För tjugofem år sedan var detta datum en fredag och jag och Mr T tog studenten. Jag från Hultsfreds gymnasium och den samhällsvetenskapliga linjen. Mr T från Södra Latins gymnasium i Stockholm, där han hade gått på musiklinjen. Som nybakade studenter var Mr T och jag bara goda vänner och höll kontakten genom att skriva brev. På studentdagen visste vi inte att två månader senare skulle en bomb falla ner från ingenstans och göra en stor krater som skulle bilda ett stort hav. Ett hav fyllt av kärlek. Sommaren nittonhundraåttiofyra när Herreys schlagerlåt Diggiloo, Diggiley var på allas stämband och klädmodet var ungefär som ett studiebesök på Gina Tricot eller BikBok idag.
Jag hade en sommar full av sommarjobb framför mig. Jag tog varje liten extra timme jag kunde få, utöver den heltidstjänst jag hade fått på Ekängens vårdhem. Ett hem för gravt utvecklingsstörda människor. Jag jobbade på avdelning D, som var en låst avdelning och även på avdelning B, som var en öppen avdelning. Trots att jag hade nycklar och kunde lämna den låsta avdelningen, så kändes det ändå lite instängt. På den avdelningen kunde allt möjligt hända och det gällde att vara på sin vakt. Det kunde hända en hel del på avdelning B också, men där var det så härliga personligheter, så de flesta tokigheter renderade ofta i ett gott fnissande. Både hos personal och patienter. Jag ville tjäna så mycket pengar som möjligt för att bunkra upp inför studierna samma höst. Ju mer tiden gick, så kände jag att jag blev rik på ett annat sätt också. Det händer då och då att jag tänker tillbaka på den här sommaren och på några människor som jag lärde känna då.
En av patienterna lät mig bekanta mig med Woody Herman, en amerikansk klarinettist. Jag hade nog aldrig fått möjlighet att introducera mig i den musikgenren om det inte hade varit för denna Woody Herman-fantast, som bodde på vårdhemmet. Han levde hela sitt liv inriktat på Woody. En dag skulle till och med Woody Herman komma och jobba på terapin. Jo, så var det faktiskt. Fantasivärlden och verklighetsvärlden låg aldrig långt ifrån varandra. När det blev dags för Virserums marknad, så skulle vi köpa solglasögon patienten och jag. Inte vilka solglasögon som helst, utan sådana som Woody skulle ha valt. Sedan gick vi båda två och såg coola ut i våra nya glasögon och smaskade på min marknadskaramellspåse. Det var en minnesvärd stund, inte minst för mig.
Tre dagars semester unnade jag mig och då åkte jag och en kompis till Stockholm. Träffade Mr T på en sommarmusikskola och gick på deras konsert en av kvällarna i huvudstaden. Det tog inte många minuter förrän bomben slog ner och vände vänskapen till passionerad förälskelse. På den vägen är det. Mr T har funnits med på nära håll i mitt liv ända sedan studentsommaren nittonhundraåttiofyra.
Förra sommaren hade vi en egen studentskiva att ta hand om för vår son och nästa år är det dags att ordna något lika trevligt för vår dotter. I år är det alltså ett mellanlandningsår och vi kan med ro tänka tjugofem år tillbaka och på vår egen student. Jag minns den med glädje. Den skiljer sig på många sätt från dagens studentfirande här i Gävle, men en student är alltid en student. Det är mössa, blommor, sång, släkt, vänner och firande. Visst finns det många tråkigheter förenat med studenten nuförtiden också, som alldeles för mycket alkoholhaltiga drycker. Ibland funderar jag på vart vår sociala kompetens är på väg, när vi har så svårt att umgås och glädjas utan alkohol i kroppen.
Från och med 1 april i år, så ska alla som ska ta körkort gå en extra kurs i körkortsutbildningen. Den kostar sexhundra kronor, vilket känns hutlöst dyrt. Låt oss tänka positivt och se det som att då är det sexhundra kronor mindre i plånboken att köpa alkohol för. Jag tycker att de kunde lägga på en hundring och ha en intensivkurs i ämnet: Så har du roligt utan att fylla dig själv med sprit. På köpet får kursdeltagarna ett minne av hur roligt allt var. För i ärlighetens namn, hur roligt kan det vara att vakna upp från ett fyllerus och inte minnas någonting vad som hände efter några timmars festande? För sexhundra kronor får de blivande körkortsinnehavarna veta att de inte ska köra bil när de har druckit. Det kan jag tala om helt gratis. Jag skriver det i bloggen för säkerhets skull. Tänk inte ens tanken på att sätta dig vid ratten när du har druckit.
Nu ska jag inte sitta som någon bloggande moraltant och spy galla över all alkoholhantering. Jag tillhör dem som älskar ett glas kall öl. Eller ett gott vin, rött eller vitt. Likör till kaffet. Smaskens! En riktigt rökig whiskey hör till favoriterna. Gärna i goda vänners sällskap. Skillnaden tror jag ligger i tänket att spriten förutsätter inte att jag kan umgås med människor. Det verkar ofta vara viktigare att det köps ut sprit och hur snacket går i förväg om hur mycket som ska drickas, än att vi får möjligheten att träffas. Detta vill jag kalla för social inkompetens, men jag vet att många andra kallar det för ett hippt liv.
Jag funderar på hur vi i Sverige ska komma tillrätta med detta snedvridna tänk? Jag funderar också på hur min blogg kunde börja med tjugofemårigt studentfirande och vidare till sommarjobb och kärleksögonblicket med Mr T, för att hamna på något så kontroversiellt som alkoholkonsumtion? För detta är en glödhet mark och kan skapa vilda diskussioner. Sådant är jag inte rädd för. Det har bedrivits mycket forskning kring ämnet och det är intressant att det finns olika sätt att se på saken. Måttlig konsumtion kan faktiskt ha positiv effekt för människor över fyrtio år. En städad konsumtion kan ha god inverkan på hjärta och blodkärl och kan också minska risken för alzheimers och åldersdiabetes.
Faran ligger kanske i när människor under fyrtio år eller för all del över fyrtio år också, använder detta som ett argument för att supa sig redlösa. De glömmer då detta lilla viktiga ord som heter måttlighet. Eller varför inte använda det supersvenska ordet lagom? Det är ett ord som jag tycker att vi ska exportera ut i världen. Nu när det går dåligt för Saab och Volvo, så kan vi väl åtminstone lansera ordet lagom? På franska kan det heta lagoumté och på tyska lagümtische. Vad ska vi kunna hitta på åt engelsmännen? Lagoiming?
Om jag nu har nämnt att det finns positiva effekter med lagom alkoholförtäring, så borde jag väl också nämna vad för otrevliga bieffekter det finns vid överkonsumtion? Leverskador, högt blodtryck, ångest, ökad risk för cancer och hjärnskador. Det är fysiska symtom. Hur roligt är det att hitta sin tonåring med alkolholförgiftning? Hur roligt är det för barn att se sina föräldrar dyngraka i hemmet? Vad händer med människors förstånd och handlande när spritångorna omlindar hjärncellerna? Jag står stadigt när jag säger att vi skulle ha ett helt annat samhälle i Sverige om var och en tog tag i sin alkoholkonsumtion. Eller började med att bli föredömen för sina barn och tonåringar. Kom ihåg att vara ett föredöme är ibland att sätta sig på tvären. Att ännu en gång tjata och förmana. Att gå mot strömmen. Det är inte lätt, men det är ännu svårare om vi inte är nyktra själva. Så inför studentfirandet, ska vi skåla på att vi festar så där trevligt svenskt lagom? Med måtta och inser att sluta innan måttet är rågat? På återseende med ett leende!
PS. Det var inte bara studentdag för tjugofem år sedan. Jag som är en filmälskare kan inte låta bli att nämna att det var också premiär för filmerna Ghostbusters och Gremlins. Det var ingen premiärvisning på NTO-lokalen i metropolen Virserum och inte i Folkets Hus i Hultan heller. Om det hade varit det, så hade jag inte löst biljett. Jag hade fullt upp med att åka lövad kärra och sjunga mig hes i studentsången! Än klappar hjärtat med friska slag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar