Tyst, inte ett knyst!

Det är viktigt att barn är tysta under gudstjänsten i kyrkan. Så att de inte stör. Frågan är vem de stör? I kyrkan finns det en viss vana att läsa bibelordet. Då finns det ett kanonställe där Jesu lärjungar försöker mota bort föräldrar som kommer med sina barn till Jesus, för att de vill att han ska välsigna dem. Barn är barn genom alla tider, så jag tror inte att det skiljer så hemskt mycket på en tvååring född 31 efter Kristus eller en tvååring född 2011 efter Kristus. Vi läser den där berättelsen som en slags gulligullhistoria om hur Jesus läxar upp sina lärjungar på skarpen och talar dem till rätta. Låt barnen komma till mig, säger han. Himmelriket tillhör dem. Något har hänt under de här nära tvåtusen åren med Jesu lärjungar, det vill säga oss kristna. Vi har lärt oss att behärska oss.

Vi har slutat upp med att mota bort föräldrar som kommer med sina barn till kyrkan. Vi ler och hälsar dem välkomna. Vi ger dem en psalmbok och en agenda, det vill säga ett program för ordningen i gudstjänsten. Därefter finns det en oskriven lag att de ska sätta sig i bänkarna eller på stolarna och sitta och stå under den kommande timmen. Om det är deras lyckodag. Annars kan det vara den närmaste timmen och kvarten eller närmaste timmen och halvtimmen därefter. De får gärna stämma in i psalmsången och i församlingens läsning, men däremellan måste det vara tyst. Det där med arvet om himmelriket lyfts inte fram så högtidligt. Det dammas av då och då när det är lite mer fritt fram för barnprat. Familjegudstjänsterna. Det blir nästan som någon slags plåster-på-såren-gudstjänst för familjer med barn. Även om ni inte får prata i våra ordinarie gudstjänster så ska ni veta att Jesus, Guds son, vår vän Jesus, han motade inte bort barnen. Nej minsann, han läxade upp de vuxna gubbarna som var hans lärjungar och så fick barnen komma fram till Jesus och han välsignade dem. Vi kan nästan se hur lärjungarna står där i skamvrån. Så går det för dem som hyschar och motar bort barnen.

Fast det gäller ju inte i praktiken på våra gudstjänster. För då ska barnen vara tysta. Visst, jag kan hålla med om att det inte är någon höjdare att ett barn eller flera skriker sig igenom gudstjänsten och då, mest för barnets skull, så är det bäst att föräldrarna går ut eller försöker göra något åt situationen. Vad jag menar är att det är väldigt tråkigt när traditionella gudstjänster blir så traditionella att det får inte höras någon typ av prat under hela tiden. Visst, barn ska fostras, men är den bästa skolan att se gubbar och kärringar som ser ut som åskovädret själva och som om det hänger enkilostyngder i vardera mungipa? Vad får det för följder? Om nu himmelriket tillhör barnen, ska vi då måla upp ett sceneri att det är just barnen som står som grinollar utanför porten och hyschar åt oss vuxna och hytter med pekfingret den dag då det är dags för den stora inmarschen genom porten till himlen?

Det är en svår balansgång. Jag håller med om det. Från att inte få en sönderskriken gudstjänst till att samla alla åldrar under samma tak. Jag tycker nog ändå att balansbrädan slår över till att vi måste se lite självkritiskt på innehållet. Jag tycker ofta det känns som om barnens protest ofta är min egen protest. Mest märker jag det när jag teckentolkar. Det är mycket som känns som utfyllnad. Visserligen är Jesus vår herde och då borde vi som följer honom vara hans fårskallar, men för den skull är det väl inte sagt att vi är idiotförklarade? Jag tror att vi förstår om saker och ting sägs en gång, inte fem gånger.

De flesta känner till att vi människor inte klarar av att behålla koncentrationen och hålla fullt fokus mer än i några minuter. Sedan börjar vår hjärna hitta egna små krypin och vi försvinner bort från informationen en stund. Kommer sedan tillbaka någonstans mitt i predikan och sedan är vi borta några meningar senare. Så där håller vi på. Har vi då riktig otur, så är vi närvarande endast vid omtagningarna och det är klart att vi då upplever det väldigt tjatigt och enahanda. Jag tycker att prästen borde märka när han inte har församlingen med sig. Visst, det är inte mycket att göra då för stunden, men erfarenheten skulle han kunna ta med sig och använda sig av nästa gång. Jag föreslår kanske inte att han eller hon ska studsa en tennisboll uppifrån prediksstolen och ner i stengolvet, för det kan få hemska konsekvenser. Den kanske riktas snett och träffar kantorn i huvudet eller så träffar den det gamla tiduret i glas som står på prediksstolskanten. Varför inte använda sig av det? Vänd på det och låt sanden sippra igenom och när den har sipprat klart, så är predikan avslutad. Oavsett om det står amen i fusklappen eller inte. Jag skojade häromdagen att en lucka skulle kunna öppnas i golvet på prediksstolen när tiden är ute och det lockade till några skratt. De trodde förstås att jag skämtade. Det gjorde jag tyvärr inte.

