Mitt femhundrafemtionde blogginlägg. Jag som tillhör den kategori av människor som tycker om att fira minsta lilla tillfälle borde lägga upp en bloggfest. På något sätt kom festen av sig. För precis ett dygn sedan så stängdes landets vallokaler och en lång valvaka började. Ganska så snart visade det sig att SD verkade ta sig in i riksdagen och idag har stämningen i vårt land präglats av det faktum att vi har fått in dem i våra styrande korridorer. Så någon feststämning kommer inte att infinna sig. Det har bildats grupper på Facebook som klart tar avstånd från detta rasistiska politiska ställningstagande. SD:s anhängare kontrar då förstås med motgrupper.
Det stora samtalsämnet idag på jobbet var förstås valresultatet och det kändes som om luften hade gått ur oss alla. Det var besvikelse och ilska. Inte så mycket förvåning, i alla fall inte från min sida. Vårt samhälle har under många år gått i den riktningen att vi tänker på oss själva och skiter i andra. Då passar det för 330 000 medborgare att rösta fram SD. För många av dessa väljare rör det sig säkerligen mer om längtan efter tillhörighet än politisk övertygelse. Efter att ha hört dessa diskussioner runt fikabord och i lunchsamtalen under dagen, så kändes det skönt att cykla hemåt framåt kvällningen. Luften var hög, klar och sval. Himlen var blå och solens strålar lyste på oss alla, oavsett hur vi hade lagt våra röster.
Det var på travrakan som jag såg henne. Alltså, raksträckan förbi travbanan i Gävle. En förtvivlad kvinna som stod bredvid sin cykel. Det såg ut som hon väntade på något eller någon. När jag var precis bredvid henne, så kommer orden från mig själv: Kan jag hjälpa dig med något? På bruten svenska så berättade hon att en av papperskassarna från Willys hade ramlat av från pakethållaren. Styret var tungt på grund av att cykelkorgen var fullpackad av varor. Kassen som hade gått i backen stod bredvid på cykelvägen. Många av varorna var spräckta. Det visade sig att vi bodde åt samma håll och jag erbjöd mig att ta hennes förstörda kasse i min cykelkorg. Min skinnryggsäck tog jag på ryggen.
Jag vet inte hur många gånger hon tackade mig under färden. Vi pratade om allt och jag fick en annorlunda och intressant hemfärd. Vid Konsum Triangeln kom hennes son på cykel och tog över transporten av varorna. Då hade vi diskuterat lingonskogen och att den knäckta gurkan kanske kunde få bli till tsatziki till kvällsmaten. Kvinnan drog på munnen åt mitt förslag. När vi skiljdes åt, så tog jag ett beslut. Nä nu banne mig får det vara nog. Låt oss ta krafttag mot detta smutskastande mot varandra. Låt oss räcka ut våra händer och ställa frågor som visar att vi bryr oss om. Hur mår du? Kan jag hjälpa dig med något? Vill du ha sällskap? Vi kommer att märka hur det stärker oss själva och hur våra liv blir berikade. Ska vi följa i SD:s spår, så kommer vi finna oss själva inmotade i ett hörn där det blir trångt och utan vidgade vyer. Jag är född unik precis som alla andra människor på vår jord, så någon nickedocka och inrättning i några galna led tänker jag inte ställa upp på.
Jag cyklade hemåt och när jag passerade Strömsbro kyrka, så kom uppmaningen inom mig: Be! Just ja. Vår främsta uppgift som kristna är inte att sitta och kasta skit på andra utan det är att be för vårt samhälle, för våra ledare, för människor som behöver vägledning och påtaglig hjälp. Tänk så mycket som hinner hända under en sex kilometer lång cykeltur. Jag riktar fokus bort från det som suger ut min kraft och som får mig att känna ilska och istället vänder jag min blick till Gud som håller hela världen i sin hand. Jesus älskar alla barnen. Alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart gör detsamma har han sagt. Jesus älskar alla barnen på vår jord. Min andra vers: Jesus älskar alla barnen. Alla barnen på vår jord. Alla lika värda är. Nu han detta SD lär. Jesus älskar alla barnen på vår jord.
Det kändes som om det var något som inte stämde idag på morgonen när jag cyklade in till jobbet. Dagsscenariot var overkligt. Jag har aldrig varit rejält dagen efter, men på något sätt så inbillar jag mig att det skulle ha kunnat kännas som det jag och större delen av Sverige kände i arla morgonstund. Vad hände egentligen? Hur kunde vi bli så packade att vi inte minns historiens hemskheter utan bjuder in dem återigen? Jag funderade på vad det var som inte stämde och konstaterade att det var det flödande solskenet. Om väderleken skulle ha matchat det tillstånd som Sverige nu befinner sig i, så borde det ha hällregnat. Ändå sken solen och dess uppgift var att få mig på gott humör. Det lyckades. Ett kamphumör för det som är gott! På återseende med ett välgörande leende!
PS. Måndagsfesten är i full gång. Den började faktiskt ganska så direkt när jag kom hem och satte in cykeln i garaget. Då var jag framme och smekte Lisa och önskade henne ett stort grattis på namnsdagen. Jag lovade henne att hon snart skulle få komma ut i vattnet. Hon ska egentligen inte hänga i garagetaket och verka torr och tråkig. Sköna VKV Lisa. Min ögonsten. Jag förstår att Gud hade för avsikt att låta oss människor födas i en kajak med en paddel i händerna, men så påminde han sig om den fria viljan och tänkte: Just ja, jag får stå för mitt ord och låta dem göra sina kajak- och paddelval själva. Hade han förstått hur galet ett riksdagsval kunde gå, så hade han säkert tänkt till en gång till om den fria viljan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar