Tight program innan friheten

Idag har det inte alls varit någon vanlig dag. Jag har nämligen burit tights i ett officiellt sammanhang. Jag som tidigare bara har kunnat sträcka mig att gå iväg till kvarterslokalen, som ligger inom synhåll från vårt hus, om jag har haft tights. Om jag skulle gå till sophuset, som ligger några husrader längre bort, så har jag definitivt bytt om. Jag tightsövade i torsdags. Då bar jag svarta tights till en svartblommig kjol under konfirmationsrepetitionen i kyrkan. Ivrigt uppmuntrad av kollegor, så kändes det rätt okej.

Idag kom stora tightsexamenprovet. Saken är den att jag för en tid sedan sprang på en klänning på MQ, som jag föll pladask för. Jag funderade vad det var som gjorde att jag så fullkomligt förälskade mig i den på en gång. Jag var inte ens på jakt efter en klänning, utan var bara shoppingsällskapsdam åt min dotter, som var på jakt efter ett linne. När hon stod i provrummet, så tog jag en sväng igenom butiken och där hängde två klänningar kvar. En i min storlek. Så lätt kan kärlek uppstå. Jag provade den och jag gillade det jag såg. Den hade allt som jag tycker om. Mörkblå botten med knappnålshuvudstora vita prickar. Liten rundad krage. Knäppning. Puffärmar. Avskuren under bysten. Knytband bak. Lätt klockad kjol och ett tyg som bara är så ljuvligt att bära.

Jag vet, det låter för perfekt. Ingen klänning har allt i ett provrum. Felet med min nya älsklingsklänning var längden. Alldeles för kort. Jag skulle aldrig tänka mig att gå ut i en så kort klänning. Straxt ovanför knät. Barbent är inte att tänka på. Inte ens med indragande snygga tunna strumpbyxor gör en sådan klänning sig besvär att försöka få vara med på ett hörn. Livet är inte lätt må jag säga. Här står jag helt nyförälskad i en Bullerbydröm, som jag inte kan använda. Vi har alla våra motgångar i livet. Min har dessutom ett pris. Fyrahundranittionio kronor. Inte så farligt för en djup kärlek.

Min dotter kom ganska snabbt med förslaget: Mamma, du kan ha ett par vita tights. Jag kände hur tveksamheten ramlade över mig som tennisbollsstora hagelkulor. Jag? I tights? Hur ska detta gå till? Jag befinner mig på en tightslös planet och tightsen har aldrig sett bloggaren. Jag gav idén en chans och marscherade iväg till tightsbutiken på övre plan i gallerian. Jag snurrade på ställningen och högg ett par. Brydde mig inte om att prova utan måttade storleken. Ville helt enkelt inte förstöra en så lyckad shopping med att dra långkalsonger på halva min kropp.

Storleken var rätt. Efter chock-köpet av trikåerna, så har nästan hela världen varit iklädd tights. Det är väl ungefär som när man köper bil. Helt plötsligt åker alla andra i samma bilmärke. Förut var mina bilögon inställda på Saab. Nu åker alla Audi och VW. Samt bär tights.

Grejen är den att jag tycker det är snyggt på alla andra. Vad fin du är, kan jag säga till en arbetskamrat. Själv står jag i mina älsklingsjeans. Peppad av dottern och så även av kollegor i torsdags, så drog jag ett djupt andetag idag på morgonen och mötte omvärlden. Klädd i min älsklingsklänning och ett par vita tights, som fick mig att tänka på min morfar. Han som bar långkalsonger långt före tightsmodet var uttänkt.

Så nu har jag fått ännu ett minnesmärke i livet. Jag tog körkort den 14 maj. Tog studenten den 8 juni. Gifte mig den 5 juli. Bar tights den 21 juni. Stora händelser och ändå kommer den här dagen aldrig bli ihågkommen som de långa kalsongernas intåg i Gävle stads stora kyrka. För idag var det annat som var större. Det verkar helt osannolikt, men så är det. Jag tvingas lyfta av mig fåfängans ok och rikta blicken mot något av bestående värde.

Idag stod trettiosex underbara ungdomar uppradade utanför Heliga Trefaldighets kyrka. Det var dags för konfirmation. Målet var nått efter flera månaders konfirmationsläsning och med två helt sanslöst fina läger bakom oss. Det har varit en stor nåd och en stor förmån att få dela denna tid med ungdomarna och de andra ledarna.

Först i tåget gick två konfirmander med det stora egenhändigt målade korset. Därefter två ljusbärare. Sedan kom den långa raden av konfirmander, unga ledare, vuxenledare, gudstjänstgruppsmedlemmar och prästen. Det var maffigt att komma in i kyrkan och se hur folk stod på minimal yta. Vilken trängsel. Så många kameror. Den som säger att han inte fällde en tår i detta ögonblick, vågar bara inte erkänna det. Det var många som letade efter pappersnäsduken.

Konfirmanderna var delaktiga i allt. Välkomsttal, bibelläsning, lägertal, kollekttal och kollektupptagning, drama och sång. Jag är helt övertygad om att Gud gillade det han såg och hörde. Det var en frimodighet, förvisso rejält uppblandad med nervositet, som det är länge sedan som jag kände i kyrkan. Bara idén med att efter kollekttalets uppmaning om att ge en stor slant till de föräldralösa barnen i Uganda, ropa: INGET RASSEL, BARA PRASSEL är väl hur coolt som helst.

Predikan bestod i konfirmandernas redovisning. Allt från skapelseberättelsen fram till Jesu uppståndelse. Jag tycker vi fick ett gott omdöme utanför kyrkan av en släkting till en av konfirmanderna. "Tack för er tydlighet. Det var ingen tvekan om vad tron går ut på." Där har vi något att lära av dessa ungdomar. Från bla, bla, bla, bla till Jesus lever! Solen sken över oss när vi kom ut från kyrkan och det blev fotografering som är värdigt ett kungabröllop, bibelutdelning och kramring.

Lite mat i magen och så dags för konfirmation nummer två, som hölls i den vackra och ombonade Strömsbro kyrka. Där var det bara sju konfirmander, men de gjorde en strålande insats med total delaktighet i allt som konfirmationsgudstjänsten innehöll. Det vackra vädret höll i sig och jag valde att promenera hem mot Hille när allt var över. Det kändes märkligt.

Att vara delaktig i en sådan här sak där ett stort gäng ungdomar från olika håll och förhållanden strålar samman är spännande. Några vill konfirmeras. Andra gör det för att kompisarna gör det. En del vill ha konfirmationspresenter. Några kommer nog för att det är en tradition som bevaras i familjen. Att se en sådan grupp sammanfogas och bli ett enda stort konfagäng där ingenting är förbjudet att diskutera eller att ha åsikter om, det är mäktigt. Det skapar en så otroligt genuin glädje, som blandas med den stora tröttheten och lyckan över att nu är det semester.

Imorgon börjar ledigheten och den kommer alldeles lagom. Jag vill inte jobba en dag till. Jag är redo. Jag ska börja friheten med det stora uppdraget att välja en bok. När det är gjort så ska jag läsa. Det verkar bli hängmatteväder. Låter som ett väder där det hänger en massa ekvationer och lika-med-tecken hur som helst. Väder för hängmattan menar jag. Kanske inte behöver någon bok. Kolla in molnen ett tag, sedan infaller säkert trött-efter-konfaläger-så-att-jag-dånar-dåsigheten. Jag ger det några dagar, sedan är säkert sanden uppvärmd på stranden. Vill du mig något så håll utkik efter solglasögon, bok, glass och en liten radio. Gör dig inte besväret att kolla efter tights. Nu är det shorts som gäller. Det är sommar och jag är nog världens lyckligaste människa. På återseende med ett leende!

PS. Har ett viktigt uppdrag till. Fixa biljetter till Michael Jacksons konserter i London. Lyckas jag med det, så får jag titeln Supermorsan alla kategorier som ett brev på posten.