Jag och min tatuering har hängt ihop med varandra ett år idag. Det blir ingen bloggtårta och inte någon annan tårta heller, men det blir en blogghyllning och en extra smekning över högervristen. Tatueringen betyder mycket stolthet och glädje för mig. En gnutta jag-skiter-helt-i-vad-andra-tycker-om-den och en hel massa detta-är-något-av-det-bästa-jag-har-gjort-i-mitt-liv. Det var alltså strax innan jag hade spelat klart livets första halvlek som jag slog till och gick till tatueringssalongen.
Många kan säkert ange åldersnoja som orsak till detta något märkliga steg i livet, men själv anger jag en markering för att nu var det dags för mig att bestämma vad jag själv vill. Jag ville tatuera mig redan som tonåring, men i den frikyrkliga landsbygden kunde jag lika gärna ha snortat kokain och det hade inte varit värre. Tatueringar hade de som tillhörde MC-klubben och de lekte rövare bakom inhägnad klubblokal på marknadsaftonen. En och annan drogmissbrukare kunde säkert vara tatuerad också och på något sätt blev tatueringar synonymt med hårt leverne, missbruk och slagsmål.
Så om jag hade tatuerat mig som tonåring, så hade det kanske åstadkommit en skandal inom frikyrkan, friluftsfrämjandet, scoutrörelsen och den kommunala musikskolan. Så på något sätt kan vi säga att jag tog seden dit jag hade kommit och lät omgivningen segra. Inom mig bevarade jag drömmen och den har fått näring genom åren. För ett år sedan slog det ut en vacker blomma av denna tillväxt och av all näring. Tatueringen är min och jag skäms inte för den. De som inte gillar den får leva med det. Jag tröstar mig med att de inte har så stora andra problem i sitt liv, utan de hinner bekymra sig för min tatuering. Jag tycker det är skönt för dem. Jag har självklart fått många kommentarer och många aha-upplevelser av andra människor. De tycker den är cool, häftig, fin och väldigt mycket jag. Sådant värmer förstås, även om det inte är för deras skull jag har gjort den.
Jag hade tänkt att min älskade tatuering skulle ha fått lite trevligt tatueringssällskap på årsdagen, men så har det inte blivit. Jag skyller på vintern. Kyla, mörker, snö och blekgrå hud har inte direkt uppmuntrat till att beställa tid. Så jag skjuter kanske på det en månad eller två, för att få lite mer hopp om vitsippor och kajaksäsong. Det får inte bli för långt fram, så att inte tatueringen hinner läka till det första sommardoppet och sollapandet. Motivet är klart. Jag blogghemlighåller det ett tag till, men jag lovar att återkomma. Det blir alltså ytterligare en stolt presentation så småningom.
Om det nu inte blir någon tårta idag för att fira tatueringens ettårsdag, så blev det tårta igår. Då firade dottern sin tjugoårsdag. Det borde vara en mänsklig omöjlighet att vårt yngsta barn fyller sig ut ur tonårstiden, när vi själva inte har passerat trettio ännu. Nu kan vi kanske snacka åldersnoja, men så är det absolut inte. Jag har bara svårt att känna mig som den första halvlek jag är. Det beror nog snarare på åldersnöje. Mr T passade på att fylla färdigt sin första halvlek också och för några dagar är vi jämngamla. Sedan tar jag mitt ansvar och fyller ett extra år, så att någon i familjen är mer vuxen än de övriga. Jag känner mig ansvar alltså.
Två födelsedagar avfirades och avfyrades alltså under gårdagen och det sammanlagda årsantalet blev pensionsdagen, sextiofem år. Det märktes inte på något av födelsedagsbarnen att de nu tillsammans nått denna aktningsvärda ålder. Det är inte så ofta vi firar våra födelsedagar på annan ort, men i år så blev det så. Jobb och skola gjorde det mest praktiskt att vi drog till Uppsala och avnjöt en underbart god gräddtårta med jordgubbar, kiwi och choklad som dekoration, tillfixad i studentlägenheten. Det blev blommor, sång och paket och på kvällen avnjöt vi en god middag på italiensk restaurang. På hemvägen funderade jag lite på hur tjugo år kan svischa förbi på detta sätt och så konstaterade vi alla att det hade varit en ovanligt lyckad födelsedagskväll.
Den hade dock kunnat sluta i moll, för ganska när avfarten till Älvkarleö, vid Dalälven, så mötte vi en personbil i fel riktning på vår sida av E4:an. Det var ingen kul känsla att möta två starka strålkastare som kom alldeles rakt inpå oss i mörkret. Vi kontaktade självklart larmcentralen på direkten, som i sin tur kontaktade trafikvarningen. En liten stund senare, när larmcentralen fortfarande hängde kvar i telefonen, så kom meddelandet på bilradion. "Vi varnar för en personbil som just nu färdas i fel riktning i norrgående körfält på E4:an, strax söder om Gävle. Alltså en personbil kör söderöver i norrgående körfält och detta gäller alltså strax söder om Gävle". Det verkar inte som det hände några olyckor i samband med detta och det är något att tacka Gud för. Det kunde ha blivit en katastrof med många inblandade vid till exempel en enkel motorvägsomkörning.
Igår var det dags för den årliga bokrean. Uttrycket det var mycket bättre förr passar att ta fram och damma av när det gäller denna företeelse. Förr var verkligen bokrean något jag gick och väntade på. En riktig happening där det gick att hitta riktiga fynd. Nuförtiden trycker förlagen upp speciella reautgåvor med dåliga papper och dåligt omslag och den ordentliga bokbindningen är det inte tal om. Det ger inte alls samma känsla. Ändå kunde jag inte hålla mig därifrån idag, utan plöjde igenom tre boklådor här i stan. Det resulterade i två kassar med böcker. Historieböcker förstås. En deckare. En roman. En diktbok för barn med underbara illustrationer av Lena Anderssson. En kajakbok! Åh, nu är längtan nästan outhärdlig.
Så det var en lycklig hemkomst efter jobbet idag. Det kändes riktigt härligt att plocka upp reaböckerna ur påsarna och sortera in dem på deras rätta platser. Jag har börjat fronta böcker i vårt hem på alla möjliga och omöjliga ställen. Min tid som dekoratör i bokhandeln i Göteborg ger sig tillkänna och jag njuter av böckerna även om jag inte läser dem. Då och då byter jag ut dem och låter nya komma fram på fronten. Kajakboken blev självklart frontad. Plommonboken också. Alltså diktboken för barn. Jag kan snart starta en egen boklåda här hemma. Eller åtminstone ett bibliotek. Blir du lässugen, så titta gärna förbi. Här bjuder vi inte bara på fika den första readagen mellan klockan sju och åtta på morgonen. Här bjuder vi på fika när du kommer. På återseende med ett leende!
PS. Allra lyckligast idag var jag nog ändå när jag provade mina nya hängselbyxor. Jag kastades tillbaka till nittonhundrasjuttioåtta och till nittonhundraåttiosex. De två årtal då jag av egen fri vilja har anförskaffat mig ett par jeans i hängselmodell. Jag har letat efter ett par sådana i ett par år, men inte hittat det jag har sökt. När jag fick syn på dessa på nätet, så beställde jag dem direkt. De satt precis så där säckigt som jag vill att de ska sitta. Med ett linne eller en löst sittande t-shirt eller kanske en tunn vit skjorta så ska de bli sommarens favoritplagg. Blommiga träskor, gummistövlar, tofflor, barfota eller med slitna tygskor till, ska jag och mina älskade favorithängseljeansbrallor njuta oss igenom sommaren. Må sommaren komma snart eller åtminstone våren. För då ska jag tjuvstarta njutningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar