Jag har blivit med vattentäta strumpor. Det är förstås inte alls lika stort som att bli med barn, men bra nära. Fördelen med vattentäta strumpor är att det inte behöver gå någon väntan i nio månader innan jag får smeka dem och pussa på dem, utan de är klara att på en gång ha närkontakt med. Jo, de kostar en rejäl slant och smålänningarna skulle sätta kaffetåren i fel strupe om de fick veta priset och sedan skulle det ta månader för dem att hämta andan igen. Om de inte bearbetade chocken förstås med att uppfinna någon egen variant. Sockstickning av restgarner och så sy fast en avlagd och urblekt vaxduk på utsidan. Simsalabim, Småland goes kajaking.
Kära smålänningar. Jag förnekar inte min födelseplats eller min barndoms hagar. Jag har inte blivit någon märkvärdig norr-om-Dalälven-bo. Jag gillar tanken på egna idéer och initiativ, men i det här fallet tror jag på praktiska och fungerande grejer. Ska vi spara pengar, så kanske vi kan börja i den änden att vi cyklar till jobbet och låter bli att köpa vatten på flaska? Är det något jag verkligen inte vill, så är det att sätta ner fötterna i nästan fruset vatten. Nu slipper jag det. För jag har blivit med vattentäta strumpor! De är svarta med blå kant upptill. Närmast huden är det en värmande ullstrumpa och ytterst ett skyddande, vattentätt lager av något specialmaterial. Jag är inte så instuderad på ämnet ännu. Jag är bara fascinerad så långt och väldigt förväntansfull över om det verkligen kan fungera. Strumporna ska förstås så snart som möjligt få komma i sitt rätta element, i något fostervatten nära oss.
Precis som när ett barn blir till, så beror det på två människors ljuva förening och därför är jag inte ensam om att ha blivit med vattentäta strumpor. Mr T är också en nybliven och väldigt lycklig vattentäta-strumpors-ägare. Han är däremot inte smålänning och ska enligt myter och sägner inte reagera på priset som en sådan, men nog hörde jag en liten suck av andhämtning även hos honom och ett litet: oj... Men han var, precis som jag, mest glad och lika lite angelägen om att sätta bar hud i isvatten och dessutom är han lika mycket angelägen om att så snart det ges tillfälle få testa. Jag kan höra hur Lisa ropar till mig på nätterna: Jag vill inte hänga här längre. Bär ner mig till sjön. Bär ner mig till sjön. Jag känner att jag måste i.
Lugn Lisa. Vilken dag som helst nu. Vi har blivit med vattentäta strumpor, så det finns egentligen inga hinder kvar. Min älskade skönhet är ju en VKV Lisa till modellen. Systerkajak till VKV Anita. Jag tänkte att jag skulle ha en dopceremoni och avtäcka det riktiga namnet. Nåde den som smäller en flaska mot hennes skrov, men jag korkar gärna upp lite champagne och skvätter på henne. Jag trodde det skulle vara en enkel match att namnmärka en båt. Antingen med färg eller med någon slags plastdekal. Men inte. Det var en flerstegsprocedur och när höstvindarna blåser snålt, så tror jag att det får vänta till våren. Det finns många föräldrar som dröjer med att gå till kyrkan för att döpa sina barn, så då kan mitt kajakdop anstå till våren. Vem vet, det kanske finns dekalexperter i läsarkretsen, så att tips kan flöda in bland kommentarerna? Det vore suveränt. Annars går det bra att kommentera ändå. Det ger liv och glädje till bloggen. Jag menar att det livar upp en seg, gammal bloggare och gör mig glad. Jag är nämligen glad att du finns i mitt liv.
Nu skulle jag ha velat haft en snygg övergång till Lindex, men jag vet inte hur det skulle gå till? Något förenande är strumpor förstås, sådana säljer även Lindex. I övrigt är det svårt att jämföra Naturkompaniet med Lindex kan jag tycka. Annars kan Lindex jämföras med nästan vilken damklädeskedja som helst. De flesta närmar sig H&M i sitt utbud mer och mer. Lindex kunde förut vara en butik för trettioplusarna upp till min mammas ålder och kanske till och med ännu äldre. Min mamma är sjuttiofem. Jag tänker ofta på henne när jag går igenom klädhängarna på Lindex. Nu händer inte detta dagligen. Inte månatligen heller. Dock då och då årligen. Helt klart är att Lindex vänder sig till en yngre och yngre köpskara. Problemet tycker jag är att dessa yngre kunder skulle inte för sitt liv få för sig att gå in på Lindex. Deras blickar är riktade till Gina Tricot, Carlings, Blå, MQ och H&M .
Jag höll utkik efter en jeanskjol. Jag är jeansälskare. Mina jeansshorts har fått slita hårt i sommar. Min jeanstunika åker på titt som tätt, för att inte tala om jeansbrallorna. Om jag måste välja ett favoritplagg så skulle jag sätta jeans högst upp. En jeanskjol i mörk demin, vore inte det snyggt i höstrusket? Med en färglad kofta och mysig sjal? Jag har inte gjort någon heltäckande jeanskjolsundersökning, men jag hittade en fin på Åhléns i lite stretchigt material. Nu köper jag sällan första bästa, utan det kunde ju tänkas att det fanns någon bättre på exempelvis Lindex. Vad hittade jag där? Mängder av olika modeller av korta jeansshorts! Vi är i slutet av september och affären är full av jeansshorts som slutar strax under ljumskarna. Jo, jag är uppdaterad och jag vet att det handlar om MODE. Det ska alltså vara tjocka strumpbyxor, eller för all del tunna också, under shortsen. Jag lyckades hitta EN jeanskjol. Den var så där moderiktigt sliten så att den såg ut att ha använts av en bondmora dagligen i trettiosex år och som ett par gånger hade fastnat i skördetröskan och rivit upp tyget. På Lindex. Jag vet inte om det har funnits någon Lindex-själ någon gång, men i så fall är den såld nu.
Jag har lovat mig själv att återkomma till Lindex när rean startar. Inte för att handla ljumskjeansshort, utan för att se om min förutsägelse stämmer in. Jag tror nämligen att det kommer att hänga en hel del överblivna shorts från 79:- till 139:- och jag ska komma ihåg att tips mina ungdomliga bekantskaper om att de ska skynda att fynda. Jag har dock mina farhågor att de dissar shortsen redan på butikskedjans namn. Lindex? De har inte de rätta sömmarna, de rätta knapparna, den rätta trasigheten eller den rätta tight- eller loose fiten. Medan jag funderar vidare på detta, så ska jag skicka ut en stilla bloggundran om vart alla tanter från 30+ och uppåt har tagit vägen? I och för sig behöver jag ju inte skicka ut någon bloggundran. Jag kan istället skicka in den till mig själv. Den bloggande jeanstanten har stuckit iväg till Naturkompaniet. De vattentäta strumpornas Mecka. På återseende med ett leende!
PS. Så skönt det har varit med en fri förmiddag. En lugn frukost. En skogspromenad med älskade Millie och Mr T. Höstsol som lyser upp trädens grenverk. Mössan på huvudet som kämpade emot de något kalla höstvindarna. En skön stund med fötterna på fotpallen, kaffekopp på räckvänligt avstånd och så bloggning. Det är på sin plats med grattis till min svåger Lennart som har namnsdag idag. Får du någon gräddtårta över kan du väl skicka den med ilbud till metropolen Hille?
Kära smålänningar. Jag förnekar inte min födelseplats eller min barndoms hagar. Jag har inte blivit någon märkvärdig norr-om-Dalälven-bo. Jag gillar tanken på egna idéer och initiativ, men i det här fallet tror jag på praktiska och fungerande grejer. Ska vi spara pengar, så kanske vi kan börja i den änden att vi cyklar till jobbet och låter bli att köpa vatten på flaska? Är det något jag verkligen inte vill, så är det att sätta ner fötterna i nästan fruset vatten. Nu slipper jag det. För jag har blivit med vattentäta strumpor! De är svarta med blå kant upptill. Närmast huden är det en värmande ullstrumpa och ytterst ett skyddande, vattentätt lager av något specialmaterial. Jag är inte så instuderad på ämnet ännu. Jag är bara fascinerad så långt och väldigt förväntansfull över om det verkligen kan fungera. Strumporna ska förstås så snart som möjligt få komma i sitt rätta element, i något fostervatten nära oss.
Precis som när ett barn blir till, så beror det på två människors ljuva förening och därför är jag inte ensam om att ha blivit med vattentäta strumpor. Mr T är också en nybliven och väldigt lycklig vattentäta-strumpors-ägare. Han är däremot inte smålänning och ska enligt myter och sägner inte reagera på priset som en sådan, men nog hörde jag en liten suck av andhämtning även hos honom och ett litet: oj... Men han var, precis som jag, mest glad och lika lite angelägen om att sätta bar hud i isvatten och dessutom är han lika mycket angelägen om att så snart det ges tillfälle få testa. Jag kan höra hur Lisa ropar till mig på nätterna: Jag vill inte hänga här längre. Bär ner mig till sjön. Bär ner mig till sjön. Jag känner att jag måste i.
Lugn Lisa. Vilken dag som helst nu. Vi har blivit med vattentäta strumpor, så det finns egentligen inga hinder kvar. Min älskade skönhet är ju en VKV Lisa till modellen. Systerkajak till VKV Anita. Jag tänkte att jag skulle ha en dopceremoni och avtäcka det riktiga namnet. Nåde den som smäller en flaska mot hennes skrov, men jag korkar gärna upp lite champagne och skvätter på henne. Jag trodde det skulle vara en enkel match att namnmärka en båt. Antingen med färg eller med någon slags plastdekal. Men inte. Det var en flerstegsprocedur och när höstvindarna blåser snålt, så tror jag att det får vänta till våren. Det finns många föräldrar som dröjer med att gå till kyrkan för att döpa sina barn, så då kan mitt kajakdop anstå till våren. Vem vet, det kanske finns dekalexperter i läsarkretsen, så att tips kan flöda in bland kommentarerna? Det vore suveränt. Annars går det bra att kommentera ändå. Det ger liv och glädje till bloggen. Jag menar att det livar upp en seg, gammal bloggare och gör mig glad. Jag är nämligen glad att du finns i mitt liv.
Nu skulle jag ha velat haft en snygg övergång till Lindex, men jag vet inte hur det skulle gå till? Något förenande är strumpor förstås, sådana säljer även Lindex. I övrigt är det svårt att jämföra Naturkompaniet med Lindex kan jag tycka. Annars kan Lindex jämföras med nästan vilken damklädeskedja som helst. De flesta närmar sig H&M i sitt utbud mer och mer. Lindex kunde förut vara en butik för trettioplusarna upp till min mammas ålder och kanske till och med ännu äldre. Min mamma är sjuttiofem. Jag tänker ofta på henne när jag går igenom klädhängarna på Lindex. Nu händer inte detta dagligen. Inte månatligen heller. Dock då och då årligen. Helt klart är att Lindex vänder sig till en yngre och yngre köpskara. Problemet tycker jag är att dessa yngre kunder skulle inte för sitt liv få för sig att gå in på Lindex. Deras blickar är riktade till Gina Tricot, Carlings, Blå, MQ och H&M .
Jag höll utkik efter en jeanskjol. Jag är jeansälskare. Mina jeansshorts har fått slita hårt i sommar. Min jeanstunika åker på titt som tätt, för att inte tala om jeansbrallorna. Om jag måste välja ett favoritplagg så skulle jag sätta jeans högst upp. En jeanskjol i mörk demin, vore inte det snyggt i höstrusket? Med en färglad kofta och mysig sjal? Jag har inte gjort någon heltäckande jeanskjolsundersökning, men jag hittade en fin på Åhléns i lite stretchigt material. Nu köper jag sällan första bästa, utan det kunde ju tänkas att det fanns någon bättre på exempelvis Lindex. Vad hittade jag där? Mängder av olika modeller av korta jeansshorts! Vi är i slutet av september och affären är full av jeansshorts som slutar strax under ljumskarna. Jo, jag är uppdaterad och jag vet att det handlar om MODE. Det ska alltså vara tjocka strumpbyxor, eller för all del tunna också, under shortsen. Jag lyckades hitta EN jeanskjol. Den var så där moderiktigt sliten så att den såg ut att ha använts av en bondmora dagligen i trettiosex år och som ett par gånger hade fastnat i skördetröskan och rivit upp tyget. På Lindex. Jag vet inte om det har funnits någon Lindex-själ någon gång, men i så fall är den såld nu.
Jag har lovat mig själv att återkomma till Lindex när rean startar. Inte för att handla ljumskjeansshort, utan för att se om min förutsägelse stämmer in. Jag tror nämligen att det kommer att hänga en hel del överblivna shorts från 79:- till 139:- och jag ska komma ihåg att tips mina ungdomliga bekantskaper om att de ska skynda att fynda. Jag har dock mina farhågor att de dissar shortsen redan på butikskedjans namn. Lindex? De har inte de rätta sömmarna, de rätta knapparna, den rätta trasigheten eller den rätta tight- eller loose fiten. Medan jag funderar vidare på detta, så ska jag skicka ut en stilla bloggundran om vart alla tanter från 30+ och uppåt har tagit vägen? I och för sig behöver jag ju inte skicka ut någon bloggundran. Jag kan istället skicka in den till mig själv. Den bloggande jeanstanten har stuckit iväg till Naturkompaniet. De vattentäta strumpornas Mecka. På återseende med ett leende!
PS. Så skönt det har varit med en fri förmiddag. En lugn frukost. En skogspromenad med älskade Millie och Mr T. Höstsol som lyser upp trädens grenverk. Mössan på huvudet som kämpade emot de något kalla höstvindarna. En skön stund med fötterna på fotpallen, kaffekopp på räckvänligt avstånd och så bloggning. Det är på sin plats med grattis till min svåger Lennart som har namnsdag idag. Får du någon gräddtårta över kan du väl skicka den med ilbud till metropolen Hille?
1 kommentar:
Skicka en kommentar