den drar igång. Första matchen för herrarna går av stapeln natten mellan onsdag och torsdag. För detta har jag en plan. Jag ska försöka komma i säng någorlunda skapligt och sätter klockan på noll ett punkt trettio. Därefter ser jag matchen, säkert i Mr T:s och sonens sällskap. Om det blir seger, vilket jag räknar med, Sverige möter nämligen Tyskland, så får jag lägga mig glad och extra svensk, för att sova vidare cirka tre timmar. Det gäller att komma ihåg att sätta klockan för den andra väckningen, men vi är då fyra personer i hushållet som ska vakna och dottern är den som inte har varit uppe och nattsuddat. Hon får bli första väckare. Fast å andra sidan är jag lite av en Skalmantyp. Jag har en inbyggd klocka. Om det är extra viktiga tider som det ska vaknas till, så har den inbyggda klockan den tilläggsfunktionen att den väcker en gång i timmen. Det kan vara ganska besvärande, men känns ändå bra med någon slags checkning.

Tillbaka till OS-grenarna. Skidor som ger sig utför backarna är också på min intresselista. Allt från slalom till störtlopp följer jag med stort intresse. I och för sig har väl varje sport sin tjusning. Vi förstår att det ligger många timmars förberedelser bakom dessa få minuter i TV-rutan. Det finns många andra kamper innan själva tävlingen utspelar sig i Vancouver. Kampen mot motivationen, kampen mot skador, kampen mot tiden och kampen mot det egna psyket. Med två idrottssatsande ungdomar i familjen, så har vi följt den omtalade kampen på nära håll under många år. Träningar och matcher har varvats med bruten fot, brutet nyckelben, brutet näsben, finger ur led och avslitet korsband. Jag vill inte ge mig på en gissning hur många gånger fötter eller handleder har varit stukade. Lika omöjligt är det att räkna antalet lårkakor. Fotboll är för det mesta ingen sport, utan en skadediagnos.

Är det inte dags att sluta då, undrar säkert någon med all rätt. Vad är det som driver idrottaren att komma tillbaka? Att besegra skadeläget och ge sig ut på banan igen? Jag är inte själv aktivt utövande av någon idrott, så jag är kanske inte rätt person att svara på frågan. Men om jag ändå ska försöka, så tror jag att det i grund och botten finns en enormt stor kärlek till idrotten. Efter många års träning och aktivitet, så kommer kroppen också till ett läge då det är nödvändigt att hålla igång. Det blir en kick att träna, som personen mår bra av. De flesta av oss kan bara avundsjukt längta efter ett sådant tillstånd. Tänk att springa en mil och njuta av det. Så är det för båda våra ungdomar. För dem har det blivit en livsstil och något som de har valt att lägga mycket tid och kraft på. För att inte tala om motivation. Det går inte att fuska sig till framgång. Det är träning året om.

När då skadorna kommer, så blir livet annorlunda. Vår dotter har fått ta beslutet om att lägga fotbollsskorna på hyllan. Efter en knäoperation för några år sedan och ännu en i nästa vecka, så finns det ingen annan utväg. Det är slutspelat. Det är ett nödvändigt beslut, men därmed inte helt lätt. För nu börjar jobbet med skallen. Hur ändrar idrottaren inriktning när hon, sedan hon var riktigt liten, planerade att bli den första kvinnan i herrarnas fotbollslandslag? Vi vuxna försökte påtala att det var praktiskt taget omöjligt, men det hade hon svårt att inse. Någon ska vara först med det också och så hade vi en punkt på den diskussionen. Du förstår säkert att det har inte varit några problem med motivationen. Nu kommer alla följdfrågor. Vilken idrott är lämplig för ett instabilt knä? Långdistanslöpning? Boxning? Flera månaders hård rehabträning för att bygga upp lårmuskelaturen och så full satsning. Igen. Det är på den nivån vi pratar.

Jag lider med de aktiva då de skadas. Några påstår att det är självförvållat och att ingen har tvingat dem att slita ut hälsenor eller drabbas av muskelbristningar. Jag kan inte riktigt hålla med det ställningstagandet. Fast givetvis får var och en ta vilka ställningstaganden som helst, bara någon har mod att stå emot, när det är helt galna och farliga ställningstaganden. Det är kanske inte nödvändigt att jag drar in Förintelsen och Hitler i muskelbristningsdiskussionen? Förhoppningsvis förstår du vad jag menar. Jag tänker bara att det är mycket som i så fall är självförvållat. Om vi har valt att arbeta vid en maskin, så kan det också innebära skador. Eller jag kan ramla i trappan på jobbet, ska det då också räknas som självförvållat, eftersom jag har valt att tacka ja till ett jobb som har en trapp? Det går att driva varenda sak till sin spets, men jag undrar: Räcker det inte med att vi lider med dem som skadar sig, oavsett om det gäller idrottare eller kontorister? Jag hävdar att bakom alla elaka kommentarer kan det ligga en viss mån av avundsjuka. Vi blev aldrig de toppidrottsmän eller toppidrottskvinnor, som vi imponeras av i TV-rutan eller live.

För min egen del har det aldrig funnits avundsjuka. Jag hade redan på ett tidigt stadium klart för mig att idrott var något som jag skulle glädjas åt från läktaren. All annan aktivitet skulle utföras på amatörnivå. För hälsans skull och för nöjets skull. Om jag skulle ha satsat, så hade jag kanske mött Helen Alfredsson på golfbanan. Hon är årsbarn med mig. Nu är väl inte golf den mest hårt satsande sporten som vi kan komma på, men det var den första som jag kom att tänka på, som är lika gammal som jag. Ett kan vi enas om i alla fall. Hon har lagt fler timmar på gym, löparrundor och förberedelser inför tävlingar än vad jag har gjort och vad jag någonsin kommer att göra. Fast jag kanske har bloggat mer och skrivit mer överhuvudtaget?

Det är svårt att jämföra golf och författande kanske och ska jag tävla i författande, så kommer jag direkt att tänka på J.K. Rowling, som också är född samma år som jag. Rowling som är mest känd för sina böcker om Harry Potter. Jag lägger tävlingspennan åt sidan direkt. Jag saknar glöden för att kämpa med sådan motivation, mot tiden och mot psyket. Jag lägger hellre kampen på annat. Det har du säkert redan märkt. Resten av tiden använder jag just nu åt att zappa mellan OS-kanalerna. För att ge mitt stöd till svenskarna. De som är där av en enda anledning: De har bestämt sig för att vinna och ta hem medaljer till Sverige. Den glansen lyser på hela vårt land, så gläd dig! Lid med dem som lider. Gläds med dem som är glada. Känn sorg med dem som är ledsna. Jag tror att vi kan tänka så även när det gäller idrotten. För den är en del av livet. I OS-tider en stor del. Alldeles för stor del, enligt många. För min del får TV gärna sända dygnet runt. Vart fjärde år. Eller så kan de lägga vinter-OS på sommaren, när de ändå bara sänder repriser. Det skulle vara en välsignelse. Var får jag alla bra idéer ifrån? På återseende med ett leende!

PS. Grattis till Björn Ferry! Guldmedaljör och hoppandes som Benjamin Syrsa på blomutdelningspallen. Nog får vi underhållning av dessa hårt satsandes idrottsmänniskor. Kul att de orkar bjuda på lite jippo även efter avslutad tävling. Vi har smält i oss varsin semla idag. Med all rätt kan jag tycka, eftersom det är Fettisdagen. Den smakade extra gott, eftersom det var sonen som bjöd. Han ringde på min mobil på eftermiddagen och frågade när jag var på ingående, eftersom han tänkte ställa till med semlefest. Innan han åkte iväg till träning och sprang av sig alla kaloribomber som bombaderar våra kroppar. Värre för mig och Mr T som hamnade i hejarklacken framför TV:n. En dag vart fjärde år må det vara hänt. Eller vad tycker du?

Har du sett filmen "En busschaufför och gentleman"?

Så här fint har vi det! Med betoningen på ordet vi. Så här fint har vi det! Så utbrast ordföranden, när servitrisen kom med den första rundan av ölglas till vårt bord. Så här fint har vi det, är väl den mening som jag kan skriva helt utan att behöva tänka efter om jag får skriva den eller inte. Det här är första gången i min bloggarhistorik som jag har fått höjda varningspekfingrar och varningsord uttalade. Ordalagen var i stil med: Det här vill jag absolut inte bloggläsa om eller Det här ska inte in i protokollet. Jag som tidigare hävdat att det som inte kan få finnas med i bloggarljuset, ska inte få existera på styrÖLsemötena heller. Så nu känner jag mig lite bakbunden, men jag väljer att vara diplomatisk och skriver inte ut hela mötetsinnehållet i protokollet. Men för alla läsares skull, så gör jag ändå en antydan om vad det gäller. Där jag känner att även min gräns går för vad som passar sig eller inte, så väljer jag att säga att detta är utanför protokollet. Vissa punkter mår inte dåligt av att få bordläggas.

Inte nog med att jag är bakbunden och smygcensurerad. Jag har fått protokollönskemål också. Sammankallande, tillika ordningskvinnan önskade en lista på alla ölsorter som vi har provat. Jag tror att hon såg på mig att jag höjde, alternativt sänkte, ögonbrynen en stund. Jag var tvungen att fundera. Det går inte att säga ja och amen till alla önskemål direkt. Jag såg framför mig hur jag skulle tvingas bläddra igenom alla tidigare protokoll. Jag som aldrig går tillbaka och läser mina gamla bloggar. Jag framförde synpunkten, men den fick inget genomslag eller gehör. Alla, det är ju bara fyra. Jag insåg rätt snabbt att detta var inte i diskussionsläge. En lista ska det bli och jag får äran att läsa igenom fyra av mina gamla bloggar, alla med etiketten Protokoll. Så får jag mig en lektion i hur ni bloggläsare har det.

Lite fundersam är jag ännu över sammankallandes förklaring till att vilja ha en lista. Hon ville inte ögna igenom hela bloggen för att hitta ölsorterna. Men kära nån... är detta ett protokoll eller inte? Fast innerst inne tycker jag att hennes idé är god. Som så många av hennes andra idéer och bara för att hon är så underbar som kollega och vän och dessutom en ytterst kompetent och trevlig styrÖLseledamot, så ska hon få sin lista. Jag tror nämligen att den kan komma till glädje för övriga ölintressenter. Dessutom, tack vare att hon är en sådan underbar kollega, vän och styrÖLseledamot, så ska jag hålla löftet om att inte bloggavslöja vad hon inte börjar med före ICA Maxi. Lovat är lovat.

Jag och ordföranden sitter nu på hemligheten hur ett dygn på Ålandsbåten ska genomlevas och överlevas. Det finns en stor öppenhet i vår styrÖLse och där känner jag mig fri att ställa de här dumma frågorna, som jag drar mig för annars. Det var en mycket lärorik punkt på dagordningen. Jag och ordföranden lyssnade så att öronen stod på skaft och våra ögon höll på att trilla ur och ner i ölglasen. Vilken världsvan ledamot vi har fått med i vårt gäng. Hur världsvan däremot, får jag inte blogga om. Jag sitter bakbunden, glöm inte det. Det är inte många saker som får mig att glömma OS, men en sådan här kväll, så vet jag inte ens att det finns ett ord som heter sport.

Detta var en ytterst efterlängtad kväll. Jag var tvingad att ställa in ett bestämt datum på grund av sjukdom. Alltså, jag var riktigt sjuk. För en sådan här kväll skippar jag inte hur som helst. Jag försökte ända in i det sista kurera mig och vila mig i form och intalade också mig själv hur bra jag skulle må av att träffa dessa härliga ledamöter. Men nej, intalningen gick inte hem. Det fanns inte en chans att jag skulle orka. Så än mer efterlängtat var kvällens möte. Jag och ordföranden avslutade tredje träffen med den teckenspråkiga Frälsarkransgruppen och så mötte sammankallande upp på jobbet. VIP-kort med? Check! Cirka två timmar senare än vanligt gjorde vi oss hemmastadda i skinnfåtöljerna i styrÖLserummet. Så här bra har vi det. Ordföranden slog huvudet på spiken.

Trots att vi varit där många gånger tidigare, upptäckte jag krokar att hänga jackan på, som jag inte sett förut. Jo, de hade varit där förut. Sammankallade funderade på något lättare än raggmunk, men föll för trycket. Tre raggmunk och så en startöl. Har ni Helsinge Rököl? Standardfrågan. Tyvärr, men den är snart tillbaka i gästpumpen. Vi i styrÖLsen log mot varandra och jag vet att vi alla tre tänkte: Snart ett nytt möte alltså. Kvällens inledning blev därför Sleepy Bulldog från Gotlands bryggeri. Bryggeriets devis för detta öl är som följer: En Pale Ale med bett och hög svansföring. Namnet Sleepy Bulldog visar sig vara en kärleksfull hyllning till Krut - en 40 kilos Bulldog med sydafrikanska linjer. En riktig glädjespridare med många härliga egenskaper. Precis som ölet. Allt enligt bryggeriets hemsida. StyrÖLsen var enig. Detta var en värdig ersättare till Helsinge Rököl för att avnjutas till raggmunken. Vi gav den fyra sejdlar.

Vi som alla intygat för varandra att så speciellt hungriga var vi inte, smällde ändå i oss en rejäl portion raggmunk med goda aptiter. Mätta, däsiga och mycket lyckliga kom vi fram till det delikata bekymret att välja runda nummer två. Det bör nog ändå protokollföras att vi redan vid runda nummer ett, hade kört den småländska pubvarianten. Vi fick in smakprov. Så även vid runda nummer två. Det föll så ut att vi gick skilda vägar i valet. Sekreteraren, det vill säga jag själv och sammankallande, det vill säga hon som efterlyser en öllista, valde ett öl med namnet Single Target. Detta från Närke Bryggeri med devisen: Inget Blask. Det märkliga är att just det namnet går inte att hitta i deras öllista, men efter lite efterforskningar så hittar jag det i några nyhetsbrev. Ölet har varit ute och rest och bland annat funnits på tre pubar i huvudstaden, tillika tre pubar i Göteborg. Även Örebro på något enstaka ställe. StyrÖLsen vet också med säkerhet att det gjorde en liten visit på Bishop Arms ikväll. Vi ger det tre och en halv sejdel. Närke Bryggeri har vi testat förut och de kommer få nya chanser. De håller vad de lovar: Inget Blask!

Ordföranden gick sin ölväg och beställde in en Indian Tribute och inte vet jag om det var hennes tysta OS-hyllning. Mitt i mötet fick vi sms-besked om att Kulla tagit guld. Vilken tur att vi hade nära att höja våra glas. Skål för Kalla med en #Kalla. Ordföranden verkade mycket nöjd med sitt val. Av smuttandet att döma. Det undslapp henne några mmm, hmmm, mmm med jämna mellanrum. Indian Tribute, ett Oppigårdsöl. Om ölet går det att läsa följande på deras kurbitsmålade hemsida: Oppigårds Indian Tribute är vår hyllning till Indien. Det förpliktigar också att göra ett öl som med sin smak och doft också ger bestående minnen. Vi strävar ditåt. Och när man tror att man nått dit, så vet man att man kan komma ännu längre. Hur som helst, vi har nu bryggt detta öl ett antal gånger. Vi har succesivt ökat stamvörtstyrkan. Denna öl tog guld på StockholmÖlfestival 2008 och utsågs även av Svenska Hembryggarföreningen till Sveriges bästa mikrobryggda öl 2008. Tre sedjlar är ordförandens betyg.

Sekreteraren gör tillägget Oppigård 6,6%, Närke 4,5%. Jag gör inga procentkommentarer. Så till den viktigaste punkten på dagordningen. Fram med blanketter. Nu skulle vi beställa hem Helsinge Rököl till Systembolaget i Gävle och på så sätt göra en välgärning för staden. Allt löpte på bra. Tills vi kom till mängden. Det visade sig att ölet inte är tappat på flaskor, utan vi måste köpa en tunna. Innehållandes tjugofem liter. Varpå styrÖLsen helt plötsligt åtog sig helt oombett att festfixa en personalfest. Nåja, lite mer återstår väl än att fixa drickat. Men vad sägs om linedancekurs, Helsinge Rököl och westernstuk på maten? Blir det av, så lovar sekreteraren att öva upp sina munspelsläppar. Hur som helst, jag har lovat att kontakta bryggeriet i Söderhamn för att kolla deras vänlighet. Kanske vill de ge sina ambassadörer möjlighet att köpa ölet på flaskor. Min farmor är ju ändå född i Söderhamn. Det borde väl vara en rimlig connection?

En sådan underbar kväll är precis som Povel Ramel sa för länge sedan: alldeles för kort! Vi hade alla kunnat tänka oss en tredje runda, men måndagskväll, jobb imorgon bitti och trötthet, gjorde att vi istället bokade en nytt datum för nästa styrÖLsemöte. Annandag Påsk. Vilken fantastisk avslutning på årets mest fantastiska högtid och vilken fantastisk inledning på den nya arbetsveckan efter påsk. Hur fantastiskt det än är, så slår det inte den fantastiska upplevelsen vi hade efter avslutat möte. Vi kom ut i den kylslagna februarikvällen. Vi styrde stegen mot busshållplatserna vid Rådhuset. Vid biblioteket blir vi uppraggade. Av tvåans buss. Dags för den världsvana ledamoten att vinka in oss med orden: Kom flickor! Vi övriga två spärrade upp ögon och munnar. En stadsbuss. Detta händer en gång i livet, tänkte jag. Det var lika overkligt som vissa saker i Harry Potter-filmerna. Helt gratis åkte vi fram till den riktiga hållplatsen och vi bytte buss. Detta kräver en förklaring, menade både ordföranden och jag. Den kom, på treans buss och vi lyckades få en tonåring att byta säte. Det har heller aldrig hänt mig förut. Jag smågnolade den sista biten mot hemmet. Säga vad man vill om styrÖLsemöten, men de kan faktiskt vara lika underbara som en bal på slottet. Bara man ser till att välja in rätt folk. Se och lär omvärlden. På återseende med ett leende!

PS. Som sagt en hel del ligger nu utanför protokollet och en del annat är bordlagt. Det får ligga och marinera sig i en härlig öltunna och vem vet, det kanske mognar tills det är dags för nästa protokoll? Påsköl och en studieresa står antagligen på nästa dagordning och så vill i alla fall jag och ordföranden ha en en utförlig redogörelse över hur det var att åka förbi ICA Maxi. Nu den senaste gången. Tills detta kommer i bloggprotokollets ljus, så ska jag försöka smälta fascinationen över att romantiskt ha blivit upplockad av en stadsbuss. En vit springare, en limousine, en motorcykel. Ja, nästan vad som helst, men en stadsbuss? Absolut, sammankallande ska få sin öllista. Dessutom med egen etikett: ÖLlista.

Geléstrikland med hjärta för fotboll, Jesus och chokladdoppade jordgubbar

Imorgon kära bloggläsare är det internationella geléhallondagen. Jag borde beställa hem ett helt lastbilsflak åt min älskade svärfar och tippa av alltihop på hans infart. Inte för att han borde äta allihop, men för att han brukar kalla dem för jungfrubröst. Det uttrycket är han säkert inte ensam om, men det är en gullig liten beskrivning av kvinnobröst. Förhoppningsvis behöver inte de kvinnobröst som har ammat flera barn bli uppkallade efter marshmallows som har smält. Jag vet inte vad som skulle vara passande, men visst vore det trevligare om en chokladdoppad jordgubbe blev kallad för tanttutte? Med lite fransk brytning, så skulle det kunna bli en flott efterrätt på lyxkrogen. Tyvärr får svärfar stå över geléhallonen. Han bär omkring på åldersdiabetes. Det får bli en hälsning till världens bästa svärfar. Jag tänker på honom när jag ser ett geléhallon. Annars också. Imorgon är han i mina tankar på den mycket speciella dagen. Kom ihåg: Internationella geléhallondagen.

På något sätt känns det som om godistillverkarna har gjort upp detta och försöker föra oss vanliga medborgare bakom ljuset. De kör maskinerna med det sega rödfärgade godiset för fullt och fyller ask efter ask till Alla hjärtans dag. För att få sälja slut på alla överblivna askar, så kommer Internationella geléhallondagen direkt efter. Visst verkar det som jag har löst ett stort och okänt mysterium? Det har nog ingen större effekt på de stora världsproblemen, men nog borde det kunnat ha bli Internationella lakritsdagen lika gärna?

Okej, jag ska inte låta den här bloggen sticka iväg i en massa spekulerande om godistillverkarnas fifflande och pengainkassering, utan hålla mig till väsentligheten i livet. Det är Alla hjärtans dag. Låt oss börja bakifrån. Med ordet dag. Detta är en dag av årets trehundrasextiofem. Hjärtan vet vi alla vad det är. I kroppen sitter ett och som är nödvändigt för att vi ska leva. Utan hjärta dör vi. Bokstavligen. Utan hjärta kan vi dö även bildligt. Jag har en stor förkärlek till hjärtan. Dels för att jag gillar formen, men också för att det står som symbol för något varmt, levande, rött, kärleksfullt och brinnande. Något som klappar för att hålla igång livet. Något som klappar för andra. Jag tror att du är med mig så långt. Låt oss så stanna inför ordet alla. I samband med de övriga orden, så känns det som om vi stöter på problem här. Är detta en dag för alla?

Jag tror att de flesta av mina bloggläsare vet att jag är en person som tar första bästa tillfälle till att fira i livet. Alla hjärtans dag är inget undantag. Jag utdelade små presenter redan igår till mina älskade barn och min älskade make. Bara för att de är så älskade av mig. Jag vet mycket väl att det inte sitter enbart i gåvorna, utan lika mycket i kramen och i orden: Jag älskar dig! Gåvorna fick bli en symbol. Det är saligt att giva. Ja, det gör mig glad faktiskt. Idag har kottarna varit ute på vift, så Mr T och jag fick dela den här dagen på tu man hand. Vi lagade en riktigt god söndagsmiddag och korkade upp en flaska rött och det bästa av allt, vi tog oss tid vid matbordet. Vi satt där i de levande ljusens sken och delade livet. En gåva, så otroligt vacker.

Trots att livet är så gott mot mig, så kan jag ändå inte låta bli att snubbla in över ordet alla igen. Det går ju att dra upp hur många exempel som helst på människor som idag inte har fått gåvor. Ingen ros, inga jungfrubröst, inga kort, ingen god middag, ingen biobiljett, ingen välgångsönskan på Facebook. En liten pojke som är i femårsåldern har idag blivit utnyttjad på ett hotellrum i Thailand. Utnyttjaren är en kåtbock från Sverige. En filipinsk kvinna utnyttjas som sexslav långt ifrån sin hemby. Männen kommer från alla möjliga olika länder. En man ligger i sitt knarkrus på en allmän toalett någonstans i Stockholm. En åttiofemårig dam sitter sedan många år ensam och isolerad i sin lägenhet. Hemtjänsten har fyllt veckoransonen av färdigförpackad mat i kylskåpet. Alltihop står obrutet kvar på samma hylla, som den sattes in på. Idag är det Alla hjärtans dag och precis som på julaftonen, så påminns många människor om hur ensamma de är och hur de lever i avsaknad av kärlek.

Jag har en känsla av att försäljningshysterin över Valentin-artiklar har minskat eller så beror det på att jag inte har varit så mycket på stan den senaste tiden. Jag skulle vilja använda dagens bloggutrymme till en uppmaningsplats. Ta tag i den här dagen. Passa på att säga till dem som står dig nära att du älskar dem. Gör upp eventuella oförrätter. Visst, vi kan gärna uppmuntra varandra med små gåvor eller avnjuta lite extra gott till fikat eller på middagsbordet. Men samtidigt kan det få bli en dag till eftertanke på hur vi ska kunna sprida kärleken över världen. Kärlek är bara ett ord som kan skrivas eller uttalas. Men dess verkan måste ske i handling. Jag tror att där har vi ett mysterium att lösa som kan påverka världsproblemen. Något helt annat än geléhallonen alltså. Vi kan börja med kyrkan. Det finns hur många bibelord som helst som talar om kärlek. Jag har för mig att enbart i Nya Testamentet, alltså andra halvan av bibeln, så finns det tvåhundratjugosju verser som innehåller ordet kärlek.

Ändå verkar det ha blivit enbart ett ord, som oftast stannar i skrift eller uttalat, men är helt verkningslöst. Det står även i bibelordet: Se, hur de älskar varandra, när det talas om församlingen. Men verkligheten visar att det finns så många oförrätter och elakheter inom församlingar och det är inte ovanligt att det förklaras med att i församlingarna finns det människor. Jag kan gråta av en sådan förklaring. I församlingar finns nämligen inte vilka människor som helst. Där finns visserligen vanliga människor som du och jag, men som har valt att följa Jesus. De har tagit emot honom i sina hjärtan och bekänt hans namn. Ett tecken på att de är räddade, frälsta, från ett liv som innehöll hinder i relationen till Gud. Jag tycker det verkar som om vi inte släpper de där hindren, utan drar med oss dem in i den kristna gemenskapen. Det blir mest snack om Guds ofattbara kärlek och om hur vi betraktar oss som syskon. Det verkar som om det är den där omtalade syskonkärleken, som innebär tjuvnyp och godisstölder. Vi verkar inte ha vuxit ur sandlådan. Istället för sandkakor så kastar vi hinkar med skit på varandra. Låt oss genast sluta upp med sådant dravel. Jag begär inte att vi ska älska alla. För det tror till och med jag är en omöjlighet. Men vi kan sluta upp med att hata varandra. Det är mer kärlek i icke-hat än i icke-kärlek. På något konstigt vis tycker jag faktiskt det.

Om nu vi ska få Alla hjärtans dag att gälla alla, så kan vi inte bortse från vår egen del av tillvaron. Det börjar alltid med oss själva. Visst, det är frestande att titta på någon annan människas tillkortakommanden. Det är enklare, gör inte lika ont och kan till och med verka roande. Det vi inte tänker på är att vår egen kärlekslöshet finns kvar. Det är ungefär som att smita undan städningen eller disken och tro att den inte finns kvar när man kommer tillbaka. Vi kan inte rättfärdiga våra egna brister, genom att oja oss över andras. Vi kommer inte undan livsstädningen eller livsdiskningen. Det vi får förlita oss på är att vi har en vän som, en gång för alla, har tagit alla de här problemen och bekymren på sig. Känner du honom som till vår jord, kom för att tala kärlekens ord? Ensam, föraktad, hatad han blev. Syndares vän, i döden man drev. En gammal sjuttiotalssång. Den känns högaktuell. Inte ens Jesus hade varit inräknad i Alla hjärtans dags-firandet. Därför vet han hur det känns. Att stå utanför. I knarkarkvarten. På bordellen. Känner du honom? Minns att till och med Petrus förnekade. Tre gånger. Lika många gånger som antalet ord i Alla hjärtans dag eller i betygelsen Jag älskar dig! Lika många gånger som Petrus hade förnekat, fick han svara på frågan: Älskar du mig? Lika många gånger svarade han: Herre, du vet att jag har dig kär. Så får Petrus uppdraget av sin Mästare att leda de första kristna och sprida budskapet vidare. Uppdraget står kvar. För kyrkan, för församlingen, för dig och för mig. Vi ska låta det spridas vidare. Till alla hjärtan. På återseende med ett leende!

PS. Vi har fått hem en trött men mycket lycklig son. Han åkte till Bollnäs klockan sju i morse. Bollnäs, vilket passande ortsnamn för att spela SMspel i Futsal. Femmannafotboll inomhus. Hans pojklag som han tränar har gått vidare till spel i Göteborg om några veckor. Där ska åtta lag göra upp om SM-titeln. Laget från lilla Hille ska bland annat möta Brommapojkarna. Ett av de bättre pojklagen i Europa. Mitt hjärta gläds med sonen och fotbollsgrabbarna. Jag vet hur mycket hjärta och kärlek till sporten, som ligger nedlagt hos min grabb. Ett hjärta och en kärlek som han är suverän på att sprida vidare. Jag önskar dem allt gott och hoppas att Gestriklands Fotbollsförbund bjuder till på resan till Göteborg. Det här är en ganska unik händelse för ett pyttelitet fotbollsförbund och många gånger ett mycket inskränkt sådant. Nu finns det chansen att inte agera lika segt och konstlat som geléhallon. Låt det mer bli som lakrits med citronfyllning. Hillefärgerna. Svart och gult.

Benny och Vancouverelden brinner

Det råder en sanslös frihet i att ställa klockan på strax innan tre mitt i natten och veta att det går bra att sitta uppe en stund och sedan göra en ny ingosning i sängen. Jag och Mr T sitter bänkade framför TV:n, för att följa invigningen av OS. Vinter-OS à la 2010. I Vancouver. I Kanada. När den är slut om ett par timmar, invigningen alltså, så planerar vi för ett par timmars sömn igen. Det blir till att sätta väckarklockan, så att vi inte missar Melodikrysset. Som jag har sett fram emot denna lördags förmiddag. Att bara få vara. För vissa kan det låta trist. Jag bryr mig faktiskt inte om detta. För mig låter det nödvändigt.

Det är inte så ofta som vi ser på OS-invigningarna, så jag tycker inte att det känns så konstigt att vi nu sitter här. Det kommer att dröja fyra år till nästa gång. Då är det vinter-OS igen. Låt oss inte gå händelserna i förväg. Nu är det Vancouver. Eller Vankuver som norrmännen säger. De borde straffas med att inte få några guldmedaljer alls i skidåkning, men sådana tankar har inget att sätta emot deras verkliga framgångar. De har det ju i modersmjölken att gå på tur upp på fjället varje ledig stund. Vi hamnade också i den lunken, Mr T och jag, när vi bodde i Norge. Jag minns speciellt en januarisöndag, jag minns till och med datumet, den tjugoandra, då vi for upp mot Holmenkollen och likt norrmännen gick på tur. Det var så koselig och vi koste oss. Solen sken och snön gnistrande. Vi hade självklart ryggsäck med matpakke med oss. Vi hade nog inte införskaffat några lusekoftor då, men de turister som såg oss, kunde säkert tänka att: Norrmännen de vet hur man tar tillvara på dagen. Vi satt där och njöt och såg turistbussarna komma och gå. Holmenkollen bör ses när man besöker Oslo. Likaså Vigelandsanlegget och Akershus fästning. Edvards Munchs konst på Munchmuseet också. Jag lämnar Norge och Oslo. Norrmännen kommer nog att få tillräckligt med utrymme ändå i detta OS. De behöver inte min blogghjälp.

Nu sitter jag här och nästan livebloggar framför TV-rutan. Indianer, ett samlingsnamn för ursprungsbefolkningen, har intagit scenen. Med rytm och med vackra kläder. Jag kastas drygt trettiofem år tillbaka i tiden. Det är långt från invigning och glamour. Arenan är en sjukhussäng på Karolinska sjukhuset. Jag var för svag för att gå själv eller för att sitta i rullstol. Sköterskorna och min mamma drog ner mig i transporthissen, ner till den stora samlingssalen. Den var fylld av människor. Mest barn. Sjuka barn, från olika avdelningar, med olika diagnoser. Det var inte konstigt med skalliga huvuden eller droppställningar. Det var inte ens konstigt att jag låg i sängen.

Det som var konstigt var indianen. Med bar överkropp och skinnbyxor. En enormt stor och färggrann fjäderskrud. Målningar i ansiktet och på armarna. Jag var fascinerad. Alla fick ett svartvitt kort. På honom. Han kom fram till min säng och lämnade kortet. Jag fick ett ögonblicks närbild av indianen. Den minnesbilden gav många timmars reflektioner resten av livet. Mötet med det nya och mycket fascinerande. Han gjorde ett tecken över min sjuksäng och så fick jag en kram. Han doftade värme och kropp utan parfym. Han damp ner som en skänk från ovan i en ganska slentriananpassad tillvaro. Ett avbrott från provtagning, röntgen, lavemang, vila, sjukhusskola, medicinering, droppställningskoll, vila, lekterapi, undersökning, vila. När jag pratade med pappa hemma i Småland samma kväll, så fick han hela fascinationen över indianen per telefonlinjen.

För en stund var jag mer på barnmedicin på Karolinska, på avdelningen för njursjuka, än på OS-invigningen. På Karolinska, där dörrarna var mörkt vinröda. Samma färg på dörrarna som på blodpåsarna vid operation. En av mina bättre dagar, då jag var uppe på benen, så smällde en dörr upp från sköljrummet. Det minnet satt kvar som en bula i pannan i flera veckor. Jag följde fascinerat hur den ändrade färg från dag till dag. Mamma och sköterskorna verkade oja sig väldigt över detta. Själv tyckte jag bara att det var rätt coolt. Allt var nästan bättre än att bara ligga i sängen. Ibland funderar jag på om det är därför som jag ogärna går och lägger mig mitt på dagen. Jag har fått min dos av liggande under mina första tio levnadsår. Jag vet inte. Det finns de som får betalt för att utforska sådant. Kuratorer och terapeuter och sådant. När de ändå håller på kan de fundera på om det är vettigt att gå upp mitt i natten för att titta på OS-invigning.

Om vi då även tillägger att jag sitter och bloggar mitt i natten, så finns det både sport- och bloggnördsvarning. Nu bloggar jag bara för att jag kan och vill. Det är så ljuvligt att vara hemma. När invigningen är avklarad, som till stor del går ut på att kommentera ländernas klädval, så blir det några timmars omladdning för kryssandet med Anders. Jag missade honom förra lördagen. Så även Mr T som då var och trudeluttade i Falun. Lite extrajobb som det kan bli ibland. Mr T bodde också på hotell förra helgen. Vilket världsvant par vi är Mr T och jag. Falun och Uppsala. De båda städerna har väl egentligen bara ett U i namnet gemensamt med OS-värdstaden Vancouver. Där alla kringresande vinteridrottare nu befinner sig.

Utöver OS-följande och melodikryssande ska Mr T och jag ta en match mot snön idag. Det är vi vs islagren. Jag har den senaste veckan varit i Uppsala, Stockholm och Uppsala och jag har med egna ögon konstaterat att vi har mer snö här än de båda städerna tillsammans. Nu menar jag inte snömängden totalt. Utan på höjden, i centimeter. På alla garageuppfarter i vårt kvarter ligger ett tjockt snölager. Vi har verkligen gjort allt för att hålla undan snön, men ändå har det av någon konstig anledning bildats ett kompakt lager. När vi hackar bort en bit, så liknar det en fyrkantig marknadskaramell. Vet du vilken sort jag menar? En sådan där färggrann mojäng, som enbart innehåller socker och karamellfärg och som smulas sönder i munnen så fort den passerar läpparna. Jag är inte alls förtjust i sådana. Ska marknadsknallen locka mig får han bjuda på brända mandlar. Garageuppfarten påminner inte om brända mandlar, inte om polkagrisar, utan helt enkelt den där sockriga fyrkanten. Jag har dock en känsla av att istäcket inte kommer att falla sönder lika lätt. Nu ska det åtgärdas och sedan får vårsolen göra resten.

Överlever vi Projekt Is i karamellformat, så finns det några andra högar att åtgärda också. Jag vet inte om du minns att vid datorernas införande i de svenska hemmen, så skulle papperssamhället försvinna. Den siaren sitter säkert i en husvagn på Kiviks marknad på somrarna. Det finns lika lite sanning i detta påstående, som i spåkvinnans utläggningar. Det är helt sjukt vad papper det blir. Nu tänker jag inte på reklam och dagstidningar, utan på allt annat som har med hushållsekonomin att göra. Även om nästan allt sköts med internet, så blir det A4-handlingar ändå. På tal om reklam så går det att avsäga sig den i brevlådan och på så sätt minska återvinningshögen, men helt fri från reklam går det inte att göra sig. De smyger med den och så ploppar den ut ur dagstidningen, ur ICA-kuriren, ur Allt om historia, ur Datormagasinet, ur tidningen Studio. I bokklubbsmagasinet, som jag endast är med i för att uppdatera mig på nyheter, ramlar det också ut den ena bladet efter det andra. Ytterst onödigt att få reklam om dekormålat porslin bara för att jag är bokälskare. Men jag bloggar om det, så någon nytta har reklamen gjort. Idag ska Projekt Pärmsortering genomföras och vet du, jag gläds åt det. På återseende med ett leende!

PS. Igår var jag i Uppsala i tjänsten. Det gick inte att ta Upptåget på vägen ner. Ja, det där stämmer förstås inte. Jag ber om ursäkt, men detta är inte optimal bloggtid. Klart att det hade gått att åka med Upptåget på vägen ner. Men tiderna passade inte och eftersom jag inte skulle softa tillsammans med en kollega, så valde jag ett regionståg med SJ. Hos några människor i regionen så är det Upptåget eller inget alls. Det hörs på deras tonläge att jag betraktas som galen om jag väljer något annat. Eftersom jag har ett klippkort på ett tiotal resor i tjänsten med Upptåget, så tänkte jag satsa på det på hemvägen. Det var innan jag visste att Upptåget för den eftermiddagen hade bytt namn till Ståupptåget. Utan att för den skull bidra med det minsta lilla komiska inslag.

Det föranleder mig att ställa frågan till ansvarig myndighet hur det kan komma sig att man inte får överfylla exempelvis ett konserthus eller en kyrka på grund av brandföreskrifter, men man får överfylla ett tåg. Det satt människor och hundar på alla tillgängliga säten. Det satt människor på golvet i gångarna. Det satt människor på avlastningshyllor. Som om inte det räckte så stod det människor överallt också. Jag tillhörde den ståuppande skaran och fick med nöd och näppe av mig den röda duffeln och lyckades placera den på duffelhyllan. Då var ett problem ur världen. Återstod bara att se hur problem nummer två och tre skulle lösas. Det vill säga jag och min väska. Det hade inte hjälpt med en extravagn. Det hade inte hjälpt med två heller.

Jag vet inte om det bara var jag som tänkte på vilken katastrof det skulle kunna bli om det hände en olycka. Jag vågar stå upp för min åsikt och säga att det vore ett sant nöje att dö under en konsert i jämförelse med att göra detsamma i en tågkupé i fredagsrusning. Jag hade förresten en nära-döden-upplevelse under tågresan, eftersom jag tvingades ta del av ett mobilsamtal som damen bakom mig inte hemlighöll för omvärlden. Någonstans därute har jag en namne som är totalt j-vla slut i huvudet och det har damen sagt till Benny hur många j-vla gånger som helst. Men han, Benny-stackarn, verkar ha brunnit i huvudet han också. Allt enligt damen på Ståupptåget. Jag såg ingen annons. Men hon kanske var inhyrd av Tågkompaniet? Sittnerkomik när den är som sämst.

Tunnelseende utan leende

Tillbaka hemma vid invant tangentbord. Återigen på kort tid får jag användning för orden: Borta bra men hemma bäst. Jag kom tillbaka med tåg till Gävle för en dryg timma sedan och har hunnit packa upp och sorterat tvätten. Drog till och med igång en tvättmaskin. Det är konstigt med bortavaro, men det ger en ny insikt om hur bra det känns att vara vardagsnyttig också. Mr T har hållit ställningarna på hemmaplan och det gör han med bravur. Jag har alltså inte ett inferno som väntar här hemma. Vårt äktenskap är alltså inte av modell neanderthalare eller inte ens femtiotalare.

Vi har delat de senaste dagarnas händelser som vi har upplevt var och en på sitt håll och nu sänker sig kvällsfriden. Det är skönt att vara hemma och det verkar på familjen som de tycker det är skönt att jag är hemma. En ruggigt härlig kombination. Den här dagen startade i ett kyligt Stockholm. Det fanns ingen termometer i kabyssen jag vaknade i, men jag har frusit två nätter på raken. Jag ser därför fram emot att få dela dubbelsängen med Mr T, som ofta fungerar som värmepanna och så har jag dessutom filtar inom räckhåll. Jag tror inte det kommer att behövas. Vi har bättre täcken här hemma, än det på vandrarhemmet. Jag kunde givetvis ha gått upp till receptionen och bett om en extrafilt, men kombinationen trötthet och nöjd-med-att-inte-behöva-gå-på-toaletten-i-korridoren gjorde att jag avstod. Det fungerar med att slå åkarbrasor också. Jag var tillräckligt trött och somnade om hela tiden.

Träden var frostbelagda när vi väntade på färdmedlen ut till Sköndal i morse. Otroligt vackert! Fast nu ska jag bevisa att jag inte är 08:a. Detta eviga trängandes med alla resenärer i tunnelbanan och på bussar är inte min melodi. Det verkar inte vara någons melodi. Jag har inte sett så många neddragna mungipor hos en samling människor, som på tunnelbanevagnarna i Stockholm. Om någon, mot förmodan, skulle le, så skulle det betraktas av tomma ögon och ansiktsdrag. En uteliggare, en dokumentportföljsbärare, en karriärskvinna, en fembarnsmor, en tonåring, en pensionär - alla har de det gemensamt: de ler inte. De skrattar inte. De har inte ens en nervös ryckning i mungipan. De är totalt nollställda. Det måste vara svårare att ta en mobilbild på en människa som ler i tunnelbanan, än att kamma hem högsta vinsten på lotto.

Jag kan inte klandra dem. Stockholm kan vara fruktansvärt vackert. Hela stadsbilden, vattnet, caféerna, restaurangerna, pulsen och allt annat som gör Stockholm till världens vackraste huvudstad. Fast detta gäller egentligen bara platser som man väljer av egen fri vilja. Att tvingas ner i tunnelbanan är något helt annat. Det händer något illavarslande när människor kommer innanför spärrarna. SL står för Stockholms Lokaltrafik. Det skulle också kunna stå för Slut-Lett.

På tal om slut. Nu är det slut på andra tillfället för psalmskolan. Jag har fått feed-back på mina texter och nu är det dags för att se framåt. Nästa gång vi ses, så är det i början av maj och en ny träff hos Birgittasystrarna i Djursholm. Jag känner mig inspirerad och hoppas att jag kan komma igång och skriva en del texter. Jag har små tankar som jag vill förverkliga. Jag tror att solen, värmen, fåglarna och explosionen av vårblommor, kan ha god inverkan på skapandet. Det blir på något sätt som att livet återvänder i naturen och då dras jag med. Några påstår att det är så underbart med en riktig vinter och jag kan hålla med så långt att det kan vara nödvändigt med en riktig vinter, för att vi ska uppskatta snösmältningen och vårvärmen.

Låt mig förklara. Jag håller med om att det är bättre med en riktigt kall och snörik vinter, än en blaskig och grå utdragen sörja. En solig vinterdag går det inte att klaga. Ändå tror jag att det har kommit för mycket av allt det goda. Hur nödvändigt är det med en bistert kall vinter, de dagar då bilrutorna är alldeles nedisade och billåset går trögt? Fråga alla människor som sitter på akuten och väntar på att få en arm eller ett ben gipsat, hur härligt de tycker det är med isfläckar under snön. Jag tror inte husägaren är så glad åt snön, när altantaket ger vika eller när plogbilen inte ser staketet, utan det åker med i det allmänna bortforslandet av snön.

Någonstans i all denna eländeskyla, så tror jag på nyttan med den. Jag tror nämligen på motsatserna. Vi behöver kylan, för att uppskatta värmen. Vi behöver den grå himlen, för att längta efter den blå skyn. Det skadar inte att bylsa på sig mössa och halsduk, för att under tiden sucka: jag är en shortsmänniska. Så på något sätt är det bra med tunnelbanan i Stockholm också. Jag tackar Gud för alla icke-leendes människor. Där gjorde mitt leende massnytta idag på morgonen. För är det något jag aldrig vill sluta med så är det att le. Idag passar det bättre än någonsin att skriva: På återseende med ett leende! Men förhoppningsvis dröjer det innan jag åker tunnelbana igen. Den ger mig motsatslängtan och jag vill mycket hellre promenera längs "nedre vägen" i Hille. Bort över fälten mot kyrkan. Helst i shorts, men vintermundering går också an. På återseende med ett leende - igen!

PS. Idag är det Carl Michael Bellmans dödsdag. Årtalet var sjuttonhundranittiofem. Han har alltså fått sin grav snötäckt under många år. Täcket som jag tycker att vi bör lyfta på när det gäller för Bellmans del, så är det att han skrev många psalmtexter. Utan att ha varit på psalmskola. Så på något sätt tycker jag han har företräde in i nästa psalmbok. Bellman är ändå Bellman och det behövs en Bellman, en tysk och en norrman då och då. Så att folk får le!