Tillbaka till verkligheten

För drygt sex månader sedan skrev jag om mitt hjärta och om en del problem kring detta. Sedan dess har det varit tvärdött på detta bloggutrymme. Det är nästan oansvarigt att göra så. Häromdagen nämnde någon i min bekantskapskrets min blogg och min frånvaro från denna och det satte igång en längtan. Tänk att längtan kan ligga undanträngd under lång tid och så får den nästan explosionsartad effekt när någon ger den lite uppmärksamhet. Tack till dig som gav bloggen lite syre. Jag borde ha gjort det själv för längesedan. Du hann före. Så sitter jag här igen. Det känns både hemtamt och ovant på samma gång. Var börjar jag efter ett så långt blogguppehåll? Det finns tusen och en saker att skriva om. Händelser, möten, tankar och upplevelser. 

Jag kan börja med att meddela bloggvärlden att jag har tagit ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig själv och mitt liv. Jag har hoppat av Facebook. Detta blir min femte Facebooksfria dag. Jag har hoppat av Twitter också. Det var inte alls svårt att stänga Twitter. Det har nämligen aldrig varit min grej. Att begränsa mig till 140 tecken för att säga världen något så pass viktigt att det är värt att twittra om fungerade riktigt dåligt. Det roligaste med Twitter var faktiskt de som skrev under fejkad identitet. Som drottningen och kungen till exempel. Det var humor på riktigt låg nivå. Så låg att den höll hög standard. Det bästa med Twitter var att det gick att påverka också. Företag som till exempel Spec Savers vill inte få dålig reklam. Är någon missnöjd som kund och skrev om det på Twitter, så dröjde det inte många sekunder förrän man blev erbjuden ny synundersökning och ännu billigare glasögon än på TV-reklamen. Men för övrigt höll jag nästan på att bli tokig på dem som hade det som liv att twittra. Jag anser att det finns ett liv utan Twitter. Jag vet att det finns de som inte håller med mig. Men i grund och botten så struntar jag ju egentligen i vad Stefan Holm, den före detta höjdhopparen, tycker om Melodifestivalen. Eller att Paolo Roberto är uppe med tuppen för att springa och jobba på sin sexpacksmage. Om jag någon gång träffar dem i något mingelsammanhang, så kan jag gärna diskutera dessa ämnen med dem. Men jag behöver inte ha det serverat dagligen i 140-teckens-format.

Det var inte svårt att stänga av Facebook heller. Jag blev helt plötsligt bara trött. Självklart kom inte det helt plötsligt och så var jag tvärtrött. Nej, det är något som har byggts upp under lång tid och så pang meddelade jag mig själv: Gör någonting åt detta. Jag får faktiskt inte ihop Facebooks statusuppdateringar med det verkliga livet. I det verkliga livet har jag hur många vänner som helst. Många av dem mår väldigt dåligt just nu. På Facebook verkar det bara finnas plats för jordgubbsätande ute i bersån i strålande solsken eller en tågresa med destination storstaden där livets glättigheter väntar som äventyr. Jag fick faktiskt nog av att se före detta chefen med bar överkropp i vågskvalpet utanför Italiens kust eller någon annans utvikningsbilder som gillades titt som tätt. Förvisso är det möjligt att blockera sådant, men så här på femte Facebooksfria dagen märker jag att totalblockeringen är alldeles underbar.

Jag vet inte exakt hur många FB-vänner jag hade vid lämnandet, men det var i alla fall över sjuhundra. Av dem har en hört av sig för att jag inte längre är nåbar genom Facebook. Nu tror jag inte att alla andra skiter i om jag finns eller inte, men det verkar inte ha någon större betydelse så att Facebook ger saknad efter människor. Ett bevis för dess ytlighet kanske? Det som till sist blev droppen, var alla de människor som använder Facebook för att veta få veta hur jag lever mitt liv, men som aldrig någonsin skulle få för sig att fråga efter hur jag mår i mitt verkliga liv. När dessa människor sedan berättar för mina föräldrar, som inte har Facebook-konto eftersom de inte ens har en dator att ha Facebook-konto på, om hur jag sitter, står, går och ligger den senaste månaden tillbaka i tiden...då har det gått för långt. Sådant vill jag berätta för mina föräldrar själv. Jag vill inte vara ett samtalsämne på ICA eller Konsum nere i Småland. Så hej då Facebook. Jag har kollat, mitt hjärta slår utan inloggning.

Jag har en känsla av att Facebook är som ett slags missbruk. Alkohol, sex, spel, pengar, knark, medicin och så vidare och så Facebook. Vill man inte bli kvitt det av egen fri vilja, så går det inte. Då håller man på. För vissa hjälper det med ett tolvstegsprogram. Jag vet inte om det finns sådana anpassade för Facebookslämnande? För min del, var det bara att stänga av. Som att röka den sista cigaretten och säga: Det var det det. Kanske finns det någon bloggläsare som känner igen sig? Vad fick dig att sluta? Alternativt, vad får dig att hålla dig kvar vid Facebook? Jag inser att nu har jag fått en massa tid som jag kan lägga på annat. Det kommer inte att bli ett stort tomrum. Jag har annat som väntar. Bloggandet till exempel. Här kommer det att finnas plats för mina funderingar. Jag börjar på en gång.

Varför måste allt vara så stort? Varför måste allt vara så perfekt? Varför måste allt jämföras och värderas? Varför är människor stressade? Varför är människor ledsna? Varför har människor så svårt att bry sig om varandra? Sex frågetecken efter stora funderingar som givetvis inte kan besvaras i ett blogginlägg, men jag vill i alla fall ta fram dem svart på vitt. Jag tror att jag känner ett behov av att sätta in en pinne i, det alldeles för snabbt rullande, ekorrhjulet och säga: stanna upp, vänd om, försök på nytt, sök efter enkelheten. Återvinn den. Enkelheten. 

Jag börjar i köket. För fem år sedan slog vi ner en vägg mellan en liten smytt och det dåvarande köket. ABC-kontrollen markerar rött under ordet smytt, så jag förstår att det är ett småländskt, säkert väldigt lokalt, uttryck. Kanske inte känt för alla vad det betyder. En smytt är en liten plats. Ett rum som egentligen inte går att ha till någonting. Hos oss var denna smytt en svårmöblerad och en oanvänd yta. Så när väggen mellan köket och smytten togs ner, så fick vi plötsligt ett enormt kök. Nåja, ett större kök än tidigare i alla fall. Så plötsligt fick vi det inte heller. Alla som har totalrenoverat kök vet att det är som med Rom. Det byggs inte på en dag. Vi levde i byggdamm under väldigt lång tid och med kyl och frys i vardagsrummet och diskning i hon i badrummet. Det är ett mastodontjobb att riva ut allt och börja om från noll. 

Det var en fantastisk känsla när det äntligen var klart. Jag har en make som verkligen ser till att göra allt klart. Det saknas alltså inte en massa taklister i tio år och allt är verkligen inkopplat. Det går att slutstäda och möblera och sätta en renoveringspunkt. Det är skönt. Så här fem år senare gläds jag ofta åt denna köksförändring. Jag älskar att laga mat och har det nöjet som en avkoppling. Det har blivit ännu roligare med bra arbetsytor och tekniska hjälpmedel. Invigningsprovet blev buffén till sonens studentfest och det gick så smidigt med dubbla ugnar och snabb spis. Det kändes riktigt lyxigt. Jag kan samtidigt glädjas över att vi bor i ett land där vi har rinnande, rent vatten ur kranen. Det är också lyxigt. 

Vårt kök blev snabbt en samlingsplats. Matlagning, gemenskap kring matbordet, studieplats, sällskapsspelsutövningar och mycket annat. De övriga rummen i huset fick mindre betydelse och vi hade plötsligt kunnat minskat bostadsytan med väldigt många kvadratmeter. Köket blev ett älskat rum. Det senaste året har det också fått innesluta ett barnbarn som har suttit vid matbordet, på matbordet och under matbordet. Det bästa är att köket har utrymme för många fler barnbarn. Kärleken i köket räcker till många. 

Jag är glad att det har blivit så. Jag är bekymrad över att i många hem verkar det vara tvärtom. Det renoveras. Det köps in en massa köksmaskiner. Det finns inbyggd ismaskin i kylskåpsdörren. Hyllorna fylls av kokböcker. Det som är märkligt att det verkar inte som om det lagas mat i köken. Det är mycket hämtmat. Eller färdigmat. I många kök har maten inte handlats hem av de som bor i hushållet, utan maten levereras hem i en färdigpackad kasse. Någon annan har bestämt vad som ska ätas. Är det så att de stora köken är som det stora Facebook? Det är något att visa upp. En yta, men det saknas kärna och djup. Någon gång framöver kanske bloggen rör de stora altanerna. De stora inglasade uterummen. Den stora poolen i trädgården. Som sällan används, eftersom vi åker med de stora flygplanen långt bort till andra stora pooler. Och så glömmer vi de underbara, stora svenska sjöarna som just nu är ljuvliga. På återseende med ett leende!

PS. Nu ska jag förresten sticka iväg och ta ett dopp i en sjö väldigt nära mig. Hillesjön. Näst efter Virserumssjön är den ett favoritdoppställe så här under sommaren. Är det något jag har gjort i sommar så är det att bada. Så till den milda grad att jag nu funderar på hur länge jag kan hålla på in på hösten. Håller jag på att bli en vinterbaderska? Tänk om Facebooktiden som inte längre används kommer att användas till att borra upp isen på Hillesjön, så att jag kan doppa mig? Det vore något att skriva om på Facebook! Eller på Twitter. 140 tecken.
Brrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.

Hjärta rimmar på smärta

Jag har burit det en vecka nu. Dag och natt. Beskedet som jag fick förra tisdagen. Jag hade fått kallelse till kardiologen på sjukhuset. Jag skulle få göra ett arbets-EKG. Bara för att kolla upp att allt stod rätt till. Så gjorde det inte det. Jag hade förfasat mig över tiden på på kallelsen. Klockan åtta noll noll en mörk och kall januarimorgon. Jag kunde komma på miljoner saker som vore roligare att göra vid den tidpunkten än att sätta sig på en motionscykel. Ändå gick jag in för det till hundra procent. Motionskläder och skor. Håret uppsatt i tofs. Sport-BH. Jag tänkte då jag sprang upp från parkeringen till huvudentrén att det fick duga som uppvärmning. Jag har alltid velat göra bra resultat. Om det så har gällt kast med liten boll på friluftsdagen i årskurs två eller på orienteringstävling under gymnasietiden. 

Jag tog emot alla tips från sköterskan som tog hand om mig. Hon var bekant på något vis. Undrar om hon inte sjunger i någon av körerna i kyrkan. Eller så har hon en tvillingsyster. Hon blev som en slags coach, fast de riktiga stalltipsen hade jag redan fått av dottern. Så blev det blodtryck och pulscheck i vilande läge och ett vanligt EKG medan jag låg på britsen. Okej, jag vilar mig i form. Allt verkade bra. Läkaren, som också fanns i rummet, satt vid ett bord och tittade på en stor skärm, som jag antar var min EKG-kurvas utslag. Hon frågade med jämna mellanrum om det kändes bra. Jag fick också med jämna mellanrum berätta hur lätt, lätt jag tyckte det var eller om det kändes tungt, tungt. 

Jag tyckte att det kändes som när jag cyklar från Hille till jobbet i stan en tidig morgon i oktober. Lite kyligt. Jag satt bara iklädd sport-BH:n i det något kylslagna rummet. Jag hade bilden av sträckan förbi Varva backe, Testebovallen, järnvägsövergången i Stigslund, rondellen, travrakan och så vidare inne i huvudet. Tydligen gjorde jag bra ifrån mig, för läkaren gjorde mig tio år yngre och gav mig större motstånd. Jojo, olika falla belöningens lotter. Sedan sa hon att det var bara tjugo sekunder kvar och då tänkte jag att nu kör vi en spurt. De räknade ner: tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett, MÅL! Jag hade kunnat ge lite till. Tillbaka till britsen. Nytt blodtryck och pulscheck. Det var som vilket gym som helst, men för få redskap för min smak. Jag fick i alla fall tillgång till dusch och egen omklädningshytt. Bättre upp än på Friskis & Svettis på den detaljen. 

Läkaren kom tillbaka och fann en nyduschad och jobbklädd bloggare. Så började hon rita och då förstod jag. Det var något som inte stod rätt till. Nu vet jag att jag har haft en eller flera tysta infarkter. Ja,egentligen var de inte så tysta för när jag minns tillbaka så kändes det rejält, men jag tog det inte som om det var hjärtat. Det var i slutet på sommaren. Det kunde också vara medfött fel, men det uteslöt läkaren eftersom jag har gjort arbets-EKG både i min barndom, ungdom och i vuxen ålder på grund av mitt medfödda njurfel. Så hade jag haft med mig detta sedan födseln, så hade det gett utslag på tidigare EKG:n. Så den här infarkten får säkerligen dateras till slutet på sommaren tjugohundratolv. Med eventuellt tillskott på trettondagsafton i år, då jag hade en liknande känsla. 

Jag kom ut på parkeringen. Det var svinkallt. Kom ihåg att dra VISA-kortet i biljettautomaten. Det verkade som om det bara var jag som rörde mig och allt annat runt omkring stod stilla. Eller var det tvärtom? Som om mitt liv hade stannat upp och alla andra bara fortsatte på som om ingenting hade hänt. Jag satte mig i bilen och körde till jobbet. Bilen var en symbol för den bubbla som jag kände att jag var i. Jag grät lite i kylan, men torkade tårarna. Jag kom in på jobbet och jag grät lite till, helt stilla, men torkade tårarna. Jag fikade och såg att det gjorde mina arbetskamrater också, men skillnaden för mig var att detta var första fikat med vetskapen om att jag har ett skadat hjärta. Tro mig, allt smakar annorlunda med den vetskapen. 

Nu väntar jag på kallelse till radioaktiv röntgen. De ska kolla hur mycket skadat hjärtat är och om det behövs någon åtgärd. Jag är egentligen inte sjukare nu än vad jag var före jag gjorde arbets-EKG, men det handlar inte bara om ett fysiskt slående hjärta. Det handlar lika mycket om dödsångest, sömnlösa nätter, oro, känning av kärlkramp, stressituationer och irritation över att vi människor håller på med så mycket oväsentlig skit. Visst, det är skönt att ha fått bekräftat att det som jag känt varit fel i kroppen var ett fel och inte bara inbillning. Men det är väl inte intet för intet som det står i Ordspråksboken i Bibeln att: Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet. Hjärtat är oerhört viktigt och har alltid varit en viktig symbol för mig. Jag ritar gärna hjärtan. Jag ger gärna bort hjärtan. Jag vill ha ett hjärta som klappar för många människor. Nu, ett tag framöver, kommer jag bli ännu mer mån om att bevara och vara rädd om mitt hjärta. Eller vad då ett tag? Hela livet förstås. På återseende med ett hjärtligt leende! 

PS. Ikväll är det hockeykoll som gäller. SSK möter Djurgården hemma. Om det i fotboll är bra att spela i Allsvenskan och att Östers IF nu har nått dit kommer göra den ännu mer spännande, så är Allsvenskan när det gäller hockey inte lika bra. Fast egentligen är den kul också, med många bra lag. Det är ändå så att det är  Elitserien som gäller och dit hoppas jag att SSK når genom kval. Det ser bra ut så här långt. Du har väl inte missat att mitt hjärta klappar för SSK? 

Förstärkning bortskänkes

Det tillhörde inte något av mina nyårslöften att gå igenom garderober, gömslen och vrår. Men i helgen fick jag upp ett ryck och varvat med lite pauser av trevligare slag, så kollade jag igenom hängare och lådor. Det var inte helt dumt, för vad kan passa en smålänning bättre än att fynda bland sina egna varor? En ny blus, ett par fina byxor, en klänning, en kofta var några av klippen utan bortklippta prislappar. 

När jag kom till strumplådan så kom de stora existentiella frågorna fram. Kapitlet strumpbyxor är ett blogginlägg i sig självt. Speciellt de strumpbyxorförpackningar som är märkta med varudeklarationen Control Top. Tänk om det var så enkelt att få kontroll över toppen på kroppen. Bara att dra på sig ett par nylonstrumpbyxor över huvudet så är allt under kontroll. Något säger mig dock att det finns människor som har försökt detta och vad har hänt? Jo, de har rusat in på närmaste bank- eller postkontor och viftat med en pistol framför kassörskan och med sin fiskmun ylat fram: Hit med pengarna! Skynda på! Förresten postkontor var väl att ta i. Har någon sett ett sådant på den här sidan av industrialiseringen? Känns som om det var något som existerade på stenåldern. I min barndom. Med de små roliga, gula postbilarna som hette Tjorven. Är du uppväxt på nittonhundrasjuttiotalet så minns du säkert. 

Det verkar långt ifrån kontrollerat uppe i toppen av systemet när man får för sig något sådant som bankrån. Det ser så urbota korkat ut också med elektriskt slimmat hår och inpressade ansiktsdelar. Det är klart, rynkor och annat är kanske under kontroll, men är man i behov av åtgärd av sådana, så är kanske Botox att föredra ändå. Även fast jag är väldigt skeptisk till sådana kemiska behandlingar och förändringar av naturen. 

Nåväl, jag har anförskaffat mig några strumpbyxor av modell Control Top. Svarta eller sandfärgade. Sidenmatt strumpbyxa i 40 denier med control top, förstärkning i hela byxdelen och ned på låret som håller in magen och stussen samt har en figurformande effekt. Grenkil i bomull och tåförstärkning. Borde de inte heta Stuss-kontrollerande strumpbyxa? Det här med figurformande effekt är intressant. Det är ju just det som händer när man drar en sådan strumpa över huvudet. Det blir verkligen en effekt. En helt annan figur innanför strumpan. Omformande. Näsa, läppar, öron, ögonbryn. Allt formas om. 

Jo, jag vet att det inte är meningen att strumpan ska dras över huvudet. Det är en missuppfattning bland rånarna. Men jag förstår dem. Det är lättare att få dem på huvudet. Det är däremot nästan stört omöjligt att dra upp dem längs benen och över ändan och magen. Den där förstärkningen i hela byxdelen verkar överdoserad och helt ärligt, anledningen till att kvinnor och även säkert män, köper dessa strumpbyxor, den anledningen pressas ut och läggs ju någon annanstans. Över linningen till exempel. Trycket från denna överblivna kroppsdel som inte får plats i strumpbyxan gör sig snart till känna och viker ner linningen som då rullar ihop sig. En rullad förstärkning blir extraförstärkt. 

Låt oss säga att projektet strumpbyxorpåtagning lyckas och du står upprätt, har fått på dig den lilla svarta klänningen och dragit på dig de högklackade nyinköpta skorna som redan nu känns som en god konkurrent till helvete tillsammans med de toppkontrollerande strumpbyxorna. Då flyger tanken genom hjärnan... En sista kissning innan avfärd. Men nej, jag tar inte tag i den förstärkta linningen och drar dem neråt, när jag har ägnat en halvtimme åt att dra dem på plats. Nu börjar kvällens knipövningar i klass med Susan Lanefelts uppmaningar. För vem kan vara på toaletten under minst trettio minuter på en middag eller konsert? Bara för att dra ner och upp ett bar Control Top i 40 denier. 

Vissa bantningstekniker går ut på att hänga upp ett foto av en överviktig kropp på kylskåpet. Eftersom inte bankrån ligger för mig, så har jag ändå funnit ett nytt användningsområde för strumpbyxorna. Tejpa fast dem på kylskåpsdörren. De kommer bli en påminnelse om att det finns en väg att komma ur detta elände. Ett par kilo ner och ett par centimeter bort på midjemåttet och så hoppas vi på en barbent härlig sommar. I och för sig så tror jag inte att det hänger på ett par kilon eller på ett par centimeter för att få en härlig sommar. Det tror jag beror mer på avkopplande semester och solsken och värme. Men utan dessa Control Tops så bjuds en frihet där kissning görs på normaltid. Det som är en naturlighet får en ny storhetstid. Håll koll på Tradera, Blocket eller Köp och Sälj i Gävleborg den närmaste tiden. Det kan finnas obrutna förpackningar av Control Top 40 denier till salu. Du behöver inte göra ett bankrån för att ha råd att köpa dem. De annonseras under fliken Skänkes. Vad har du för konstigheter i din garderob? Vågar du ens titta efter? På återseende med ett leende! 

PS. Vi nås genom medierna idag om en fruktansvärd brand i Brasilien där hundratals ungdomar har mist livet på ett diskotek. Jag önskar att toppkontrollen hade funnits där istället, så att detta ohyggligt hemska inte hade behövt inträffa. Idag står föräldrar, syskon, släktingar och vänner vid kistor i en gymnastiksal och det måste vara ofattbart. Återigen görs sig livet påmint med allvar. Vi förstår återigen att det inte är ytan som räknas. Det som kan formas av nylonstrumpbyxor. Det är det som andas och det hjärta som slår som är det viktiga. Allt annat känns smått idag. Lika helvetiskt smått som ett par Control Tops. Gud ge oss av din förstärkning för att klara av att leva och att älska. Från topp till tå. 

På återseende med ett leende!

Det brukar arrangeras återvändardagar på olika platser i vårt land. Eller kallas det hemvändardagar? Tanken med sådana är kanske att utflyttade människor ska vända tillbaka och återse hembygden. Föreningar och företag visar upp sin verksamhet och det minglas med många gamla återseenden. Säkerligen upplever återvändaren att mycket har förändrats. Till att börja med har återvändaren själv förändrats. Miljön uppfattas annorlunda, byggnader har rivits och andra har tillkommit. Små barn har vuxit upp till stora män och kvinnor. Träd har tagits bort och nya har planterats. Mycket är sig likt och mycket är sig olikt. 

Nu har bloggaren återvänt. Det känns på ett sätt som att komma hem. Jag återser min blogg som en kär gammal plats. Som en kär gammal vän. Jag gör upptäckten att mycket är sig likt, men också att mycket har förändrats. Det hinner självklart hända mycket på de drygt tio månader som jag har låtit bloggen och mig själv vila. Till exempel har Blogger ändrat på skrivmiljön och det känns inte längre som hemma. Det är som om någon har passat på att totalrenovera i mitt arbetsrum under min frånvaro. Det är sterilt och jag hittar inte alla de gamla funktionerna som jag var van vid. Det känns ungefär som att komma till min favoritskogsglänta och upptäcka att det är ingen skog på vägen dit och absolut ingen glänta, utan ett enda stort kalhygge. Det tar en tid att upptäcka tjusningen med denna skövling. Den som har erfarenhet av skogsarbete vet att snart är det bästa platsen för hallon- och smultronplockning. Så jag får ge bloggen lite tid. Det blir kanske ett smultronställe så småningom. 

Jag tänker inte spekulera så mycket i varför jag har gjort ett så långt uppehåll i bloggandet, men det tog liksom stopp. Tendensen fanns ett bra tag tillbaka om jag gör en återblick. Blogginläggen kom mer och mer sporadiskt, men för mig visade det sig tydligast genom att glädjen försvann. Glädjen är viktig i skrivprocessen. Även om det är aptunga saker jag skriver om, så måste det ändå finnas glädje i tangenttrycken. Det ska vara gott att leva, annars kan det kvitta sjunger Roy och Roger. Det ska vara gott att skriva, annars kan det kvitta tänker bloggaren. 

Har det då inte funnits någon glädje de senaste tio månaderna? Jo, om det har. Glädjen stavas med fyra bokstäver: T-O-V-E. Jag är utan någon större undersökning den stoltaste och gladaste mormodern i hela världen. I alla fall till mitt barnbarn. Jag är inte dum som inte förstår att alla mormödrar och farmödrar känner så för just sitt eller sina barnbarn. Jag har fått två barn. Det var det största och bästa som har hänt i mitt liv. Jag har fått ett barnbarn och jag kan inte förklara hur stort det är. Det är på något sätt ännu större och ännu bättre. Inte för att förminska min kärlek till mina egna barn och den upplevelsen av mina egna förlossningar, men att se att generation läggs till generation är en fantastisk gåva. 

Tove är min glädje, min tröst, min energi, min oro, mitt skratt, min kraftkälla, mitt allt. Hennes knappt ett år långa liv har gett mig en ny värld att upptäcka. Jag kommer säkert återkomma till henne i denna blogg. Det blir nog inte så mycket till babyblogg. Dels för att jag tror att det finns tillräckligt med sådana redan och dels för att Tove verkar lämna babystadiet utan att mormor hinner blinka. Den unga damen fyller ett år om knappt en månad och eftersom mormor är lite medelålders och har långsammare reaktionsförmåga än alla som är yngre, så måste jag nog redan nu ställa in mig på pannkaksstekande, grodyngelsletande, skolstart, nagellacksval och studentfirande. Livet är härligt, men det levs väldigt snabbt. Bäst att hänga på. 

Har det då inte funnits något skrivande de senaste tio månaderna heller? Jo, om det har. Det har blivit en hel del sång- och psalmtexter. I mars ifjol uruppfördes faktiskt en barnmusikal i Heliga Trefaldighets församling i Gävle av församlingens mycket duktiga barnkörer och barngrupper tillsammans med deras duktiga ledare och kompgrupp. Jag stod för texterna och vår duktige organist Per Ahlman stod för komponerandet av musiken. Det är ett mycket givande och inspirerande samarbete. Han skriver melodier till mina texter som jag önskar att jag skrivit själv. Ett gott betyg. Just nu har vi ett annat projekt på gång. Det blir säkert något blogginlägg om detta så småningom också. 

För övrigt har det blivit lite skrivande för Svenska kyrkans nationella webbsida med Tankar inför helgen. Nu senast skrev jag om Jona. Du vet han som såg en jättestor fisk från insidan, men läser vi vidare om honom så finns det så mycket mer att känna igen sig i hos honom. En envis, skraj och arg man. Jojo, det finns likheter mellan honom och bloggaren. Jag gillar att fiska, men har dock aldrig bott i en fisks magsäck. 

Mormor har börjat studera också. I höstas drog jag igång mina religionsstudier på högskolan i Gävle. Det har gått bra så långt, men det innebär faktiskt också en hel del skrivande, även om det är mest av den påtvingade sorten. Härtill är jag nödd och tvungen. Hoc coactus sum som biskop Brask lär ha sagt en gång på femtonhundratalet. Det har dock gått förvånansvärt bra så här långt. Kanske för att det ligger väldigt mycket nyfikenhet och jävlar anamma i tvungenheten. Jo, jag har ett mål med studierna. Varför inte ett blogginlägg framöver även om detta? 

Som du märker har blogguppehållet inte berott på brist på skrividéer. Tvärtom. Jag har längtat efter detta utrymme och denna avkoppling. Jag behöver denna blogg bättre än någon annan och definitivt mer än vad bloggen behöver mig. Bloggaren är en hemvändare. En återvändare. Snart ska det förhoppningsvis plockas fram en del hallon och smultron att skriva om. Vi får låta det vara en kalhyggsblogg ett tag. På återseende med ett leende! 

PS. Äras den som äras bör. Om det nu är värt lite ära att få igång min blogglängtan igen? Jag sänder i alla fall ett tack till sonen som genom att dra igång sin blogg fick mig att tänka till och känna efter. Saknade jag bloggandet? Ja, något så vansinnigt. Förresten, vill du läsa en bra blogg om fotboll med ett bra språk, stort fotbollskunnande och stor kärlek för denna runda tingest som kallas fotboll, så följ gärna: http://fotbollscoachen.blogg.se/ Du som är fotbollsintresserad kommer att få mycket glädje. Du som inte är fotbollsintresserad kommer kanske att bli det. År 2013 är året då Östers IF kommer att spela i Allsvenskan igen. Tyvärr finns ingen kategori som heter Östers IF i sonens blogg. Det är en miss i uppfostran. Han kommer kanske till insikt när Öster har dängt till AIK i omgång nio den nittonde maj och Gefle IF i omgång sexton den sextonde juni. Klockan sexton faktiskt. Vi syns där om inte förr.

En ålder som alla andra

Bloggaren har blivit ett år äldre. Bara så där. Igår när jag la mig var jag fortfarande fyrtiosex. Idag när jag vaknade, så var det dagen då jag blir fyrtiosju. Min käre make, Mr T, har en skön inställning till det här med ålder. Jag vet inte om det är omständigheterna som tvingar honom att anta den inställningen eller om han helt enkelt inte är intresserad av att hålla reda på siffror. Han kommer i alla fall aldrig ihåg hur gammal han är själv. Han går den något mer avancerade vägen genom att försöka komma ihåg hur gammal hans dotter är. Eftersom hon är född på hans egen tjugofemårsdag, så adderar han hela tiden hennes ålder med tjugofem. Han har genom åren blivit en klippa på att plussa på ökande ålder med tjugofem. I år resulterade hans addition i ålder fyrtiosex. Vi har alltså varit lika gamla under några veckor. Idag är jag ett helt sifferår äldre än honom. Han har en mogen och något till åren kommen hustru. Jag däremot, har en yngre och mycket vital make. Lite skämtsamt, oss emellan, så brukar han tala om detta för mig och jag replikerar, lika skämtsamt, att hans unga ålder bidrar till att jag försöker hålla mig ung också.

Det här med ålder är väldigt ointressant egentligen. En mig närstående och omtyckt insläktad herre är vid fyllda sextiofem pigg som en fyrtiotvååring. Ja, på ett ungefär alltså. Det kan vara fyrtioett och ett halvt också. Men i tanken och sättet håller han sig igång som en tonåring. Min farmor dog vid fyllda nittiotvå och hon var kvickare i tanken än det flesta tjugonioåringar, om vi nu ska ta ett exempel och bara ändra läge på två siffror. Jag vet inte om det är vetenskapligt bevisat, men hon löste korsord in i det sista och hon påstod att det var bra träning för hjärnan. Eller knoppen som hon sa. Eftersom hon gjorde det in i det sista, finns det säkert forskning som kan påvisa att det var det som tog död på henne också. Det finns ju så många olika rön inom forskning.

Vi kan kanske förena oss med Mr T:s tanke att ålder bara är en siffra, som inte säger något om verkligheten. Den är i alla fall inte hela sanningen. Så säger han även om siffrorna som markerar storleken i kläder. Det känns rätt befriande att höra det när jag behöver köpa storlek 40 i byxor eller storlek M på kavajen. Men jag önskar att han var mer diplomatisk och gentlemannaaktig att kunna rucka på sig litegrann när jag hittar byxor som sitter perfekt och det står 38 lite diskret i linningen eller när jag märker att jag kan köpa XS på tröjan? Då är det inte lika befriande att höra: Det är ju bara en siffra. Det är det förvisso, men det är också en väldigt låg typ av siffra. Det är faktiskt rentutav en riktig glad-siffra och de borde inte sitta diskret ditsydda på insidan av byxan, utan som en ficka därbak eller en knälapp.

Jag har glädjen att dela min födelsedag med en kollega och idag på det ordinare frallfredagsfikat, som jag nu ser att vi skulle kunna markera med FFF i schemat, så bjöd vi på tårtor. Plural. En gräddfrukttårta och en grön skinntårta. Den senare behöver kanske sin förklaring. Grön prinsesstårta går under namnet skinntårta i trakten där jag kommer ifrån. När jag som nittonåring flyttade från den småländska hembygden, så fick jag smärtsamt vetskap om att den egentligen heter prinsesstårta. Det var när jag skulle beställa tårtor på konditoriet på Dalarö. Jag behöver kanske inte gå in djupare i just den historien, men jag förstod ganska snart att skinntårta är inte det gångbara namnet över hela världen.