OK, nu kanske vi lyckas att uppfostra våra barn att sitta still och vara tysta i kyrkan. Med handen på hjärtat, hur många mutor förekommer inte i de kristna kyrkorna? Tablettaskar, biobiljetter och löfte om lekparksbesök. Jag ångrar mig att jag rättade in mig i ledet, för det vore väl suveränt att få en tablettask varje söndag och sedan kunna gå på bio fritt och för intet framåt eftermiddagen? Violsmak ena helgen, Djungelvrål nästa. Problemet är att vi lyckas uppfostra dem till sådan tystnad att de även håller sig tysta när det handlar om att höja sin röst och protestera. Hemska tanke om vi lyckas uppfostra bort empati och solidaritet.

För en tid sedan var jag på nationellt forum för flerspråkig kyrka. Jag har lovat att blogga om en liten incident som inträffade på festkvällen. Egentligen var den inte så liten. Den var katastrofal. Vi var samlade kring temat att låta minoritetsspråken komma fram i kyrkan. På festkvällen så underhöll ett svängigt gäng romer på romani, en finsk damkör sjöng vårsånger, en samisk tjej jojkade så det stod härliga till. Arrangörerna hade helt och hållet glömt bort teckenspråket och ingen döv kom upp på scenen för att underhålla. Det enda som syntes av teckenspråket var när en kör som den finska damkören framförde tecknades av en av körens medlemmar. Tyvärr var teckenkunskapen inte så hög och nivån låg ungefär i det läget som om jag skulle kolla upp några kinesiska ord för att skriva några meningar på kinesiska. Det kan gå bra, men det kan med all säkerhet gå åt pipsvängen. Jojk, svängig musik, damkör. Det mesta anpassat för att tas in med hörseln.

Någon enstaka gång kom texten upp på storbild, men på den andra sidan av lokalen än där tolkarna stod, så den gick inte att se på långt håll. Döva valde därför att lämna festkvällen långt före alla andra. Vilken generalmiss. Okej, alla gör fel. Lärjungarna motade bort barnen, men fick en tillrättavisning av Jesus själv. Låt dem komma. Döva ville komma in och berätta vad som fått dem att lämna lokalen. De blev bortmotade. Det var inte passande att ta upp detta på festkvällen. Hela situationen var mycket pinsam.

Däremot fick den teckenspråkliga gruppen möjlighet att komma upp på scenen på söndagsmorgonen, en kvart innan grupparbetena skulle börja. En saklig och mycket bra förklaring tecknades och det var bra att kunskapen spreds. För jag tror det ofta rör sig om okunskap. Det begås fel, men de kan förlåtas och rättas till. Det jag däremot aldrig kommer att acceptera och ställa mig bakom, det är det ställningstagandet som en av kyrkans anställda gjorde genom att inte kliva upp på scenen och stötta döva i denna sakfråga. Att sitta kvar med förklaringen att: Min position på nationell nivå kan få komplikationer om jag går upp. Då visas det tydligt att dumhet finns på alla nivåer. Tystnaden visar att det är viktigare att hålla sig väl med de som styr och ställer än att stå på de svagas sida. Detta beteende sträcker sig längre än en festkväll. Det är ett dubbelt förtryck som säger: Ja misstag kan begås, men jag bryr mig inte. Jag skulle så gärna vilja använda kraftord för vad jag känner inom mig över detta agerande, men jag har lovat att hålla denna blogg någorlunda städad, så jag försöker låta bli. Det är svårt. Jag vet, jag borde vara tyst om detta, men nej. Inte jag också. På återseende med ett leende!

PS. Det är svårt att få ihop det geografiska pusslet ibland. Som i måndags kväll till exempel. När smålänningen, som är bosatt i Hille utanför Gävle, hejar på hockeykillarna som spelar för kringelstaden Södertälje och som precis nåtts av beskedet, sittandes i TV-fåtöljen i Hille att SSK har fått åka på storproppen av Växjö Lakers i hockeykvalet till elitserien. Då slits det i hockeyhjärtat och det enda plåstret på såret som hjälper är att det vinnande laget är ett småländskt lag. Växjö Lakers gör det bra och vinner med de gigantiska siffrorna fem-ett. Ändå smärtar det. Det är Södertälje som hör hemma i elitserien i hockeyn och Växjös bidrag till de högsta serierna borde vara att Östers IF hittar tillbaka till Allsvenskan i fotboll. Det måste ha blivit någon felhörning i mina idrottsliga böner till vår Herre. Har jag varit för tyst? Eller är det så att vår Herre som så ofta förr har verkat i det tysta och fört fram Växjö Lakers till den position de är i nu? Är han en hängiven Växjö-supporter? Då finns det kanske hopp för Östers IF ändå? Måtte inte något av de andra lagen i kvalserien mota bort SSK ur elitserien. Elitserien tillhör dem.