Igår morse vaknade jag tidigt till nyheten att det finns kanske en liten chans till att Alliansen får klara regeringsstyrandet på egen hand. Det dröjer lite innan alla poströster är räknade och tydligen rör det sig inte om så många röster till, för att slippa SD i vågskålsavgörandet. Under tiden känns det som om Sverige står stilla och att landet med andan i halsen väntar in det slutgiltiga beskedet. Om nu SD kommer att spela en viktig roll, så tror jag på ett närmande från alla andra partier mer än ett avståndstagande. Det är bättre att lära känna sin fiende, så att vi lär oss vad vi ska argumentera emot än att bara skjuta ifrån och då riskera att bli tagna på bar gärning utan någon kunskap i bagaget. Det går att starkt fördöma deras politik och ta avstånd från den och samtidigt öppna för möte och argumentation. Det värsta som kan hända är att vi sopar problemet under mattan och låtsas som det inte finns. Vi får inte glömma bort att en stor grupp medborgare har lagt sina röster på SD och vad händer om de märker att vi sopar dem under mattan? Blir de inte tagna på allvar, kommer ett missnöje att breda ut sig och en kampglöd utan dess like.
Vi bör ta dem på allvar. För det är fruktansvärt allvarligt det som har skett. Vi har ett främlingsfientligt parti i vår riksdag och många av våra grannar, vänner och släktingar tycker det är bra. Vi måste inte bara lära oss att förhålla oss till det. Vi måste lära oss att motarbeta det på ett vettigt sätt. På ett sådant sätt att vi inte gör oss skyldiga till smutskastning och förtal. Kunskap är makt och kunskap är lätt att bära. Se till att du skaffar dig kunskap för den kommer att behövas den närmaste fyraårsperioden.
När tiden ändå stod stilla i landet, så passade jag och en kollega på att ta oss till en plats där tiden verkligen står stilla för jämnan. Det är egentligen bara på naturen som jag märker att Stiftsgården Breidagård åtminstone flyter med i årstidernas förändringar. För övrigt känns det som en plats långt borta från den vanliga, alldeles för uppvridna tidsrytmen. Breidagård är en plats där vi människor hinner och orkar vårda själen. Vi kommer längre in än att bara tänka på huvudvärk, spända axlar, magkatarr, hjärtslag och tar oss med lugnare andning förbi alla spärrar som i vanliga fall verkar oöverstigliga eller omöjliga att forcera. På Breidagård blottas själen och det kan verka obehagligt. Men här får alla känslor plats och får den vård och omhändertagande som oftast skjuts undan.
I kombination med vackra omgivningar, god mat, trevlig gemenskap, vila, meditation och samtal, så känns det som en bit av himlen har lyfts ner mitt ibland oss. I vanliga fall så är Breidagård en välbesökt plats och deras Retreat-, Andrums och Nära samtals-dagar blir snabbt fullbokade. Det är en förmån som anställd i Uppsala stift att få den möjligheten till avbrott i den vardagliga tjänsten. Några dagar på Breidagård gör verkligen underverk. Den här hösten pågår en tillbyggnation och gården kommer att få ett fint konferensrum, meditationsrum och några andra faciliteter. Som med så mycket annat på Breidagård, så tror jag det är väl genomtänkt och kommer att bli en stor tillgång till verksamheten där.
Eftersom det just nu är lite av en byggarbetsplats på detta paradisområde, så ligger mycket av verksamheten vilande. Därför var det en extra förmån att få komma dit, om än så bara för ett drygt dygn. Det var många längtande kommentarer från arbetskollegor när vi lämnade Gävle. Javisst kändes det otroligt lyxigt att få komma dit och det dröjde inte många minuter förrän jag påverkades av Breidagårdstempot eller snarare lunken. Jag går långsammare. Jag andas långsammare. Mitt hjärta slår långsammare. Jag tar mig tid att reflektera och då märker jag att jag har ett hjärta där inne. Jag känner hur lungorna fylls av luft. Det var dessutom många kära återseenden och varma kramar. Som att komma hem, fastän vi hade åkt cirka tolv mil bort.
Idag på förmiddagen så hade vi en dryg timme av eget arbete. Solen sken från en klarblå septemberhimmel och naturen glänste i solskenet. Jag och min kollega hade samma tanke i huvudet. Promenad bort längs grusvägen. Vi fyllde termosmuggar och tågade iväg till bryggan några kilometer bort. Det finns en brygga precis vid stiftsgården också och där låg Tryggarekan fortfarande i vattnet. Vi slog oss ner på en bänk vid ett båthus och där njöt vi av en härlig dag på jobbet. Vi ventilerade stort och smått. Vi tänkte till kring en dansuppgift som vi hade fått och plötsligt blev vi varse att så stilla står inte tiden på Breidagård. Vi hade en tid att passa och vi fick ta snabba steg tillbaka. På eftermiddagen blev det en hel del dans med änglar. Det var härligt. Jag borde kanske tala om att vi var där på en kreativ dans- och rörelsekurs?
Du vet säkert hur viktig maten och fikat är på sådana här träffar. På Breidagård är varje måltid en fest och jag känner mig verkligen som den där utarbetade tvåbarnsmamman, som skickas bort för återhämtning och lyx i vardagen. Jag blir oftast bara stående och tittar på det som är uppdukat. Att äta på Breidagård är en visuell upplevelse. Några av deltagarna bodde i den lilla stugan och jag fick flytta in i Apelsinlunden, granne med Lillkammaren, där jag bodde senast. Apelsinlunden var ett härligt rum med sjöutsikt, men jag tror ändå att jag har hittat mitt favoritrum på Breidagård: Lillkammaren. Det rummet är som det hörs på namnet litet och väldigt mysigt. Ljust med röda detaljer. Precis som den skrivarlya som jag är på jakt efter.
På tal om att skriva så hade jag förhoppning om att kunna skriva lite psalmtext, men nej... det bidde inget av den saken. Jag bestämde mig ganska snart att inte få ångest och ont i magen för den skull, utan att istället ta tillvara på den skönhet och vila som finns på Breidagård. Stress och magont upplever jag så ofta i vardagen hemma, så lite extra av den varan för psalmskrivandets skull gör varken till eller från. Jag fokuserade därför på dansen, meditationen och den fantastiska gemenskapen i gruppen. De stunder vi delade med oss av olika upplevelser var så starka och berikande. En god grund för psalmskrivande en annan dag. Jag behöver väl knappast lägga till att jag är lycklig just nu? På återseende med ett leende!
PS. Almanackan säger höstdagjämning. Jag säger grattis till kusin vitamin i Nybro. Hoppas du har en härlig födelsedag. Det är du värd! Hipp hipp HURRA! Må solen skina på dig när dess skivas centrum passerar gränsen mellan norra och södra himmelssfären... det som är höstdagjämning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar