Detta blir verkligen ett blogginlägg i elfte timmen. Med detta inlägg slår jag ett slags rekord. Inte något stort som ger guldmedalj eller en plats på någon prispall, men jag dubblerar antalet blogginlägg i februari i jämförelse med antalet i januari. En seger så god som någon. Annars är det lätt att tänka att segrar ska vara så där spännande och på hundradels sekunden som det är i till exempel i skid-VM i Oslo just nu. Där är det inte bara herrar och damer som ska göra upp kampen om medaljerna. Där är det också en kamp i kampen mellan nationerna Sverige och Norge. Självklart faller min lilla bloggkamp i skymundan under sådana omständigheter. De flesta har fullt upp med att ha koll på Petter Northug, Marit Bjørgen, Marcus Hellner och Charlotte Kalla. Fast jag vet att några av er har koll på min blogg också och jag kan inte i ord uttrycka mig hur glad jag blir över detta. Inte visste jag att det kunde vara så trevligt att vara efterlyst. Jag har fått en helt annan bild av det ordet i programmet Efterlyst på TV3. Fast jag kanske också skulle tröttna efter ett tag att ha Hasse Aro springandes efter mig med ficklampa och handbojor. Som sagt, så känns det riktigt trevligt att få en efterlysning då och då. Det stimulerar och vem vet, detta kanske utmynnar i att det blir tolv blogginlägg i mars månad? En dubblering som inte kan hålla på i hur många månader som helst.
Det är många som ger sig iväg till södern och varmare länder nu. Jag är väldigt tudelad när det gäller detta resande. Jag har full förståelse för alla dem som tycker att den långa och otroligt envisa vintern har sugit musten ur dem. När det snöade senast, så kände jag också att nu räcker det. Jag tänkte några väl valda ord om islager på vindrutan och om snöskoveln som återigen måste svingas. Ingen blir gladare än jag när det för gott går att lägga undan mössa, halsduk, vantar och överdragsbyxor och underställ. Jag håller drömmen om mina jeansshorts levande och för varje dag som går är jag en dag närmare. Ibland räknar jag i timmar och i minuter för att hålla samma dröm vid liv. Det blir skönt att sätta sig mot en vägg och känna att solen faktiskt värmer ansiktet men också ända in i själen.
Varför är jag då tudelad när det gäller solsemestern mitt i vintern? Först och främst beror det säkert på att jag tillhör den halvan av befolkningen som mår ganska bra under vinterhalvåret. Jag kan tycka att det är mycket jobbigare när vårsolen skiner på skitiga fönsterrutor och det är dags att ge sig ut för att göra ett röj i trädgården. Vintern har ett behagligt lugn över sig då allt är täckt av snö och mörker. Förutom snöskottning, så är det inte så mycket mer vi kan göra än att tända ljus och dricka the. Jag vet att det är ett alldeles för lättvindigt sätt att se på den, för många, väldigt tunga årsperioden. För min del innebär det i alla fall lite välbehövlig vila. Naturen vilar och jag med den.
Flygplan efter flygplan lyfter från flygplatserna och ur miljösynpunkt är det en katastrof. Vi uppmanas att panta burkar och återvinna kartonger, men ingen uppmanar oss på skarpen att låta bli att lyxresa. Ändå vet vi så väl att just flygbränslet förstör vår miljö, men i det sammanhanget tar vi på oss ögonbindlarna och hoppas på att bli omplacerade i business class. Problemet är ju inte att en svensk åker iväg och vi tänker oftast på oss själva i första hand. Sätter vi det i ett större perspektiv att nästan var och varannan svensk sticker iväg och många utav oss flera gånger om året, då blir det ett större problem. Nu var det inte tänkt att detta inlägg skulle bli ett inlägg i miljödebatten och jag kommer inte dra några större växlar på detta just nu. Mitt engagemang bottnar kanske i ren och skär avundsjuka för att min kropp gör inget annat än längtar efter sol och värme nu. Den inbyggda kroppsbarometern får fullkomligt slag nästan varenda dag nu, när det skiftar från femton minusgrader till en plusgrad med frisk vind. Då skriker muskler och leder: flytta till Spanien för tusan.
Jag tog mig faktiskt en sväng söderöver idag förresten. Till Uppsala. Det låter fånigt i sammanhanget, när nu våra hjärnor har gått igång på att tänka Thailand, Madagaskar och Egypten. Eller förresten, tänker någon av oss på Egypten? Visst ligger vi lite lågt med att närma oss oroshärdarna i världen just nu? Vi vill ju bara sitta och päsa i varsin solstol och äta färsk frukt och dricka svalkande drycker. Vi reser ju inte för att engagera oss i förtryck och orättvisor. Något som vi ofta inte ens ägnar oss åt här hemma. Så Egypten går fetväck. Kanarieöarna får det bli istället.
Hur var det i Uppsala då? Om det nu är så viktigt med sol, så skulle jag ha stannat i Gävle för här flödade solstrålarna från en klarblå himmel. På väg söderöver så tjocknade molntäcket och väl framme i Uppsala så var det en kompakt gråton. Jag var på väg till ett möte i tjänsten och allt avlöpte som väntat. Ett par utropstecken men i tillägg till detta så staplades ett gäng frågetecken upp också. Jaja, så är det i arbetslivet. Fördelen med frågetecken är att de för det mesta går att räta ut till utropstecken och vägrar de att rätas ut, så får vi lämna dem därhän. Jag tror att en balans mellan frågetecken och utropstecken är att föredra. Ett liv enbart bestående av utropstecken kan vara som att hela tiden andas in lustgas. Ett och annat frågetecken emellanåt är bra för stimulansen, men blir det bara frågetecken så riskerar vi att dra på oss grubblingsrynkor i fejan som blir bestående. En skön rytm av utrop och frågor blandat tror jag vi mår bra av. Så nu därför skriver jag som jag brukar: På återseende med ett leende!
PS. Snötäcket som dolde marken mellan metropolerna Gävle och Uppsala idag, såg ut som ett jättelikt marangtäcke. Om någon hade bemödats sig med att sätta ut några röda buskar, så hade vi kunnat anordnat ett flygfoto och skickat bilden till Guiness Rekordbok. Världens osannolikt största marängtårta med hallon. Fast det räcker kanske inte med en bild för att bli antagen till denna utmärkelse? Någon liten kontrollant i lodenrock och filthatt måste kanske komma hit och provsmaka? Visst, jag skulle säkert kunna le och övertyga om att "marängen" smälter som snö i gommen, men hur bortförklarar jag att de röda "hallonen" sticks och smakar trådigt? Jag trasslar kanske in mig i onödan i det snåriga och trassliga frågeteckensträsket?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar