Skorna på egen matta

För andra gången på kort tid så har jag packat upp väskan och slängt smutstvätt i tvättkorgen och lagt in necessären på sin plats badrumsskåpet. Har i skrivandets stund inte koll på när det ska packas igen, men det dröjer med största sannolikhet inte så länge till, men nu njuter jag av att ha fått ställa av mig skorna på vår egen skohylla, gå i strumplästen på vårt eget golv, sitta tillbakalutad med datorn i mitt knä i bästa skrivarfåtöljen och känna den hundraprocentiga känslan av förnöjsamhet av att vara hemma. Borta fest, men hemma bäst!

Förra helgen körde jag femtiofem mil söderöver och mitt ärende var förstås att besöka mamma på Västerviks sjukhus men också att stödja och sällskapa pappa. Det blev en intensiv helg med ett farande utan dess like med femtiofem mils körning på fredagen, tjugofem på lördagen, tjugofem på söndagen, femton på måndagen och så resterande fyrtio på tisdagen. Jag gjorde en mellanlandning i Linköping på måndagskvällen för att besöka en underbar vän och vi hann fika, gå på konsert, äta en bit mat och så mysa över kex- och ostbricka frampå småtimmarna. Jag fick lyssna till Östgöta brass som godnattmusik och det däckade mig till alltför få timmars sömn, innan jag vaknade av Linköpings stadstrafik utanför fönstret.

Solen sken, men morgonen var kylig när jag begav mig norröver igen. Den helgen kändes som en dröm. Inte så där romantisk och härlig, utan mer overklig. Det kändes som om jag deltog i någon slags tävling som gick ut på att hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Jag tror jag vann. För jag hann. Verkligen allt. Fixa och dona hemma hos pappa. Grejade i hemmet. Tvättade. Pyntade byttorna utomhus. Våren hade kommit till Småland och jag var övertygad om att mamma skulle uppskatta påskliljearrangemang istället för urlakad ljung. Lagade mat och tog fram extragott fika. Handlade. Besökte mamma två halvdagar, där resan nästan gjorde det till heldagar. Löste melodikrysset. Pratade med pappa. Mycket. Om allt. Sådant känns bra. Så även om det kändes som att forslas genom en dröm, var det ändå på många sätt härligt.

Mötet med min underbara vän, som jag mötte genom mitt förra jobb, var som det brukar. En bit av himlen. Hon får mig att le genom tårarna. Vi vågar gå på djupet och där finns det plats för både sorg och glädje. Vi behöver aldrig börja om i vår vänskap. Vi behöver inte krumbukta oss. Det är ett stort leende och så den största och längsta kramen. När jag verkligen behöver en vän, som lyssnar vad det än gäller, så är det henne jag ringer till. För jag vet att hon är min vän även efter samtalet. Vad vi än har pratat om. Vi har delat mycket och mina busigaste stunder har jag haft med henne. Men också mina djupaste stunder. Det är vänskap när den är som bäst. Jag önskar att alla människor skulle ha det så.

Den här helgen har det också handlat om vänskap. Möte med gamla, välbekanta ansikten, men också skapande av nya vänskapsrelationer. Jag tog tåget norröver i fredags. Med destination Sundsvall. Jag skulle delta som representant för Uppsala stift vid ett nationellt forum för flerspråkig kyrka. Deltagarna representerade teckenspråk, finska, samiska, romani och meänkieli. Alla officiella minoritetsspråk i Sverige och i Svenska kyrkan. Vi fick vara med om gudstjänster och andakter på de olika språken. Jag är så nära den visuella gudstjänsten i vanliga fall, så även om den är väldigt speciell, vilket många hörande tyckte, så grep nog den samiska gudstjänsten tag i mig mest. Den var full av visuella inslag, men innehöll också en närhet. Samerna tycks ha bevarat enkelheten och närheten till Gud. Det kändes äkta och många av uttrycken berörde mig så djupt att jag nästan kunde känna det på ett konstigt påtagligt sätt i hjärtat.

För övrigt var det filmvisning, föreläsningar, debattpanel och diskussioner i grupper. Det är ändå de enskilda samtalen som jag kommer att minnas mest. Det var genomgående mycket god mat och så även fika under hela helgen. Jag fick konstigt nog tillgång till ett dubbelrum, så jag har verkligen legat drottninglikt, men hotellrum i all ära, det är skönt att vara hemma. Egen kudde, eget täcke. Det är mycket värt. På något sätt så känns det som om hotellvistelsernas största uppgift är att få människor att uppskatta ordet hemma.

Nu ska jag tillåta mig att njuta av att vara hemma och när jag har sorterat intrycken, så kommer jag att återkomma till den här helgen. För en liten incident kommer inte att förbli obloggad. Det är sådant som den här bloggen är till för. Att lyfta fram korkigheter. Bland annat. Den är till för att skriva på återseende med ett leende också. Så det gör jag nu. Jag ska ägna mig åt Mr T och jag är ledsen, men då får du kära bloggläsare inte vara med! På återseende med ett leende!

PS. Får gratulera Sandvikens AIK till guldet i bandyfinalen som tidigare idag spelades traditionsenligt i Uppsala på Studenternas Idrottsplats. Nittontusen människor på läktarna och ännu fler i TV-sofforna såg SM-finalen mellan SAIK och Bollnäs. Det officiella firandet blir i Sandviken nästa lördag, vilket jag tycker är i senaste laget. Då har guldstämningen hunnit lägga sig lite. Fira så fort som möjligt. Nästa lördag kan vi fira något annat. Jag passar på att säga att jag tycker det hade varit roligt om VBK hade varit i final istället. Vetlanda BK. Det är nog inte så många bloggläsare som håller med mig. Ibland får jag nöja mig med det näst bästa och just idag blir det alltså SAIK. Fast de bevisligen är Sveriges bästa bandylag den här säsongen. Grattis!