Jag älskar dig

Det finns vissa ord som är viktigare än andra. Vi kommer till tider i vårt liv då det blir extra viktigt att säga dem, skriva dem, teckna dem eller på något annat sätt framföra dem. Jag är i en sådan tid nu. Jag befinner mig några timmar in på min födelsedag och det mest självklara vore att sova mig i form till uppvaktningen som väntar mig på sängen om några timmar. Just nu är livet inte självklart. Jag ser för tillfället inget som är självklart. Det som i vanliga fall är rutiner och självklarheter har nu kastats om till en röra som jag inte vet om jag orkar reda ut. Jag sover dåligt eller inte alls. När jag sover så drömmer jag konstiga drömmar. De kan säkert klassas som mardrömmar. Jag vaknar med ett ryck och befinner mig inte längre i mardrömmen, men jag kan inte lägga undan den. Jag är rädd och väldigt ledsen. Brist på sömn ger trötthet. En ständig oro ligger som ett tungt ok på mina axlar. Inte bara på axlarna. Jag känner hur oron sprider sig i magen också och det skulle inte förvåna mig om den snart intar varje cell i min kropp. Känn ingen oro står det i bibelordet. Ändå är det precis det jag gör nu. I stort sett känner jag bara oro. Ingen glädje, ingen längtan, ingen nyfikenhet, ingen busighet. Mycket av det som i vanliga fall är jag ligger nedmonterat.

Jag och min familj har fått beskedet om att min mamma är allvarligt sjuk. Det har jag innerst inne anat under en väldigt lång tid. Ändå kommer beskedet som en chock, en förvåning, en omställning. För någonstans i aningen har det funnits så många andra möjligheter. I beskedet finns inga speciella möjligheter alls. Bara en enda stor magtumör som inte läkarvetenskapen har full kunskap om. Ja, jag vet. Vi får lämna det i Herrens händer. Tror egentligen inte att jag behöver lämna det i hans händer. För det finns redan där. Inte har han hållit på med annat och struntat helt i hur mamma har det. Hon vilar sedan skapandeögonblicket i hans händer och där är hon nu också. Det är givetvis tryggt att veta. För jag orkar nästan inte be. Inte på det där prydliga, organiserade kyrkliga sättet. Jag orkar inte ordna upp orden i den alldeles speciella ordningen, så att de låter bra och välformulerade.

Låt mig presentera några exempel på mina böneutrop de senaste dagarna. För helvete Gud, gör något! Du kan ju. Du som har skapat en hel värld, ett helt universum... det är en enkel match för dig att göra en antiskapelse av den här tumören! Gör något Gud! Förlåt mig för att jag sa "för helvete". En annan stund kommer detta: Gud, är du där? Ja, jag vet att det var länge sedan som jag bad på riktigt. Jag har inte orkat. Klarar inte av att formulera tankarna, än mindre att be väluppfostrat. Jag litar på det som står skrivet i bibeln, att dina löften håller och att du omsluter oss på alla sidor. Omslut mamma nu, med läkedom, på alla sidor. Gärna in i magen också. Amen. Jag avslöjar en till. Så du riktigt förstår att Gud har det inte lätt just nu. Han får in en massa märkliga böner från mig, jag som i vanliga fall brukar rada in mig i den välljudande raden av bedjare.

Gud, vad är det för mening med det här? Allt känns så otroligt onödigt. Varför allt detta lidande i världen? I människor? I mamma? Ta hand om den här hopplösheten och tröttheten Gud. Amen. Dessa skrivna exempel på märkliga böner blandas med en ständig dialog med Gud eller egentligen inte en dialog, utan mer en tystnad. Jag finner mig ofta själv sittandes hos Gud, ungefär som när jag sitter hos en god vän vid dennes köksbord. Mina tankar får komma och gå. Mina sinnen fokuserar på nuet, samtidigt som jag kastas från dåtid till nutid tillbaka till dåtid för ett jättekliv fram till framtid. Där sitter jag och Gud och bara är tillsammans. Det är skönt med Gud. Han behöver inte alla mina ord. Hos honom känns det som om det räcker med min närvaro. Där får jag komma med det jag är och med det jag bär.

Livet stannar upp på ett alldeles speciellt sätt sådana här gånger. Det känns som om jag befinner mig i en vakuumbubbla där jag, oron och tankarna befinner sig. Utanför bubblan springer livet på som vanligt. Människor skrattar, gråter, jobbar, roar sig, sportar, sjunger, talar om sina bekymmer och pluggar och jag gör små utflykter dit, utanför bubblan. Jag tror inte att det märks så mycket att jag bara är på besök, utan de flesta tror och tycker säkert att livet verkar som vanligt. Men jag bara betraktar och gör det jag ska, men i varje minut går tankarna tillbaka till sjukdom, frågor, framtid och slagsmål med de landstingska väderkvarnarna.

För är det något som sammankopplas med sjukvård, så är det väntan och brist på sunt förnuft. Mamma har varit alldeles för svag och för trött för att slåss. För att vara sjuk behöver människor idag vara utomordentligt friska och pigga. För det startas en kamp när vi behöver vård. Jag förstår faktiskt inte vad det är som händer med sjukvården idag och detta har jag bloggat om tidigare, utan magcancer i facithäftet. Jag tillbringade stor del av min barndom på sjukhus och då fanns det vård, när jag och andra var sjuka. Idag är det köer. Idag är krångliga vägar och omständlighet. Inget verkar naturligt och givet. Det är remisser som ska skrivas, skickas, tas emot, behandlas, tidbokas och så den långa förödande väntan. Är detta en beräknad strategi som landstingspolitiken har stadfäst? Så lång väntan som möjligt så att folk hinner dö innan åtgärder sätts in.

Mamma har sökt hjälp sedan tidigt i höstas. Då hade hon gått ett tag och mått dåligt. Skjutit på scenariot i tron om att det skulle ge med sig. Första läkaren skickar hem henne med en burk tabletter. Utan någon som helst undersökning. Utan någon som helst remiss. Lidandet har blivit värre och värre. Till slut slog jag näven i bordet. Jag har snart slagit sönder varenda ben jag har i handen och jag har tappat räkningen på hur många gånger sedan dess som jag har slagit näven i bordet. Om och om igen. För att få till undersökningar, röntgen, provtagningar. För att korta ner väntetiden från tre månader, fyra veckor till ett par dagar. Så enormt mycket onödigt lidande. För en person. Hur många tusen fler i vårt land går igenom samma kamp mot sjukvården idag?

Som på alla arbetsplatser så finns det fel folk på fel tjänster. I sjukvården märks det extra mycket. När någon är sjuk och försvagad, så känns det så otroligt naturligt att människor som ska betjäna den sjuke personen, fyller på och stöder upp det som är försvagat. Tyvärr är inte sjukvårdslivet så rosenrött. Det finns hela skalan från trevlig sköterska till avdelningens skräck. När en sköterska som bokar röntgen lite snorkigt lägger sig i allt från inläggning till att det magonda kan vara en katarr, så anser jag som lekkvinna att nu är gränsen nådd. Använd din arbetstid till att boka in röntgenpatienter, men sitt inte och sia om diagnoser eller om patienten är i skick att åka åtta mil i bil under pågående lavemangbehandling och otroliga smärtor, tycker jag är på sin plats att säga då.

För fyrtiosex år sedan idag, så åkte mamma och pappa vägen till Västervik. Då låg jag under mammas hjärta och väntade på att få komma ut i den stora världen. Idag kör de nästan samma väg. Den har blivit lite omdragen, men det är fortfarande nästan lika långt. Tolv mil. Idag ska mamma återigen träffa en läkare. För att diskutera framtiden. Under de här fyrtiosex åren har bilen gått just den här vägen ett oräkneligt antal gånger och många gånger har livet burit en oro. För framtiden. Dåtidens oro har banat väg till idag. Till nuet. Jag försöker vara där. Behålla mina tankar här och nu, men de vill gärna skena iväg och lösa det som ligger i framtiden. Den som vi inte vet ett dugg om. Så när jag och Gud sitter tillsammans i tystnad, så lyfter jag blicken och den säger till honom, han som har skapat både mig och min mamma: Du Gud, du som vet hur morgondagen blir, hjälp mig att lägga den i din hand. I din hand lägger jag även oron. Jag ska försöka med det i alla fall. Tack att du är kvar. Tack att du orkar stanna, att du orkar gå i min takt, att du orkar bära mig och min oro. Amen. Det finns skapligt sansade böner också. Självklart är det så. För bönerna går hand i hand med övriga livet. När livet känns skit, så skulle en hipp-hipp-hurra-bön klinga falskt. Jag tror på en så mäktig och allvetande Gud, så jag tror att han genomskådar sådant falskspel. På återseende med ett leende!

PS. Jag älskar dig! För några år sedan fanns det en filmtitel som lydde så. En film som handlade om död och om sorg, men också en väg tillbaka till livet. Jag älskar dig mamma! Det är det viktigaste jag har att säga nu. Allt annat bleknar och vi kan lära mycket av sådana här situationer. Som till exempel att vi ägnar oss åt mycket onödigt i vanliga fall. För när det verkligen kommer till kritan, så gäller kärleken. Den övervinner och uthärdar allt. Den är tålmodig och god. Den är inte stridslysten. Den tror allting. Den hoppas allting. Jag älskar dig, du som är världens bästa mamma för mig.