För snart nitton år sedan så flyttade jag och min familj från Göteborg till Hille. Maken hade fått tjänst i Gävle symfoniorkester. Vi gjorde ett val mellan Malmö och Gävle, eftersom han i samma veva fick tjänst i Malmö symfoniorkester. Barnen var inte så gamla, sonen var nyss fyllda tre och dottern var hälften så gammal. Jag tänker inte fördjupa mig i själva flyttningsprocessen, men jag minns väldigt väl att det var skönt att lämna Göteborg. Västkustens pärla är en underbar semesterstad och jag återvänder gärna dit för några härliga dagar med Liseberg, Feskekörka, Avenyn och Trädgårdsföreningen. Det är dock en väldigt stor skillnad på några semesterdagar och att bo där året om. Skakiga spårvagnar, grådisig kyla, halsflusser som radas upp efter varandra, inställda spårvagnar vid en centimeters snö på marken, dyra boenden och en väldigt speciell tyken humor folk emellan. Guds gåva till Göteborg och västkusten är Galenskaparna och After Shave. Deras föreställningar var en vitamininjektion som fick mig att överleva vinterhalvåret i Sveriges mest ogästvänliga boendeort från oktober till februari.
Många skulle nog vilja säga att det var en slump att vi hamnade i Hille. Jag skulle vilja påstå att det var Guds ledning. Många skulle vilja kontra med att det var ödet och jag går dem till mötes genom att tro att Gud vet redan på förhand vårt öde och han är med och leder oss rätt. När det gäller Hille så tror jag också att det var en underbar samverkan mellan Gud och det som låg nedlagt inom mig och Mr T. En längtan efter en mindre plats för barnen att växa upp på. Närhet till naturen. En möjlighet till att lära känna befolkningen och skapa kontakter.
Jag har sedan jag var riktigt liten drömt om ett gult hus. Uppvuxen i en tegelvilla i det småländska villakvarteret och med röda hus med vita knutar runt omkring i byarna, så bar jag på önskan om ett gult hus. När Mr T och jag ägnade en hel helg åt att turnera runt i Gävles omgivningar för att kolla på husobjekt, så var det i Hille det första. När jag för första gången såg Varva skola, så yttrade jag orden: Här vill jag att våra barn ska gå. När vi sedan svängde in i parhuskvarteret med fyrtio hushåll och det visade sig att det fanns fyra olika väggfärger, så tändes hoppet: Tänk om vårt objekt är gult? Det var gult.
Det blev aldrig något val bland olika objekt. Det blev bara ett konstaterande att det gula parhuset i Hille passade oss bäst. Det var nybyggt och väldigt fräscht. Gävlebor som vi träffade och lärde känna drog en ömkande suck över att vi skulle bo sååå lååångt utanfööör Gääävle, men för oss som kom från Göteborg, så kändes det som om vi borde helt centralt. Busshållplats i närheten och det var inga problem att ta sig gåendes eller cyklandes till de flesta platser som vi behövde ta oss till.
Så småningom insåg vi vilket guldläge vårt boende hade. Det var upptäckten av idrottsplatsen Hille IP, som ligger i direkt anslutning till vårt kvarter. När sonen fyllde fyra, så anmälde vi honom till klubbens fotbollsskola och det steget har format mycket av vårt liv. Jag var inte främmande för fotboll innan. I min ungdom såg jag de flesta av VSGF:s matcher ofta i sällskap av min älskade morfar. Mitt fotbollsintresse flyttade sedan åtta mil söderut, till Växjö och Östers IF. Jag vet inte om det är bloggningsbart, men anledningen är sedan många år preskriberad, så jag tar mod till mig och erkänner att det berodde på att jag var hemligt kär i den sötaste fotbollsspelaren som någonsin har bott i Virserum och han fick kontrakt i Öster. Jag har ingen aning om hur det gick för honom där och jag minns inte hur länge han blev kvar. Jag har inte koll på om han har lagt skorna på hyllan heller, för det är så enkelt att förälskelsen gick över, men det gjorde inte kärleken till klubben Östers IF. Jag hävdar fortfarande att de inom kort måste upp i Allsvenskan. När lag som Gefle IF och Hammarby finns där, så är det en nationell skandal att inte Öster är där. En av livets största orättvisor faktiskt!
Tillbaka till Hille. Inom kort följde lillasyster storebror i fotbollsspåren. Fotbollsskola, lagtillhörighet, träningar, matcher, cuper, läger, jordförsäljning, Hilleträffar med chokladhjulsansvar, lottförsäljningar, turneringar, grusplaner, konstgräs, inomhushallar, urväxta fotbollsskor, avslutningsfester och skador. Fotbollen blev en livsstil och en diagnos. En glädje och en sorg. En bild för livet. Det har inte alltid varit lätt att kombinera fotbollslivet med församlingstillhörighet. Eller, jo, det har varit lätt. För oss som föräldrar har det varit ett lätt val. Att följa våra barn och deras fritidsintressen. Det har däremot varit svårt för många i församlingen att acceptera vårt val och de var många gånger ganska snabba på att kommentera detta i sann kristen broderlig anda. Så här med facit i hand så visade det sig att vårt val var rätt. De så kallade kristna syskonen finns inte kvar i vårt liv. Det gör däremot fortfarande Gud och våra barn och det känns fortfarande lika värdefullt som på den tiden då vi spelade matchen Idrotten vs Församlingen.
Många skulle nog vilja säga att det var en slump att vi hamnade i Hille. Jag skulle vilja påstå att det var Guds ledning. Många skulle vilja kontra med att det var ödet och jag går dem till mötes genom att tro att Gud vet redan på förhand vårt öde och han är med och leder oss rätt. När det gäller Hille så tror jag också att det var en underbar samverkan mellan Gud och det som låg nedlagt inom mig och Mr T. En längtan efter en mindre plats för barnen att växa upp på. Närhet till naturen. En möjlighet till att lära känna befolkningen och skapa kontakter.
Jag har sedan jag var riktigt liten drömt om ett gult hus. Uppvuxen i en tegelvilla i det småländska villakvarteret och med röda hus med vita knutar runt omkring i byarna, så bar jag på önskan om ett gult hus. När Mr T och jag ägnade en hel helg åt att turnera runt i Gävles omgivningar för att kolla på husobjekt, så var det i Hille det första. När jag för första gången såg Varva skola, så yttrade jag orden: Här vill jag att våra barn ska gå. När vi sedan svängde in i parhuskvarteret med fyrtio hushåll och det visade sig att det fanns fyra olika väggfärger, så tändes hoppet: Tänk om vårt objekt är gult? Det var gult.
Det blev aldrig något val bland olika objekt. Det blev bara ett konstaterande att det gula parhuset i Hille passade oss bäst. Det var nybyggt och väldigt fräscht. Gävlebor som vi träffade och lärde känna drog en ömkande suck över att vi skulle bo sååå lååångt utanfööör Gääävle, men för oss som kom från Göteborg, så kändes det som om vi borde helt centralt. Busshållplats i närheten och det var inga problem att ta sig gåendes eller cyklandes till de flesta platser som vi behövde ta oss till.
Så småningom insåg vi vilket guldläge vårt boende hade. Det var upptäckten av idrottsplatsen Hille IP, som ligger i direkt anslutning till vårt kvarter. När sonen fyllde fyra, så anmälde vi honom till klubbens fotbollsskola och det steget har format mycket av vårt liv. Jag var inte främmande för fotboll innan. I min ungdom såg jag de flesta av VSGF:s matcher ofta i sällskap av min älskade morfar. Mitt fotbollsintresse flyttade sedan åtta mil söderut, till Växjö och Östers IF. Jag vet inte om det är bloggningsbart, men anledningen är sedan många år preskriberad, så jag tar mod till mig och erkänner att det berodde på att jag var hemligt kär i den sötaste fotbollsspelaren som någonsin har bott i Virserum och han fick kontrakt i Öster. Jag har ingen aning om hur det gick för honom där och jag minns inte hur länge han blev kvar. Jag har inte koll på om han har lagt skorna på hyllan heller, för det är så enkelt att förälskelsen gick över, men det gjorde inte kärleken till klubben Östers IF. Jag hävdar fortfarande att de inom kort måste upp i Allsvenskan. När lag som Gefle IF och Hammarby finns där, så är det en nationell skandal att inte Öster är där. En av livets största orättvisor faktiskt!
Tillbaka till Hille. Inom kort följde lillasyster storebror i fotbollsspåren. Fotbollsskola, lagtillhörighet, träningar, matcher, cuper, läger, jordförsäljning, Hilleträffar med chokladhjulsansvar, lottförsäljningar, turneringar, grusplaner, konstgräs, inomhushallar, urväxta fotbollsskor, avslutningsfester och skador. Fotbollen blev en livsstil och en diagnos. En glädje och en sorg. En bild för livet. Det har inte alltid varit lätt att kombinera fotbollslivet med församlingstillhörighet. Eller, jo, det har varit lätt. För oss som föräldrar har det varit ett lätt val. Att följa våra barn och deras fritidsintressen. Det har däremot varit svårt för många i församlingen att acceptera vårt val och de var många gånger ganska snabba på att kommentera detta i sann kristen broderlig anda. Så här med facit i hand så visade det sig att vårt val var rätt. De så kallade kristna syskonen finns inte kvar i vårt liv. Det gör däremot fortfarande Gud och våra barn och det känns fortfarande lika värdefullt som på den tiden då vi spelade matchen Idrotten vs Församlingen.
Vår son sa en gång när vi hade varit på en match att: jag tror att det bara är vi som är kristna här runt planen, så det är ganska viktigt att vi är här. Ingen predikan hade kunnat vara tydligare i någon kyrka den söndagen. Det är viktigt att vi är här! När ett barn har förstått det som Jesus uppmanade till för flera tusen år sedan, så borde högintellektuella vuxna också förstå det. Vad är det som håller oss kvar inom kyrkväggarna? Suckandes över att människor inte kommer till kyrkan längre? Jag tror faktiskt att läget är så illa att människor har inte kommit till kyrkan på väldigt, väldigt länge. Att människor förr i tiden gick till kyrkan regelbundet varje söndag, tror jag helt och hållet berodde på kyrkoplikten och sedan har den traditionen hållit i sig. För somliga. Inte för andra. I och med industrialiseringen och urbaniseringen så försvann kyrkans kontroll på människor och istället värvade föreningslivet människornas tid och engagemang. Nu knackar det lite i föreningslivet också och andra arenor har tagit vid.
Jag håller med min son. Det är viktigt att vi är där. Vid de mötesplatser och tillfällen där människorna befinner sig. Många relationer har byggts där vid idrottsplanen. Många samtal. Fler än jag någonsin har byggt i församlingen. Detta trots att församlingsmedlemmarna har tyckt att det är märkligt att det just måste spelas match klockan elva, på självaste gudstjänsttid. Sanningen är den att på de flesta idrottsplatser i vårt land, så spelas det match hela helgerna. Den ena matchen avlöser den andra och är det inte match, så är det träningar. Klockan tre eller fyra på eftermiddagen, när det skulle vara mer lämpligt för församlingsbarnen att spela match, så är planen ofta upptagen av något annat lag. Oftast A-laget. Däremot står våra kyrkor ödsligt tomma större delen av dagarna och i veckorna. Vi skulle kunna ha gudstjänst när som helst eller skapa mötesplatser där människor fick komma i kontakt med kristen tro, utan att för den skull behöva komma in i en färdigstöpt gemenskap. Det räcker med att budskapet är fast förankrat och hållbart.
Nu kan det verka som om bloggaren tycker att det inte alls är viktigt med gudstjänster. Inget kan vara mer fel. Jag tycker det är väldigt viktigt att fira gudstjänst. Det som jag inte tycker är viktigt däremot är den exkluderande gudstjänsten. Det finns för många av den sorten idag och det har varit alldeles för många slag mot brösten hos kristna och brist på självkritik. Vi är snabba på att kasta över felen på de som inte kommer. Vem vet, de är kanske ute och som bäst skaffar mötesplatser och relationer? Jag kan inte annat än beklaga församlingen som inte vårdade den unge evangelisten som förstod vikten av att vara kristen i alla sammanhang. Jag kan inte annat än gratulera den klubb som idag har honom som den mest engagerade och tjänstvillige pojklagstränaren. Idrotten har lärt oss mycket. Bland annat att Guds tid och människors tid inte är samma tideräkning. Ja, förutom offside, frispark och andra viktiga spelregler.
Nu undrar kanske någon läsare, hur i all världen kom jag på detta bloggämne för dagen? En flyttning till Hille, fotbollsplanen, vidare till församlingsproblematik, så djup teologisk insikt till offside. Allt detta beror på att jag håller på att summera ihop min egen första halvlek i livet. Ikväll avslutar jag de första fyrtiofem och imorgon är det dags för en andra halvlek. Precis som fotbollsspelaren så är jag tacksam till laguttagaren att jag fick vara med i hela första halvlek. Det kunde ha gått så illa att jag hade blivit bortplockad redan efter den första minuten eller rättare sagt efter det första året om vi nu ska prata liv och inte fotboll. De tio första åren var riktigt kritiska och om det nu var en tränare och inte Gud som hade gjort urvalet, så hade jag kanske inte ens blivit medräknad i truppen. Så självklart är jag tacksam för min första halvlek. Det är mer än vad jag och min första publik, det vill säga mina föräldrar, hade vågat hoppas på.
Jag går med tillit in i andra halvlek. Inför pausvilan, så har jag ingen aning om hur länge jag får vara med i spelet. Det kan ju faktiskt gå riktigt bra så att det till och med blir lite övertid? Straffsparkar? Innan jag får gå in i det eviga omklädningsrummet och dra på mig den vita festskruden. Det är ju faktiskt så att segerfesten hägrar, men vägen dit, kampen, slitet, glädjen, kamratskapet, skitiga knän och händer, svett, blod och tårar, har sin tjusning också. Jag är osäker på om första halvlek har innehållit något skönlir, men jag är i alla fall hundra procent säker på att det har varit en stor kärlek till spelet. Till livet. Med stor tacksamhet för att jag får bära matchstället. På återseende med ett leende!
PS. Solen har skinit över sista biten av första halvleken. Hoppas den har gjort det på dig också. För det behöver vi nu. Vi är ett gäng halvmosiga spelare som lider olika stor brist på D-vitamin nu. När jag var liten så innebar den här dagen stora träskoframplockningen. För den nionde bar jag träskor. Oavsett om det gick eller inte. Sådant har jag fått sluta med. Här norr om Dalälven så får jag vänta någon månad till tror jag. Det har varit stora Ledin-samlingsframtagningen istället. För imorgon, på min födelsedag, så ska jag köra hans låtar på mitt arbetsrum. För får jag inte ha träskor, så ska jag åtminstone ha Tomas Ledin. Det är i alla fall min födelsedag. Jag tänker gå på veckomässan också. För det är ingen fotbollsmatch just då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar