Mr T uttryckte två saker, tidigare en dag, på temat blogg. 1. Oj, vad det är många som bloggar nu. 2. Jag skulle också vilja ha en blogg. Förresten så uttryckte han nog egentligen tre saker. Osäker på om jag ska avslöja den tredje saken. Min blygsamhet håller emot. Äsch, vad tusan. Lite beröm har ingen dött av, inte ens jag. 3. Vad duktig du är på att skriva! Mr T, min livskamrat och stora livssupporter. Hoppsansa, vad jag älskar honom! Mitt, i vanliga fall lite studsande hjärta av stress, tar några glädjeslag och vips är det inne i normala slag igen. Kärlek gör underverk!
Efter en liten diskussion så kom Mr T till insikt att bloggning var nog inte hans grej. Han har fullt upp med att hålla intranät igång, lägga ut musiklänkar och att hålla sin egen hemsida, fullproppad med tromboneinformation, uppdaterad. Så jag håller med. Det är nog inte hans grej att blogga. I och för sig en liten enkel blogg kopplad till trombonesidan vore en trevlig idé. Med rubriker som: Idag lät det skit av luren eller Nu har ventilen lossnat - igen. Dagsrapporter om livet som professionell musiker. För det är inte frack och högkulturellt varje sketen not igenom. Det blir vardag även för en musiker. Det är inte alltid glamoröst att hålla på med sin hobby, som så många tror. Förresten, musik är nog inte Mr T:s hobby. Då är nog datorprogrammering högre upp på hobbylistan.
Jag kom på en strålande idé. Om han nu inte mäktar med en egen blogg, så kan han få gästblogga i min. Jag gillar nya grepp. Att inte fastna i samma lunk 87 år på raken. Så har vi alltid gjort eller så har vi aldrig gjort när det ska till en förändring är uttryck som inleder en tilltagande irritationsreaktion hos mig. Okej. Vi gör en liten genomgång. Har man alltid gjort någonting, så är det verkligen dags för något nytt. Hur skulle det vara om vi använde samma lilla pappersbit år efter år när vi gjorde toalettbesök och sedan bara förklara det lite lättvindigt med orden: Men så har vi alltid gjort. Hur äckligt är inte det på en skala?
Om man aldrig har gjort någonting, då är det verkligen dags att pröva. Innan det är försent. Först efteråt, så kan man göra en utvärdering och se om resultatet var bra eller inte. Varför ska alla småttingar tvingas äta bruna bönor med orden: Du måste i alla fall smaka, när gamla stofiler inte ens kan byta stol i sångkören? Sådant beteende rår inte ens vetenskapen på. Allt går på gammal vana och det är svårt att bryta mönster. Vana ger en trygghet. Jag köper det. Jag förstår det. Vad jag inte förstår är varför det ofta är förknippat med ilska och elakhet.
Skydda revir och traditioner får göras med vilka medel som helst. Det är oacceptabelt. Varför ska vi först uppfostras och uppfostra, när motsatsen sedan med tiden accepteras och tolereras? Tänk vad mycket onödig tid som går till spillo. Ibland funderar jag på om det inte vore på sin plats med uppfostringsanstalter för vuxna. Hela första månaden skulle vara fullbokad. Ni kommer att förstå varför när jag har bloggat klart.
Jag har ett underbart jobb. Inom kyrkan. Det är en förmån. Underbar arbetsplats. Underbara arbetskamrater. Det tar emot att ta semester. Jag kommer att längta tillbaka. Det där är sant. Jag tror inte chefen är bloggläsare, så jag skriver inte detta för kommande löneförhandlingar. Summa summarium, jag trivs. Stortrivs. Vad jag tycker är mindre bra, är att det finns saker som alla är medvetna om och som de flesta tycker är galet, men det finns acceptans. Osynliga hierarkier. Åsikter som går stick i stäv med det kristna budskapet. Människor som är mer värda än andra. En snedvridet genusperspektiv.
Nu är det tur att det är Gud som rår och som har all makt på himmel och jord. Eftersom kyrkan är stationerad på jorden, så rår alltså Gud där också. Även om inte alla tror det. En del tror att det är en kvinnoprästmotståndare. Andra tror att det är den bäst betalda som rår. Det finns säkert en liten klick som tror att det är den med homosexuellfobi som rår mest. Tänk vad snopna de kommer att bli den dag det slår ner som en blixt från klar himmel att det är Gud som rår. Vi, människor, föds nakna och dör nakna. Däremellan är vi rent kroppsligt påklädda, men inför Gud är vårt inre fortfarande naket och avskalat. Precis lika för alla. Precis lika mycket värda. Vi är nakna och rena som den vackraste pärla. Det står så tydligt och vackert skrivet i Bibeln, så jag förstår inte hur kyrkans folk kan missa det? Är inte det tjänstefel? Kan avdrag på lönen vara ett sätt att komma tillrätta med problemet? Nu när vi har valt att hålla oss på en så världslig grund redan?
Jag väljer att blogga om det. Med förhoppning om att jag inte ska stå i de tystas skara och acceptera. Jag vet att jag därmed kan placeras in i de fördömdas skara. En ganska stor grupp, som hela tiden växer. Det bästa med den gruppen är att den inte är fördömd av Gud. Den får vara i hans nåd. Nåd kan vara ett besvärande ord. Nåd som vi får fritt och för intet av Gud. Inget som vi kan förtjäna. Nåd är inget som har med hierarkier eller status att göra. Vi borde mer och mer ägna oss åt förvissningen om att stå kvar i nåden. Vi, som enskild och som kyrka, jobbar intensivt på att komma utanför nåden.
Våra egna tankar om kvinnoprästmotstånd är ett exempel. Våra egna åsikter om vem som är värdig eller inte är ett annat exempel. Våra handlingar eller brist på handlingar att låta all orättfärdighet få fortsätta med anledningen att man inte vill stöta sig med någon är ett tredje exempel. Hur många exempel behöver jag ge för att ge blogg-förståelse åt att uppfostringsanstalten kommer att vara fullbokad, inte bara en månad, utan på obestämd tid? Jag har mött många föredömen. Stora människor, många utan världsliga titlar. Det största föredömet för mig var min morfar. Muraren. När han dog så var han saknad av A-laget som alltid satt på bänken nedanför Nils Dacke-statyn hemma i Småland. När morfar inte fanns mer, så var han saknad av direktören som åkte i senaste modellen av Mercedes hemma i Småland. En enkel murare, hade så mycket mer att komma med i vishet än alla lektorer, präster, kommunalråd och tingsmän tillsammans? Hur kan det komma sig?
Det är snart 30 år sedan som morfar dog. Det går än idag att känna tumgreppet i hans Bibel. Kan det vara svaret på föregående fråga? När det gäller min människosyn om allas lika värde, så kan jag fortfarande höra morfars röst och andetag. Hade han sett vår kyrka idag, så han höttat med käppen. Höttat kräver kanske en svensk förklaring? Han hade lyft käppen och med en varnande skakning bankat in förändring i människors medvetanden. Jag tror att det är tid för förändring. Hög tid. Vi kan inte predika att tiden är kort. Att himmelriket är nära. Men samtidigt fortsätta att göra som vi alltid har gjort eller så har vi aldrig gjort. Vi kan inte fortsätta att acceptera och tiga still om sådant som kommer emellan oss och Gud. Det räcker inte med en axelryckning och så orden: Men du vet väl hur han är? Eller: Du känner väl henne? Det är ingenting att bry sig om.
Ska bli kul att höra oss säga så inför vår Herre en gång. Du Gud, det är ingenting att bry sig om. Vi gjorde som vi alltid hade gjort eller så hade vi ju aldrig gjort, så varför skulle vi börja med det helt plötsligt? Gud, vänta inte med att ge oss svar i himmelen. Ge oss gärna en fingervisning redan nu. Du kan väl låna käppen av morfar? Den behöver han säkert inte idag. Han skuttar säkert som bäst på kullerullstenarna i kohagen. Den himmelska. Här nere på jorden är vi fullt upptagna med att hoppa omkring i kyrkan så att vi inte trampar i all dynga. Var är mockningsgrepen? På återseende med ett leende!
Efter en liten diskussion så kom Mr T till insikt att bloggning var nog inte hans grej. Han har fullt upp med att hålla intranät igång, lägga ut musiklänkar och att hålla sin egen hemsida, fullproppad med tromboneinformation, uppdaterad. Så jag håller med. Det är nog inte hans grej att blogga. I och för sig en liten enkel blogg kopplad till trombonesidan vore en trevlig idé. Med rubriker som: Idag lät det skit av luren eller Nu har ventilen lossnat - igen. Dagsrapporter om livet som professionell musiker. För det är inte frack och högkulturellt varje sketen not igenom. Det blir vardag även för en musiker. Det är inte alltid glamoröst att hålla på med sin hobby, som så många tror. Förresten, musik är nog inte Mr T:s hobby. Då är nog datorprogrammering högre upp på hobbylistan.
Jag kom på en strålande idé. Om han nu inte mäktar med en egen blogg, så kan han få gästblogga i min. Jag gillar nya grepp. Att inte fastna i samma lunk 87 år på raken. Så har vi alltid gjort eller så har vi aldrig gjort när det ska till en förändring är uttryck som inleder en tilltagande irritationsreaktion hos mig. Okej. Vi gör en liten genomgång. Har man alltid gjort någonting, så är det verkligen dags för något nytt. Hur skulle det vara om vi använde samma lilla pappersbit år efter år när vi gjorde toalettbesök och sedan bara förklara det lite lättvindigt med orden: Men så har vi alltid gjort. Hur äckligt är inte det på en skala?
Om man aldrig har gjort någonting, då är det verkligen dags att pröva. Innan det är försent. Först efteråt, så kan man göra en utvärdering och se om resultatet var bra eller inte. Varför ska alla småttingar tvingas äta bruna bönor med orden: Du måste i alla fall smaka, när gamla stofiler inte ens kan byta stol i sångkören? Sådant beteende rår inte ens vetenskapen på. Allt går på gammal vana och det är svårt att bryta mönster. Vana ger en trygghet. Jag köper det. Jag förstår det. Vad jag inte förstår är varför det ofta är förknippat med ilska och elakhet.
Skydda revir och traditioner får göras med vilka medel som helst. Det är oacceptabelt. Varför ska vi först uppfostras och uppfostra, när motsatsen sedan med tiden accepteras och tolereras? Tänk vad mycket onödig tid som går till spillo. Ibland funderar jag på om det inte vore på sin plats med uppfostringsanstalter för vuxna. Hela första månaden skulle vara fullbokad. Ni kommer att förstå varför när jag har bloggat klart.
Jag har ett underbart jobb. Inom kyrkan. Det är en förmån. Underbar arbetsplats. Underbara arbetskamrater. Det tar emot att ta semester. Jag kommer att längta tillbaka. Det där är sant. Jag tror inte chefen är bloggläsare, så jag skriver inte detta för kommande löneförhandlingar. Summa summarium, jag trivs. Stortrivs. Vad jag tycker är mindre bra, är att det finns saker som alla är medvetna om och som de flesta tycker är galet, men det finns acceptans. Osynliga hierarkier. Åsikter som går stick i stäv med det kristna budskapet. Människor som är mer värda än andra. En snedvridet genusperspektiv.
Nu är det tur att det är Gud som rår och som har all makt på himmel och jord. Eftersom kyrkan är stationerad på jorden, så rår alltså Gud där också. Även om inte alla tror det. En del tror att det är en kvinnoprästmotståndare. Andra tror att det är den bäst betalda som rår. Det finns säkert en liten klick som tror att det är den med homosexuellfobi som rår mest. Tänk vad snopna de kommer att bli den dag det slår ner som en blixt från klar himmel att det är Gud som rår. Vi, människor, föds nakna och dör nakna. Däremellan är vi rent kroppsligt påklädda, men inför Gud är vårt inre fortfarande naket och avskalat. Precis lika för alla. Precis lika mycket värda. Vi är nakna och rena som den vackraste pärla. Det står så tydligt och vackert skrivet i Bibeln, så jag förstår inte hur kyrkans folk kan missa det? Är inte det tjänstefel? Kan avdrag på lönen vara ett sätt att komma tillrätta med problemet? Nu när vi har valt att hålla oss på en så världslig grund redan?
Jag väljer att blogga om det. Med förhoppning om att jag inte ska stå i de tystas skara och acceptera. Jag vet att jag därmed kan placeras in i de fördömdas skara. En ganska stor grupp, som hela tiden växer. Det bästa med den gruppen är att den inte är fördömd av Gud. Den får vara i hans nåd. Nåd kan vara ett besvärande ord. Nåd som vi får fritt och för intet av Gud. Inget som vi kan förtjäna. Nåd är inget som har med hierarkier eller status att göra. Vi borde mer och mer ägna oss åt förvissningen om att stå kvar i nåden. Vi, som enskild och som kyrka, jobbar intensivt på att komma utanför nåden.
Våra egna tankar om kvinnoprästmotstånd är ett exempel. Våra egna åsikter om vem som är värdig eller inte är ett annat exempel. Våra handlingar eller brist på handlingar att låta all orättfärdighet få fortsätta med anledningen att man inte vill stöta sig med någon är ett tredje exempel. Hur många exempel behöver jag ge för att ge blogg-förståelse åt att uppfostringsanstalten kommer att vara fullbokad, inte bara en månad, utan på obestämd tid? Jag har mött många föredömen. Stora människor, många utan världsliga titlar. Det största föredömet för mig var min morfar. Muraren. När han dog så var han saknad av A-laget som alltid satt på bänken nedanför Nils Dacke-statyn hemma i Småland. När morfar inte fanns mer, så var han saknad av direktören som åkte i senaste modellen av Mercedes hemma i Småland. En enkel murare, hade så mycket mer att komma med i vishet än alla lektorer, präster, kommunalråd och tingsmän tillsammans? Hur kan det komma sig?
Det är snart 30 år sedan som morfar dog. Det går än idag att känna tumgreppet i hans Bibel. Kan det vara svaret på föregående fråga? När det gäller min människosyn om allas lika värde, så kan jag fortfarande höra morfars röst och andetag. Hade han sett vår kyrka idag, så han höttat med käppen. Höttat kräver kanske en svensk förklaring? Han hade lyft käppen och med en varnande skakning bankat in förändring i människors medvetanden. Jag tror att det är tid för förändring. Hög tid. Vi kan inte predika att tiden är kort. Att himmelriket är nära. Men samtidigt fortsätta att göra som vi alltid har gjort eller så har vi aldrig gjort. Vi kan inte fortsätta att acceptera och tiga still om sådant som kommer emellan oss och Gud. Det räcker inte med en axelryckning och så orden: Men du vet väl hur han är? Eller: Du känner väl henne? Det är ingenting att bry sig om.
Ska bli kul att höra oss säga så inför vår Herre en gång. Du Gud, det är ingenting att bry sig om. Vi gjorde som vi alltid hade gjort eller så hade vi ju aldrig gjort, så varför skulle vi börja med det helt plötsligt? Gud, vänta inte med att ge oss svar i himmelen. Ge oss gärna en fingervisning redan nu. Du kan väl låna käppen av morfar? Den behöver han säkert inte idag. Han skuttar säkert som bäst på kullerullstenarna i kohagen. Den himmelska. Här nere på jorden är vi fullt upptagna med att hoppa omkring i kyrkan så att vi inte trampar i all dynga. Var är mockningsgrepen? På återseende med ett leende!
PS. Solen skiner men termometern når nätt och jämt upp i femton grader. Så det blev till att jobba i munkjacka ute i trädgårdsrabatten idag. Det är väl så nära klosterlivet jag kommer. Munkjacka och trädgårdsarbete. Sedan kom Mr T hem med sitt ben från landstingets helgöppna mottagningen och då blev det ömsinta pussar och kramar. Nunnelivet kan säkert vara bra för en del, men jag trivs med livet som det är. Återstår bara att önska en underbart trevlig resa till Anna och hennes familj. Fyra dagar i Skottland med all included låter trevligare än trevligast. Hoppas ni hittar någon riktigt rökig whiskey att provsmaka. Skål på skotska heter "here's tae ye". Jag litar på att du tar rätt uttal med dig hem, så kan jag tillhandahålla whiskeyn. Njut av resan. Du är värd lite avkoppling nu. Så ska du kanske låta bli att äta fisksoppa till whiskeyn...
Nå, McCormick, säger den skotske vännen, är din fru också sparsam?
- Om käre vän! När hon t.ex. bytt vattnet hos guldfiskarna, så står det fisksoppa på matsedeln i minst en vecka.
