Jag hade tur idag. Att inte snön vräkte ner. Jag har nämligen ingen pli på kung Bore. Om han hade fått för sig att vräka över oss en massa vita flingor igen, så hade jag fått ge mig. Tagit bilen eller bussen, som tidigare under vinterhalvåret. Nu hade jag bestämt mig sedan länge och beslutet gällde cykling till jobbet på vårdagjämningen. Alltså idag. Ställer mig upp och utbringar ett fyrahundrafaldigt leve för våren. Den är här nu. I alla fall i almanackan. Jag hjälper den på traven.
Som en trotsig treåring så drog jag fram cykeln och bestämde mig att nu baske mig får det vara nog. Jag är trött på snö, kyla, skottning och vintergrå himmel. På med cykelhjälmen och med noga uppsikt över isfläckar. För de finns kvar. Dels de kompakt bevarade och finslipade, som har klarat sig igenom hela vintern och dels de nyisade som kommer sig av att snöfläckarna smälter i solskenet och så återfryser de nattetid. Min småländska envishet fick mig att trotsa kylan och isen, precis som när jag var liten och påstridigt gick i träskor och raggsockor, för att så ska det vara på våren. Trotset i mig finns tydligen kvar. Både när det gäller väderlekskyla och mänsklig kyla.
Ingen vurpa, men jag ska erkänna att det kunde ha blivit en. En medcyklist idiotsvängde vid ett stoppljus och tvärställde sin cykel när det slog om till rött på den nya riktningens överfart. Då var inte isen den värsta fienden, utan gruset. En grussladd är lika farlig som en isfläck. Allt avlöpte väl och jag cyklade vidare efter att ha spontanutbrustit: shit! För inte ska en liten fjuttig incident spoliera min vårglädje. På ett välsopat ställe släppte jag till och med styret och det var inte långt ifrån att jag utbrast i ett Ronjavrål. Jag lät det räcka med styret. Jag tar vrålet en annan dag. Tänk att kunna cykla igen. Lite för kallt. Fast det har varit svinigt kallt att sätta sig i bilen också flera gånger den här vintern. Så lite kyla ska inte stoppa mig och mina pedaler.
Tänk att det äntligen är vårdagjämningen. Från cykeln känner jag enklare den där speciella vårlukten av grus, smält snö och av knoppar som bara vill brista ut i ett enda stort glädjerus. Jag ska hålla koll på dikena och den dagen då jag ser den första tussilagon så ska även jag göra ett idiotstopp och en grussladd för att hoppa av cykeln och raskt plocka med den till jobbet. Livet kommer tillbaka i naturen och vi påminns om vårt eget simpla liv som tenderar att i sig självt vara dött och gömt i massa förruttnat. Så kommer Gud med sin kärlek och sin nåd och ger oss sin egen son, Jesus Kristus. Genom honom får vi nytt liv som istället för ett Ronjavrål är värt ett glatt halleluja. Vi får ta emot tussilago, blåsippor och vitsippor i naturen, men det kan också stå som bild för vårt inre liv. Hur vill vi ha det? Ett förruttnat hjärta? Eller ett blomsterängshjärta?
Själva cykelturen kan vara en bild för resan genom livet med Jesus. Det är ett äventyr. Jag har möjlighet att känna mig fri. Ta en extrasväng. Det kräver en insats rent kroppsligt av mig själv. Jag kan inte bara sitta och glida med. Tar jag bussen så får jag ställa in mig i ledet. Åka den rutten som är förutbestämd. Tillsammans med alla andra. Trångt, svettigt och utan den friska fläkten i ansiktet. Men det kan på många sätt kännas bekvämt, men utan någon som helst frihet.
Jag och en kollega firade in våren med att ha teckenspråklig Frälsarkransträff på Olofsgården på eftermiddagen. Det kändes så gott. Det kom många deltagare och vi samlades kring de två kärlekspärlorna. Symboler för kärleken som vi får ta emot och kärleken som vi får ge. Vi dekorerade böneljus med vax och stearinpennor. Vid den avslutande meditationen så tände vi alla ljusen tillsammans med värmeljusen i Frälsarkransmodellen. Det blev en påtaglig stillhet och vi satt i tacksamheten för kärleken. Den som övervinner allt. På återseende med ett leende!
PS. Skynda dig att fira våren nu. För på söndag kommer sommaren. Åtminstone sommartiden. I almanackan. Då får vi ljusare kvällar. Då får vi ge upp nya glädjevrål och sommaryl. Det sista ordet, sommaryl, lät som någon slag solsvedakräm innehållandes cortison. Tänk när vi känner säsongens första solsveda och när vi fått första myggbettet. Lova mig att du inte gnäller då. Gör det i så fall i ett förtäckt Ronjavrål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar