Läs Kyrk-oasen, inte Kyrko-asen.

Tänk vad ett litet bindestreck kan få betyda. Det lilla är viktigt. Fortsätter du att läsa dagens blogg så kommer du att få mer av den varan. Jag hyllar det osynliga idag. Det som händer utan att vi ser eller förstår hur viktigt det är. Jag måste bara börja med att kommentera vädret. För att visa hur vanligt svensk jag är. För första gången på mycket länge så är himlen grå. Värmen håller i sig, men nu varnar prognosen för svalare väder. Jag tar det inte som en varning, jag tar det som en välsignad hälsning. Varken blomrabatter eller människokroppar mår bra av sådan värme i längden. Nu böjer sig till och med lupinerna. Hela deras hållning talar sitt tydliga språk. De vill ha regn. Nog bloggat om vädret och raskt över till vilodagen.

Idag var jag kyrkobesökare. Det skulle vara stiligt att säga att gjorde det av fromhet, men med handen på hjärtat så måste jag bloggbikta mig och säga att det berodde helt och hållet på yngsta tonåringen. Hon ska feriejobba fem veckor som allt-i-allo hos svenska kyrkan i stan och idag var det en introduktion i konsten att fira högmässa. Jag tyckte att hon kunde få skjuts och dessutom få känna mitt stöd. Ingen har ju dött av att bevista en högmässa heller.

Jag tror att högmässan skulle vara mer välbesökt om människor visste om vilken svalka det finns i kyrkorummet. Okej, det är kanske inte den främsta anledningen till att gå till en gudstjänst att vi ska sänka kroppstemperaturen. Det vi får med oss i samma smäll är en slags svalka även för själen. Frisk luft i form av goda ord, stillhet och eftertanke. Temat för dagen var ödmjukhet och det kan jag behöva påminna mig om då och då. Det behöver väl alla?

Dottern gick ifrån högmässan med en hel A4 full med minnespunkter för det som ska göras inför, under och efter en högmässa. Det finns så otroligt många uppgifter för en kyrkovaktmästare att göra, så högmässan börjar sällan elva, som vi vanliga dödliga tror. Den börjar vid halv tio-tiden. För visst är det en gudstjänst i sig att ställa iordning och göra sådant som inte syns. Ett serviceyrke. Ett yrke som kanske inte får så många tack. Ett yrke som redan före predikan om ödmjukhet visste vad ödmjukhet är.

Om vaktmästaren inte är där, så skulle inte dörren till kyrkan vara öppen. Om inte vaktmästaren var där så skulle lamporna inte vara tända. Ljusen skulle inte brinna. Blommorna skulle saknas på altaret. Inget ljud i högtalarna. Inga psalmböcker och informationspapper skulle delas ut. Prästens utstyrsel skulle inte vara framplockad och nattvarden skulle inte vara förberedd. Inga siffror som talar om vilka psalmer som ska sjungas. Listan kan göras hur lång som helst. Vid eftertanke, så kommer prästen ner från sin piedestal som vi människor har satt denne på och blir lika viktig som vaktmästaren. Som i sin tur är lika viktig som organisten. Som i sin tur är lika viktig som kyrkobesökaren.

Vi har var och en vår plats. Vi är viktiga delar för att livet ska fortsätta och fyllas med innehåll. Det kändes fräscht att åka hem i en luftkonditionerad bil och på något sätt fortsatte gudstjänsten tillsammans med yngstingen, som nu var nyintroducerad vikarierande vaktmästare. Förutom att jag kände mig stolt över att hon satt där finklädd, så kände jag mig också road av att få nya unga ögon på gudstjänsten.

Till exempel varför inte blommor från naturen används på altaret. Det måste ju spara pengar, som kan användas på ett bättre sätt. Dessutom känns det mer nära och att få se skiftningarna i årstiderna. Så sjöng prästerna ganska konstigt. Jag kunde inte annat än att hålla med. Förbönen lät uppläst och opersonlig. Jag önskar att vi kunde ta del av denna insikt och använda oss av den på ett positivt sätt.

Jag vet inte varifrån jag fick mina tankar innan gudstjänsten, men helt plötsligt så kom jag att tänka på min konfirmation. Jag började fundera på åldern. Varför den är satt till ungefär 14-15 år? Just då moppe och ny mobil hägrar. Varför kommer inte möjligheten till detta beslut lite senare? Runt 18-19-årsåldern. Då man är på väg in i vuxenvärlden och är beredd att ta eget beslut. Jag tror att många konfirmerar sig för att få presenter. Eller av tradition. Jag känner att det skulle vara häftigt att konfirmeras för att man verkligen vill lära sig mer om tro, livet och om Gud. Så satt jag och funderade.

Nästa fundering kom lika oannonserad. Varför finns det så många regler på hur nattvarden ska tas. Att ta emot brödet i vänster hand för att sedan plocka upp det med höger för att stoppa det i munnen eller för att doppa det i vinet. Jag känner att detta skapar mer oro och okoncentration hos mig än det jag egentligen vill uppleva. Jag vill gå fram och få en påminnelse om det Gud har gjort för mig. Han lät sin son ta mina och andras synder, för att vi skulle leva och få ett evigt liv. Vilket offer. Jag är osäker på om jag skulle fixa upp det. Att offra min ende son. Jag vet svaret. Nej, det skulle jag inte. Där ligger skillnaden mellan Gud och mig som människa.

Ibland känns det som om vi i kyrkan gör saker för att behaga varandra mer än vi gör saker för att behaga Gud. Vi skapar regler och traditioner, som jag inte har hittat någonstans i till exempel Bibeln. Detta tar ofta så mycket ork att leva upp till något vi inte är skapade till bara för att göra oss viktiga inför andra, att vi inte har ork eller tid kvar att göra det vi är skapade till, att ge vårt lov till Gud. Jag tror att detta kan vara en viktig anledning till varför en gudstjänst kan kännas totalt död och genuint trist. Vi har också den svenska mentaliteten och den begränsade begåvningen till att visa glädjeyttringar officiellt att ta hänsyn till.

Jag tillåter mig att vara kritisk och det kan verka som predikan inte bet ett dugg på mig. Hur är det egentligen ställt med min ödmjukhet? Jag är kanske inte rätt kvinna att uttala mig om det. Det finns ett ordspråk som säger: Ödmjukhet är den solida grunden för alla dygder. Jag tror att det finns ödmjukhet i grund och botten hos mig. Till och med ganska mycket. Jag ber och hoppas att den ödmjukheten inte ska slå över i mesighet. För det finns det tillräckligt av redan som det är.

Om jag bygger ett hus med ödmjukhet som grund, så skulle jag vilja ha en vägg med frimodighet och en med rättvisa. En tredje vägg med medmänsklighet och den fjärde med uppmuntran. Över alltihop ett tak fullt med beskydd från alla dumheter. Till sist så skulle jag fylla huset med kärlek. Fönster och dörrar där det var genomströmming av tankar och idéer, men eventuellt något nät, typ myggnät, som kunde sålla bort onödigheter och otäckheter. På sätt och vis har jag nog redan byggt upp det huset. Inombords. Där ingen ser.

PS. På eftermiddagen lyckades jag och den äldsta tonåringen med konststycket att hitta en snyggsko som passade på en frakturerad fot. Han ger verklighet åt talessättet: Om man ska vara fin får man lida pin. Likt Askungen i sagans värld provades skon med försiktighet och den passade och gav ett fint stöd till den värkande foten. Dessutom hittade han en snygg pikétröja. Somrig och med snyggt snitt. Tonåringen har sikte på ett liv efter studentdagen. En sommar i frihet. Då det ska fröjdas i ungdomens vår. Mr T har inte varit bloggomnämnd ännu. Han har frenetiskt gjort finliret på kaklingen. Ett litet pillergöra. Det som egentligen inte syns men som gör det hela klart. Hurra för kakelsättande män och kyrkovaktmästare. Ni är värdefulla. Precis som vi alla andra. På återseende med ett leende!

Fram med dobbar och klackar, festen kan börja!

Medan en nygräddad dessertpaj svalnar, så blir det en liten bloggstart. Det luktar ljuvligt i husets köksregioner och det sprider sig även till övriga rum. Tanken på paj och vaniljglass får det att vattnas i munnen. I fotbollspausen får kaffepannan jobba och i andra halvlek hoppas jag att vi får njuta av livets goda. Nu är EM igång i Schweiz och jag har sett alla matcher hittills. Det rör sig inte om ett hundratal, utan två... Det är rätt kul att se på matcher då jag inte behöver hålla på något lag. När jag ser Östers IF, Hille IF, Strömsbro IF eller Sveriges landslag herrar eller damer, då hejar jag, biter på naglarna och är hundra procent partisk. I EM: s två inledande matcher håller jag inte på något speciellt lag. Det är ganska avkopplande och på något sätt mer koncentrerat på själva sporten fotboll. På spelet och duktiga lirare.

I första matchen inledde hemmanationen som brukligt är, alltså Schweiz mot Tjeckien. Den slutade 0-1. Inte så mycket att säga om, Tjeckien var nog det bättre laget på plan. Jag hann med att lida lite med den viktiga spelaren i Schweiz som fick kliva av på grund av en knäskada. Den stora, vuxna karln grät när han linkade bort från händelsernas centrum. EM på hemmaplan, första matchen, taggad till max och så är olyckan framme. Stackarn. Nu är det Portugal mot Turkiet. Jag kan inte säga att jag håller på något av lagen i den matchen heller. Det spelar ingen roll vem som vinner, men jag antar att Portugal har det bättre laget på papperet. Trycker jag upp mig mot väggen och kräver ett svar på vem jag helst ser som vinnare, så blir det nog Portugal. Jag har dessutom en god vän som håller hårt på Portugal. Så mycket att jag gav henne en portugisisk matchtröja till VM 2004. Jag antar att hon sitter klädd i den ikväll.

Hursomhelst, en intensiv och rolig match är det. Många fina, snabba passningar och en hel del målchanser. Det är roligt att då och då titta på matcher där jag inte behöver vara koncentrerad på att heja eller lyckönska något speciellt lag. Att vara supporter och med hela sin varelse önska en vinst för favoritlaget, tar bort koncentrationen på spelet. Mycket krut läggs på att skälla på domarna och se motståndarlagets tröjdragningar och fulsparkar på allt annat än boll. På tisdag blir det en sådan match. Då Sverige möter Grekland. Jag har både Sverigetröja, blågula skor och ett litet halsbandshjärta med svenska flaggan. Det finns även blågula ballonger, girlanger, serpentiner och flaggor, fast de är förstås tänkta till den kommande studentfesten.

För mitt upp i denna fotbollsfest, så ska vi fira den äldste tonåringens studentdag. Fredagen den 13:e är det dags. Det har skolledningen tänkt ut bra. Jag lider inte det minsta av skrock så för mig spelar det ingen roll. Jag tror inte att något så simpelt som en siffra påverkar hela livet. Så fredagen den 13:e juni duger bra. Det hade varit värre om det hade varit den 31:a eller 32:a juni, för dessa dagar finns inte ens i almanackan. Vid sådana lägen hade säkert även jag lagt in en protest. Så fredagen den 13:e smäller det alltså av ett studentfirande i Hille, som förhoppningsvis kommer att bli ett minne ända fram till ålderdomshemmet för tonåringen. För min och Mr T: s del så blir det säkert ett minne som varar ända fram till ålderdomshemmet. Vi har inte lika lång sträcka dit. Fast sätter senilstadiet in, så hjälper inga korta sträckor. Vi tar det problemet senare. Just nu finns det så mycket annnat att fundera på och framförallt genomföra.

Det här med studentdagen har legat och grott i bakhuvudet under en lång tid. Det har inte haft högsta prioritet under denna långa tid, utan det har varit renovering, operation, arbete och mycket, mycket annat som tagit överhanden. Idéer har kommit och gått. Inbjudningar har sänts iväg. Vi har de flesta släktingar på långt avstånd, inte en har valt att bosätta sig i Hille. Det hade varit praktiskt annars. Då hade de kanske velat bistå med lite hjälp i förberedelserna och så hade de kunnat gå hem till eget bo efter festens slut. Så hela studentfestprojektet känns lite större än bara en liten sommarbuffé.

Det ska bli jätteroligt att det kommer släkt, vänner och bekanta men jag ser också fram emot att tonåringens egna kontaktnät kommer. De människor som står honom närmast just nu och som han tillbringar den mesta tiden med. De som han väljer att umgås med. De som han skrattar med, som han ser på fotboll med, de som han hittar på tokigheter med. De som han kan vara sig själv med och inte alltid behöver vara artig och gullig emot. Det blir en härlig blandning ute på vår altan och gräsmatta. Förhoppningsvis utomhus alltså. Världen rasar inte ihop om det blir fem plusgrader och hagelstormar heller. Vi fixar läget inomhus och vi har dessutom tjingat kvarterslokalen i två dagar på raken. För nödlägen. Kan vara bra att ha extra stolar och bord samt kylskåp att tillgå.

Hade tonåringen själv fått fixa studentfesten hade det blivit en gemensam marsch ner till Hille IP för att se A-lagets hemmamatch klockan nitton noll noll. Förhoppningsvis hade studenten själv fått sätta det avgörande målet på frispark. Därefter en typisk Hille IP-buffé, varmkorv och bröd och en cola light på burk. Kaffe och plastinpackad chokladboll. Inpå småtimmarna en pizzasändning från Marios med öl alternativt cider uppblandat med kubbspel, fotbollsturnering och pilkastning. En liten trubadur som förhöjer stämningen och så ett hejdundrande fyrverkeri på morgonkvisten, så att ingen i Hille kan missa att det är studentfirande i omgivningarna. Jag måste säga att jag skulle gärna hänga på den typen av studentfirande. Tonåringen tycker att det är viktigast att träffas och umgås. Att vara social och få alla att trivas. Att göra det man tycker är roligast. Han har så rätt. Hoppas ingen tar ifrån honom den insikten och styrkan.

PS. På tal om fest... jag hade missat en fest uti Hille denna vecka. Jag var helt övertygad och överens med mig själv att en god vän fyller idag. Den 7 juni. Så snopet när min gratulation kom tre dagar försent. Vad har jag fått den 7:e ifrån? Uttrycket "Bättre sent än aldrig" kommer oftare och oftare till pass. Måste jag börja skylla på åldern?

Om Sveriges Nationaldag bloggar jag

Gratulerar alla svenska medborgare. Det är vårt lands speciella dag idag. Nationaldag. Värmeböljan håller i sig och det rinner många liter svenskt svett idag. Mr T steg upp i ottan för att magnetröntga sig. Grannen som bor närmast dammsuger med altandörren öppen. Grannen mitt emot tvättar bilen. Någon använder grovtvättstugans alla maskiner.Äldsta tonåringen har hoppat iväg på sina kryckor för att coacha en pojklagsmatch. Bloggaren sitter och bloggar. Det verkar som en helt vanlig dag. Men almanackan annonserar helgdag och Nationaldag. Grattis till oss allihopa.

Mr T har genrep under dagen inför nationaldagskonserten klockan sjutton noll noll. Jag tänkte gå dit, lite extra uppiffad och klämma in i nationalsången tillsammans med övriga konsertbesökare. Jag tippar på att det för övrigt blir en del Wilhelm Pettersson-Berger och så traditionsenligt Lars-Erik Larssons "Förklädd Gud". Musiken är vacker och böljande och den berör på djupet. Skriven år 1940. Mitt under brinnande krig. Texten är skriven av Hjalmar Gullberg och handlar om guden Apollon i antikens mytologi. Han är dömd till att uppträda som människa under ett år och ska tjäna som dräng hos kungen. Även om texten är skriven med tanke på mytologi och platser långt härifrån, så känns det ganska lätt att sätta ner texten här i Sverige, mitt i livet.

VII:

"Än vandrar gudar över denna jord. En av dem sitter kanske vid ditt bord. Tro ej att någonsin en gud kan dö. Han går förbi dig, men din blick är slö. Han bär ej lyra eller purpurskrud. Blott av hans verkan känner man en gud. Den regeln har ej blivit överträdd: är Gud på jorden, vandrar han förklädd".

IX:

"Bjuder ett mänskoöga till stilla kärleksfest oss, kyliga och tröga, som folk är mest, lägger som himmelsk läkning för djupa själasår, en vän, fri från beräkning, sin hand i vår, synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd - då sitter vid vår sida en gud förklädd".

Någon omtänksam och kreativ människa i kvarteret har nu hissat flaggan på stången. Det ser så där friskt och högtidligt ut som det ska göra när flaggan är hissad. Blå och gul och med rätta mått. Dessutom hel. Det ser helkonstigt ut med för stor eller för liten flagga på stängerna. Trasiga flaggor bör lagas eller bytas ut. Varför överhuvudtaget hissa en trasig flagga? Det finns en lång historik att läsa om Sveriges flagga och det finns också exakta måttangivelser och även exakta direktiv för färgerna. Så känner man för att måla sitt hus eller något rum med svenska flaggans färger, så är det bara att gå till butiken och ge dem koderna enligt de olika färgsystemen. Det finns till och med en speciell flagglag, som är över etthundra år gammal.

Jag har hört många olika förklaringar till varför flaggan är blå och gul. Vad färgerna symboliserar. Av de olika tycker jag bäst om den med att gult står för rågen och blått för himmelen. Både himmel och jord förenat. Om den föreningen är vacker enligt min mening så fungerar även förklaringen att gult står för solen och blått för vatten. Idag passar den förklaringen allldeles ypperligt. Solen skiner och allt levande längtar efter vatten. Det finns säkert någon mer riktig och rätt förklaring, men jag befarar att övriga förklaringar handlar om krig och elände. Vi höll på med sådant förr i vårt land. Nu har vi varit befriade från sådana hemskheter så länge att vi nästan har börjat ta friheten för givet.

Jag gör en stående bloggavslutning för nationaldagen och hyllar vårt land, allt det vackra och skriver en förhoppning om att vid denna tidpunkten nästa år, så har vi tagit ett steg i rätt riktning. Ett steg mot att möta varandra. Att bry oss om varandra. Att medan vi har tiden och friheten passa på att säga vad vi tycker och känner. Vi har fått en helgdag och även om vi tar tillfället i akt att få saker och ting gjorda, som är svåra att hinna med i vardagen, så kanske vi ändå hinner tänka tanken och göra slag i saken att visa vår tacksamhet för friheten i vårt land. Den är värdefull och det är synd om vi kommer på hur värdefull den är, den dag då vi kanske inte har vår frihet längre. Vi får inte slå oss till ro och ta allt för givet. Livet är inte bara blått och gult. Inte bara himmel och råg. Sol och vatten. Det är vi människor också och vad vi väljer att fylla det med. Du gamla, du fria, du fjällhöga nord. Du tysta, du glädjerika sköna. Jag hälsar dig vänaste land uppå jord. Din sol, din himmel, dina ängder gröna... Ha en underbar dag! Den är din. Den är min. Den är vår dag tillsammans. Ytterligare en dag i frihet!

PS. Vad sägs om lax och färskpotatis med kall krämig örtsås till nationaldagslunch? Sommartårta till kaffet? Jag säger bara: Smaskens! Vi avnjuter alltihop ute i det fria. På återseende med ett leende!

PS. Alm

Efter en titt på klockan så inser jag dumheten att starta igång en blogg. Onsdagsdygnet är nytt och oanvänt. Det är mörkt ute, men jag vet att det dröjer inte många timmar innan dagsljuset vänder åter. Jag nattsuddade ju i helgen, på akuten. Det gav mig i alla fall den erfarenheten att jag med säkerhet kan säga att snart är ljuset tillbaka igen. Jag och Mr T var ute en sväng innan mörkret omslöt Hille och plockade en bukett med liljekonvaljer och en bukett med lupiner. Helt fantastiskt att två så vackra buketter kan tas hem utan någon kostnad. Gratis. Interflora och andra blomsterhandlare står sig slätt i jämförelse med den blomsterprakt som nu breder ut sig i omgivningarna. Där alla palettens färger stänks ut och bildar den vackraste tavla. Jag tar mig i örat då och då och formligen lyfter ut mig i naturen. Vissa dagar får jag dra alldeles förfärligt. Jag är fullt upptagen med ganska oväsentliga saker, som kan göras någon annan gång. När jag väl står där ute i naturen, så tackar jag mig själv för att jag tog med mig ut, men främst tackar jag min Herre, Skaparen själv.

Just nu pågår ett program på TV som heter Psalmtoppen. Jag satt och småjobbade litegrann tidigare ikväll och jag tror att jag hamnade mitt i ett reprisavsnitt. Det brukar gå i original på lördagskvällarna. Det har varit olika teman varje lördag. Längtan, tröst, hopp, förundran, vemod, trygghet, glädje. Varje avsnitt har fått en psalm på förstaplats som går till final. Jag tror att finalen går av stapeln kommande lördag. Sju psalmer. Gabriellas sång, Blott en dag, Var jag går i skogar berg och dalar, O hur saligt att få vandra, O store Gud, Förunderlig nåd, Han är min sång och min glädje. För vissa sånger sätter jag frågetecken om de verkligen går under beteckningen psalm, men i nästa stund tar jag mig en funderare på om det är jag som sitter fast i gamla vanor. Alla sånger har varit nya någon gång. Nya och ovana. Bara för att vi har hört Blott en dag en miljon gånger så är den en av våra käraste psalmer. Det kanske bli något liknande med Gabriellas sång om hundra år.

Av de sju finalisterna så tippar jag som följer:

På första plats: Blott en dag. Den hamnar där för att den ligger mig varmt om hjärtat. Den sjunger jag till tröst och stöd för mig själv då och då. Karolina Sandell såg sin far drunkna och denna tragedi och många andra svårigheter lyser igenom i hennes sånger. Hon var född i Fröderyd i Småland. Det ger extrapoäng. Hon skrev denna sång 1865.

På andra plats: O store Gud. Den är en av de mäktigaste sångerna jag vet. Jag tycker att Carl Boberg har fångat storheten i skapelsen. Han föddes dessutom i Mönsterås i Småland och det ger ett bonuspoäng. Sången skrevs år 1886.

På tredje plats: Var jag går i skogar berg och dalar. Hade varit fint med smålänningar på guld-, silver- och bronsplats, men jag klämmer dit en man som föddes i Västerbotten. Carl Olof Rosenius. Prästson som själv blev väckelsepredikant. Sången skrev han år 1847.

På fjärde plats: Svårt val. Mellan fyran och femman. Måste välja. Kan i och för sig fega lite och göra en delad fjärdeplats. Dra lott? Nej, bestämmer mig för Förunderlig nåd. Det händer något inom mig när jag hör den musiken. Texten handlar om nåd. Ingen prestation i världen kan hjälpa oss till himlen. Det är den förunderliga nåden. Vilken gåva! John Henry Newton var sjökapten och slavhandlare och när han blev kristen så ångrade han sitt förflutna. Han sadlade om och blev präst och sångförfattare. Anders Frostensson översatte texten från engelska till svenska år 1983. Jag kan inte låta bli att ta med texten i bloggen. Med slavskeppen för min blick och Newtons omvändelse i tankarna, så blir texten stark och väl värd en fjärdeplats.

Förundrad jag hör ett glädjens bud, att syndare nåd han ger. Den blinde får sin syn, den fångne gör han fri när frälsningens under sker.

Guds nåd från min fruktan löste mig, nu lycklig och glad jag tror. Den stund jag kunde se, min synd försonad var, blev nåden oändligt stor.

Jag prisar min Gud som ofta fört min själ genom prövning svår. Den nåd som intill nu mig ständigt skyddat har är nog tills jag himlen når.

Och när i mångtusen år vi där har sjungit den nya sång, då blott en liten stund för oss har svunnit hän av evigheten lång.

På femte plats: O hur saligt att få vandra. I ett härligt raskt tempo. Det är inte alltid så saligt att vandra utan betoningen ligger ofta på ökenfärden. Sången ger ändå ett hopp om att sången ska brusa härligt i himlen. Som en mäktig flod. Den skrevs år 1876 av Joel Blomqvist och Per Ollén och den blev en signaturmelodi i väckelserörelsen i slutet på 1800-talet. Nu ligger den på finalplats på Psalmtoppen. Jag sätter den alltså som femma.

Nu kommer listans skräll. På sjätte plats: Gabriellas sång. För mig har den inte hunnit bli en psalm. Den är fortfarande bara en otroligt vacker sång från filmen Såsom i himmelen. En vacker ballad med text av Py Bäckman och musik av Stefan Nilsson. Sången låg länge på Svensktoppen och då var det Helen Sjöholm som sjöng. Precis som i filmen. Det kanske behövs en prövotid på cirka etthundra år innan den kan betraktas som en psalm. Precis som de andra psalmerna på listan har fått sin hållbarhet prövad. För att inte verka stelbent och gammalmodig så låter jag Gabriellas sång hamna på sjätte plats. Alltså inte sist.

Det beror inte helt och hållet på Gabriellas sång, utan på den sista återstående konkurrenten. På sjunde plats: Han är min sång och min glädje. Analyserar jag texten så tycker jag att den är bra och för mig riktigt sann. Jag har bara två fingrar i halsen kvar av min uppväxttid, då den där sången skulle rivas av i alla möjliga och omöjliga sammanhang. På torget, på ålderdomshemmet, på tältmöten. Ofta med ett enda syfte och det var att visa hur klämkäckt det är att vara kristen. Lite rajdirajraj. Men så är det med all uppvisning. Finns det inte mer än yta, så kan det lika gärna kvitta. Att sången Han är min sång och min glädje finns med bland de sju finalisterna, kan ju faktiskt betyda att den har betytt mycket för många människor. Jag väljer att placera den sist på listan i alla fall.

Nu skulle jag behöva ha en godnattsång, men jag var väl nynna en stund på Blott en dag. Vinnaren på min lista. Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Vilken tröst vad som än kommer på. Allt ju vilar i min Faders händer. Skulle jag som barn väl ängslas då? Då och då hör jag min svärfar sjunga: Blott ett slag, ett ögonlock går sönder. Han är rolig min svärfar. Det är mycket som vilar i hans händer också. Bättre svärfar kan jag inte ha.

PS. Finalen i Psalmtoppen går på lördag kväll i SVT2 kl. 19.00. Repris 8 och 10 juni. I vild konkurrens med fotbolls-EM. För snart är det dags. Heja Sverige. Första matchen för vår del går av stapeln tisdagen den 10 juni. Motståndet bjuder Grekland på. På återseende med ett leende!

Hårfint

Jag växte upp korthårig av den enkla anledningen att det var opraktiskt med långt hår i en sjukhussäng och det var där jag tillbringande den mesta tiden under uppväxten. Fast när jag tittar på gamla foton, så ser jag att mamma höll mig ganska moderiktig vad det gäller frisyren. Nittonhundrasextiotal. Ingen tvekan om det. När jag kom i tonåren, jag tror det var i avslutningen av åttonde klass, så lät jag frissan göra en glad sväng genom kalufsen och det blev busigt kort-kort. Nästintill stubb. Fräckaste sommaren någonsin. Jag var alltså inte feg i frisyrbranschen. Någonstans i gymnasiet gick jag in i en pagetid som låg åt det snygga sofistikerade hållet. Jag träffade Mr T och det började dofta bröllop och jag sparade, sparade. Håret nådde långt ner mellan skulderbladen.

På bröllopsdagen hade jag det uppsatt i valkar. Jag räknade aldrig nålarna. Minns bara att de var många och nästan omöjliga att få ur i det översprayade håret. Mr T och jag hade ju egentligen andra och mycket mer trevliga planer än att leka plockepinn i mitt hårrufs. Det dröjde inte många dagar efter bröllopsdagen, då jag lät lockarna falla för saxen. Inte kort. Lagom långt. Lagom kort. Körde med en scarves i håret på bröllopsresan. Gjorde en dumhet några år senare. Permanentade mig och klippte en frisyr som fick mig att gråta hela vägen hem från frissan. Ibland känns det som livet är slut. Vad är det för hormoner som får mig att gråta för något så banalt som en frisyr? Jag skäms i dessa lägen för mig själv.

Jag gillade sådana där hippiekepsar ett tag. Minns inte om det var för att dölja permanentfrisyren eller om det var min önskan om att få se så cool ut som jag kände mig inombords? Jag gjorde i alla fall om dumheten att permanenta mig en gång till. Antagligen ett desperat försök till förändring. Jag har slutat med att vara desperat. Börjar jag bli vuxen? På tiden i så fall. Trivdes riktigt bra i i page-perioden som återkom. Jag är en stilren typ. Gillar egentligen inte en massa krusiduller vare sig det gäller heminredningens rysch-pysch eller kläder med tunna polyesterspetsar. Så jag har insett att permanentkrull inte är min grej. Bra när man hittar sig själv även på utsidan. Jag var ganska klar med min insida tidigt. För andra är det säkert tvärtom. De vet hur de vill ha det på utsidan och satsar järnet på att fixa och dona.

De senaste åren har jag varit smidigt kortklippt. Jag är inte bara stilren. Jag är bekväm också. Jag har inte två timmar på morgonen för att fixa ögonfransar och hårlockar. Jag vill inte ha det heller. Då vill jag hellre gå ut och plocka smultron om det är sommar. Det blir flera härliga deciliter om jag har två timmar. Är det vinter så ligger jag hellre och drar mig och jäktar med dusch, frukost och tidning för att sedan sladda till jobbet. Smink är inte min grej. Inte hårfön heller. Den kortklippta tuffa tiden har alltså varit en ljuvlig tid. Jag vet att det kortklippta är jag. Om det inte vore för att folk skulle få huvudbry och tissla och tassla en massa bakom min rygg, så skulle jag snagga mig. Tre millimeter stubb. Fatta så skönt det skulle vara på badstranden. Fram med en scarfes eller färgglad hippiekeps och solen bränner inte på skallen. En basker på vintern. Det är mycket inom mig som ropar hurra, hurra för den snaggade stilen. Håll utkik!

Någon gång runt nyår så kom tanken på page tillbaka. Inte för att jag planerar för att dö, men på något sätt kändes det som om jag ännu en gång i livet ville uppleva lite längd uppe på huvudet. Är det tecken på en dold åldersnoja? Så länge jag kan sköta min hårvård själv, så ska jag låta det få vara långt. På ålderdomshemmet är det praktiskt med kort. Något åt det hållet gick tankarna. Jag avslöjade planerna för min frissa. Är ju en fördel om hon får veta, så att hon inte drar med saxen på centimeterinställning, när jag är inne på decimetermätning. Hon gjorde upp en plan och sa att någon gång i början på juni är nog det första delmålet klart. Att det har kommit ikapp vid öronen och att det stämmer med nacken. Det har varit en trist mellanperiod. Mössan kunde rädda upp till en viss del, men jag är inte tonåring, så på jobbet åkte den av.

Sedan kom värmen och då verkar det också märkligt med mössa. Så jag fick frimodigt ta av mig och avslöja ett halvfärdigt projekt. Några har säkert trott att jag inte har hunnit ägna mig åt hårvård mitt i all köksrenovering. Eller kan det vara så att folk har så fullt upp med sina egna livsprojekt att de helt enkelt ger blanka fasen i om jag har hår eller inte? Idag efter jobbet var det dags för ett nytt besök hos min trevliga frissa. Det känns alltid så gott att träffa henne. Inte bara för frisyrfixningen. Pratstunden är också uppiggande.

Hon hade dessutom rätt i sina beräkningar. Kände mig lite imponerad, men det är klart, hon är frissa till yrket och har sett många hårstrån komma och gå. Så jag gick därifrån med någon typ av pagestruktur och nu ska bara överhår och underhår mötas någonstans. Om ungefär tre månader så är överhåret nere så att det går att klippa en jämn page, där allt hår är lika långt. Sedan kan jag välja att bara låta det växa, växa. Jag tänker inte gifta mig, så att sätta upp det i några valkar är inte aktuellt. Men jag känner mig själv och min bekvämhet är nu även bloggavslöjad, så att sätta upp det i svansar är ett enkelt knep att få undan problem. Så det lutar åt att det någon gång i framtiden kommer ner så långt att jag kan sätta upp det.

Väl där, så börjar jag den successiva klippningen, för att sluta kortikortkort. Jag är rätt förutsägbar, i alla fall frisyrmässigt. Kanske den här bloggen kan hjälpa till att ge förklaringar. Min bekvämlighet och brist på fåfängejakt styr mitt liv i ganska hög grad. Permanent är en onödig kostnad för en smålänning, än mer om smålänningen har svårt för krusiduller och annat pyntigt. En tuff, busig eller sofistikerad page är bloggarens stil. Det finns inte bara page. Det finns rebellpage, tunt och tjockt i samma page, page med naggad kant, retropage, page med flikad framkant, personlig page, kontrasterad page, page med sidolugg, page med mjuka linjer, grafisk page, klassisk page. Det blir helt plötsligt en vetenskap. I närheten ligger ett annat roligt område. Bobens. Då pratar vi asymmetrisk bob, Louise Brooks bob, enkel bob och så vidare. En ny vetenskap.

Just nu sitter jag och känner mig nöjd över uppnått delmål. Såg förresten Carolina Klüft på TV-skärmen igår. Snart OS. Hon laddar och gör upp friidrottsliga delmål. Med ny frisyr. En fräsch blond page modell längre. Vilket sammanträffande! Hon är så himla skön den tjejen. Ett föredöme på många sett. Energispridare, spänningsspridare och glädjespridare. Med bevarad småländsk dialekt. 65 dagar kvar till OS i Peking. 2008-08-08 klockan åtta noll åtta är det invigning. Allt för att siffran 8 är ett lyckotal i Kina. Förhoppningsvis blir det en lyckosam resa till Kina för de svenska delegaterna. Jag håller tummarna. När OS väl är igång kanske jag sliter i hårtestarna. De är vid det laget några centimeter längre än i dagsläget. På återseende med ett leende!

PS. Gratulerar Dala-svågern som har namnsdag idag. Ingemar. Samma smeknamn som boxaren Johansson. Ingo. För några år sedan hade även jag namnsdag detta datum. Närmare bestämt år 1986-1993. Nu är det Gudmar som firas istället. Grattis till honom också. Om det nu finns någon som heter så. Jag har ingen koll. Jag är inte avundssjuk, men jordgubbstårtan saknar jag.

Dysterhet med betoning på het

Så har vi sprungit med full fart in i juni månad och det kom så snabbt på att ingen av husets väggalmanackor har bytt blad ännu. Så skulle vi leva vårt liv helt inriktat på dem, skulle det fortfarande vara maj. Det är dock inte så lätt att ställa om tiden. Bättre att försöka följa med. Om än lite motvilligt. Jag hade gärna återupprepat maj nu direkt. Har en känsla av att allt det vackra radades upp i så snabbt takt att jag inte hann med riktigt. Lövsprickningen, vitsipporna, häggen och nu är nästan liljekonvaljerna överblommade och syrenerna fullt utslagna. Snart brister blåklockeknopparna och lupinerna ut i full blom. Vad ska vi sätta i vaserna till midsommar? Midsommarblomster med direktimport från Nordnorge?

På tal om Norge, de firade sin speciella dag 17 maj för några veckor sedan. Den dagen ösregnade det norr om Dalälven. I Norge sken tydligen solen. Jag tror inte vädret är avgörande för om norrmännen firar sin nationaldag eller inte. Den firas oavsett väderprognos. Så långt har vi inte kommit i Sverige. Varför för jag detta på tal flera dagar före Sveriges nationaldag, som i år infaller på en fredag? Datumet känner säkert de flesta bloggläsare till, 6 juni. Vi vande ju oss vid att länge kalla den för svenska flaggans dag. Rätt intressant att Sverige inte har haft nationaldag förut. Det var först år 1983 som dagen blev officiell nationaldag. Tjugofemårsjubileum i år alltså. Den har däremot bara varit en helgdag sedan 2005. Så det kanske är bättre att vänta med jubilerandet till år 2030, då vi kanske har börjat få fart och få någon slags form för vårt firande.

Anledningen till att jag nationaldagsbloggar fyra dagar i förväg är att idag på morgonen blev Mr T uppringd från sjukhusets röntgenmottagning. Mr T fick en knäröngten med magnetkamera uppskjuten vid den nyligen avslutade sköterskestrejken. Nu blev han erbjuden en snabb ersättningstid. Fredagen den 6 juni kl. 08.15. Jag hörde Mr T ifrågasätta om han hade hört rätt. Jo, det stämde. Ingen notis om att det är nationaldag eller helgdag. Mr T får vänta med flaggviftningen till längre fram på förmiddagen. Alternativt kan han ju packa matsäckskorgen och ha champagnefrukost i väntrummet. Flagga och rutig duk och sedan kommer han nog aldrig att glömma den nationaldagen så länge han lever. Vi har en bit kvar till norrmännens syn på sitt lands dag. Kanske just därför som den norska sjukvården är ganska välmående. De har inte en massa helg-OB-tider att löneersätta. Där kanske det röntgas vardagar mellan 07.00-16.00. I alla fall när de ringer och kallar patienter som inte är akutfall.

Ska på något sätt försöka ta mig ur sjukhusbloggandet. Är lite trött på detta område, efter att återigen ha varit där idag. Med den äldsta tonåringen och hans frakturerade fot. För en fotbollsentusiast är det inga besked som sätter några klackar i taket. Tvärtom. Tungt och trist. Dessutom rejäla blåsor i händerna av kryckanvändandet. Vi börjar nu successivt förändra planerna för studentdagen och själva marschen genom stan. Kan bli tufft att hoppa på kryckor bärandes på studentskylt. Planerna varierar från golfbil till rullstol. Det ska säkert ordna sig på något vis. Just nu är den största besvikelsen att inte kunna spela fotboll på mycket länge.

Det är fascinerande vad en blogg kan svänga från almanackor, nationaldag, en sväng in i Norge, sjukhus och så till fotboll. Sverige mötte Ukraina igår och fick däng med ett mål mot noll. Tonåringen med fotfrakturen såg matchen på plats. Han var missnöjd med Sveriges spel. Efterfrågar en ny förbundskapten som kan utnyttja spelarnas kapacitet. Tonåringen tycker att Sverige har ett bra manskap. Spelstrategin är däremot inget vidare. Rulla mer boll och inte slå så långa bollar är hans idé. Vem vet, det bor kanske en liten förbundskapten i honom. Just nu kandiderar han inte för något jobb. Blev idag sjukskriven för första gången i sitt liv. Sommarjobbet i hamnen är inte att tänka på, tyckte doktorn. Så det känns lite motigt. Precis som det gjorde för Sverige under 90 minuter igår.

Håller mig kvar vid fotbollen och dysterheten. Det känns inte roligt att ge denna sammanfattning från matchen Östers IF-Carlstad United som spelades igår. Jag vill inte dölja nederlaget heller. Det är i motgången som vännen prövas, så även Öster-supporten. "Öster inledde alldeles lysande och de första 25 minuterna var det mer eller mindre spel mot ett mål. Till skillnad från i Malmö senast lyckades man inte fullt ut med målskyttet, även om Fredrik Petersson nätade två gånger om. I den andra halvleken var det ett helt annat Öster som kom ut till spel, och efter pausen förlorade man mittfältskampen kapitalt. När man dessutom började tumma på reglerna för hur man gör för att stänga en fotbollsmatch, eller åtminstone bedriva bra förssvarsspel, gick det som det gick. 1 404 åskådare fick på nytt lämna Värendsvallen med tunga steg".

Det är utan tvekan många tunga steg som tas uppe i hälsingeskogarna nu. Skogsbränder är inte att leka med och kräver en stor insats av brandmännen, hemvärnet och frivilliga. Det är inte bara elden som är fienden, utan även vinden som har allierat sig med lågorna. Måste vara olidligt jobbigt för de människor som kämpar i detta gigantiska område. En gånger en mil brinner. För att återknyta till fotbollen, så är det tydligen ungefär ettusentrehundra fotbollsplaner som just nu går upp i rök. Stora värden går till spillo och många människor går ängsliga och vaktar sina hem. Det måste vara en fruktansvärd oro. I solidaritet så önskar jag att vi kunde sluta glassa oss i solen och stutta omkring i någon slags regndans. Det fungerar säkert inte alls, men vi skulle kunna be en stilla bön om regn. Till hjälp för de brandhärjade områdena och som balsam för alla våra torra rabatter och gräsmattor. Jag klagar absolut inte på det vackra vädret. Det är underbart. Fast nu skulle det vara mer underbart med regn. På återseende med ett leende!

PS. Den här dagen för sjuttio år sedan så beslutade Sveriges riksdag om 12 dagars semester. Allt var inte bättre förr. In i juni betyder också att för varje dag som går så är det en dag närmare semestern. Så det där med att uppleva maj en gång till tar jag genast tillbaka. Ska det dubblas, så väljer jag semesterperioden. Ska bli så underbart. Sååå underbaaart!

Gästbloggsvarning

För en tid sedan så var jag inne på att låta någon gästblogga hos mig. Denne någon var inte vem som helst, utan Mr T. Nu har inte detta kommit till skott, utan det ligger fortfarande som ett ogrott frö hos Mr T och jag tror att det ligger i god jord där. Vem vet, han kanske förbereder sig? Gästbloggandet ska inte utebli, utan idag är det dags. I en något annorlunda form. Det är en Akassa som ska få gästblogga. Helt ovetandes. Saken är nämligen den att jag fick ta del av en människas brev från sin Akassa. Ett brev som hade skapat stor förvirring. Även oro. Mottagaren av brevet var som ett enda stort frågetecken. Jag har fått löfte om att använda detta brev. I syfte att påvisa att vilka märkliga brev som skickas i dessa tider. Den bloggläsare som kan knäcka koden i brevet och tala om vad Akassan egentligen vill säga med brevet, kan väl vara så vänlig att skriva en liten blogg-kommentar. Det bästa vore ju om Akassan själv kunde kommentera. Här följer brevet. Publicerat med tillstånd.

XXXX:s Akassa xxxx-xx-xx (datum)

Box xxxx

xxx xx Stockholm

Information angående din arbetslöshetsersättning

xxxxxx-xxxx (personnummer)

Från och med den x april xxxx gäller att för veckor som en person utför eller deklarerar deltidsarbete lämnas arbetslöshetsersättning under sammanlagt 75 ersättningsdagar inom en ersättningsperiod. Dessa dagar kallas nedan deltidsdagar. Resterande ersättningsdagar i perioden får endast användas för veckor som då personen inte utför eller deklarerar något arbete. Med deltidsarbete avses arbete som understiger personens arbetsutbud per vecka. Begränsningen omfattar alla som arbetar och får arbetslöshetsersättning i en och samma vecka oavsett anställningsform. Den som arbetar så lite att arbetslöshetsersättningen inte reduceras berörs dock inte. Semester räknas i detta sammanhang som arbete. Även ersättningsdagar i en vecka där du påbörjat eller avslutat en anställning räknas som deltidsdagar.

Du har erhållit xxx,0 dagar av din ersättningsperiod som totalt uppgår till xxx,0. Enligt insänt kassakort utför eller deklarerar du deltidsarbete från och med xxxx vecka xx. Begränsningen, av rätten till ersättning i kombination med deltidsarbete, gäller för utbetalningar föranledda av kassakort avseende vecka xx xxxx och framåt.

Om du förbrukar 75 deltidsdagar kommer ersättning inte längre medges för de resterande dagarna av din ersättningsperiod under veckor då du utför eller deklarerar deltidsarbete. Väljer du att sluta deltidsarbetet på grund av att ersättningsrätten upphör, kan du anses ha giltig anledning att lämna din anställning och därmed inte avstängas från rätt till ersättning. Vidare gäller att om du har förbrukat dina 75 deltidsdagar kan du, under vissa förutsättningar, avvisa ett arbete av lägre omfattning än ditt arbetsutbud utan att få din ersättning nedsatt. Vidare information om dessa situationer kan du få om du kontaktar kassan.

För en ersättningssökande som är ensamstående och, på grund av vårdnad eller umgänge, har egna barn under 18 år boende helt eller delvis i sitt hem och har förbrukat 75 deltidsdagar kan Arbetsförmedlingen komm att göra en anvisning til (saknas ett L i brevet) jobb- och utvecklingsgarantin, Det innebär att en sådan ersättningssökande får möjlighet att delta i aktiviteter och få aktivitetsstöd de dagar han eller hon inte arbetar i enlighet med sitt arbetsutbud. Ytterligare information om jobb- och utvecklingsgarantin kan du få från Arbetsförmedlingen.

Med vänlig hälsning

XXXX:s Akassa

Detta är riskabelt. Hoppas inte att jag har förlorat alla bloggläsare för eviga tider. Jag vill återigen påpeka att detta är en gästblogg. Jag är inte stolt över den. Om Akassan åtminstone hade skrivit bla, bla, bla, bla, blaha, blaha, så hade jag förstått vad de menade. Nu står jag lika förvånad som brevmottagaren. Akassan går också från att använda ordet person till du, för att sedan gå tillbaka till ersättningssökande och dessutom personliga pronomen tredje person singularis: han och hon. I slutklämmen direkt till brevmottagaren. Du med litet d, du. Jag tror inte det är sant, men det verkar okej att säga upp sig från en erhållen deltidstjänst för att istället få ersättning. Hur går detta ihop? Är det bättre att ha folk rullandes på bidrag, istället för egna intjänade kronor? Är inte en deltidstjänst bättre än inget? Den för så mycket mer med sig, arbetskamrater, rutiner, känslan av att vara behövd och efterfrågad.

Visserligen har jag läst många korkade och idiotiska hälsningar från myndigheter genom åren, men denna lilla informationshälsning från Akassan går lätt upp på Blaha-listans 10-i-topp. Självklart är den bara undertecknad Med vänlig hälsning XXXX:s Akassa. Ingen skriver väl frivilligt under en sådan knäpp-göks-skrivelse. Jag skulle inte ens göra det under knivhot. Jag har letat febrilt efter ett UPA någonstans på papperet, men tyvärr. Det finns inget sådant. Utan Personligt Ansvar. Det hade gett det hela en förmildrande omständighet. Om någon på Akassan att tyckt att det var ett helt befängt brev att skicka iväg och noterat ett litet UPA, så hade det funnits hopp. Nu kvarstår fågelholksuttrycket i ansiktet både över brevinnehållet och över Akasserutinerna. För övrigt kan man ju fundera över när semester blev arbete? Förhoppningsvis utnyttjar Akassan sin semesterperiod att skriva en liten förklarande sommarhälsning med adressering till hängmattan. På återseende med ett leende!

PS. Äldsta tonåringen ser Sverige-Ukraina-matchen på plats på Råsunda idag på eftermiddagen. För oss övriga återstår TV-skärmen. Fast en match jag hellre skulle vilja se är Öster-Carlstad United. Samma starttid som Råsunda-matchen. En helt osannolikt spännande kombination vore ju Sverige-Öster. Säger som tonåringarna: Det lär ju aldrig hända...