Vid fyllda fyrtiosju och efter att ha levt drygt halva livet utanför Smålandsgränsen, så vet jag alltså att den heter prinsesstårta och även varför den heter så. Det har inte förändrat mig speciellt mycket eller gjort mig lyckligare. Jag hade, om det funnits möjlighet, gärna bott kvar i Småland och ätit skinntårta livet ut. Att jag inte gör det, beror helt och hållet på arbetsmarknaden. Punkt.

Prinsesstårtan hette tidigare det mer beskrivande namnet: Grön tårta. Receptet finns i Prinsessornas kokbok från nittonhundratrettiotalet och det sägs att prinsessorna var extra förtjusta i denna gröna tårta. Eftersom vi pratar trettiotalet, så måste det handla om prinsessorna Märtha, Margaretha och Astrid. Inte Victoria och Madeleine. Ibland är det rosa marsipan på det vi tror kan vara en babyflicksaktig variant, men denna konditorskapelse kallas Operatårta och innehåller också sylt. Det ska inte en äkta prinsesstårta innehålla. Nu råkar vi leva i ett jämställt land, i alla fall på tårtområdet och därför har det kommit en prinstårta också. Den innehåller små skivor av prinskorvar och så är marsipanen gul. Just ja, det är inte första april idag. Så jag tar tillbaka det där med prinskorvarna. Den gula marsipanen är i alla fall rätt. Den ska kallas prinstårta eller Carl-Gustaftårta. Fast den enda gula marsipantårta som jag kan komma på att jag har sett är Bananstubbe och nu slutar jag och skippar alla mina spekulationer.


I vissa sammanhang är en ålder av fyrtiosju en hisnande siffra, men i andra sammanhang är det en väldigt ungdomlig siffra. Nu var jag inte fyrtiosju år när jag blev mormor, utan endast fyrtiosex, men ett år hit och dit i det sammanhanget tror jag inte spelar så stor roll. Många verkligen utbrister: Vilken ung mormor! Oj, jag trodde det var du som var mamman! Ja, förvisso, så skulle det kunna vara, men då skulle jag egentligen vara en ganska gammal mamma. Jag tycker inte det är eftersträvansvärt. Jag vill faktiskt inte bli mamma nu. Den tiden har jag haft och jag avundas inte dotter och mågen de många vaknätterna, bärandet, tidsinpassningen


Det verkar som om det här blogginlägget närmar sig ett avslut och jag tror att jag har kommit fram till det som Mr T har hävdat länge. Ålder är bara en siffra. Jag vill göra tillägget att en ålder kan vara ung och gammal på samma gång. Det beror helt och hållet på i vilket sammanhang vi sätter in den i. Jag förstår att jag inte längre får visa legitimation på Systembolaget, som verkar vara en happening för många över trettio år, men så länge jag kan åka på ungdomsbiljett på bussen är jag nöjd. Den händelsen kan jag kombinera med min småländska gen om att livet blir inte tråkigare bara för att det blir billigare. Det är en inbyggd sport som gifter sig bra ihop med att inte åldras i förtid. Så ser du någon dam i sjuttiofemårsåldern som i framtiden kliver på en buss och hävdar att hon ska åka på ungdomsbiljett, så behöver hon inte vara förvirrad, utan hon kan vara fruktansvärt smart. Det kan tänkas att hon spelar förvirrad eller har ett under många år inlärt beteende att snålåka. Pengarna hon sparar används säkerligen till något mycket trevligare än en liten papperslapp, som ser likadan ut som den billigare papperslappen. På återseende med ett leende! 


PS. Mr T har varit omnämnd ett antal gånger i detta blogginlägg. Nu ska han föräras slutklämmen också. Varför? Han firar sin namnsdag idag. Födelsedagstårtan är således även en namnsdagstårta. Snacka om att leva småländskt. Fira två, betala för en. Se och lär kära bloggläsare! Grattis Mr T! 

Mormor bloggar!

Det måste till något speciellt för att sparka liv i en nedläggningshotad bloggsida. Inte ett inlägg, inte ett livstecken på flera månader. Tanken har föresvävat mig att plocka bort alltihop. Helt och hållet. Något har fått mig att låta bli. Jag älskar att skriva. Jag är förälskad i bloggen. Det känns vansinnigt att radera något som jag älskar. Kanske har det varit gott med lite bloggvila? Igen, får jag krypa till korset och tillägga. Jag har gjort några små försök att göra stor comebackentré på bloggarenan. Men nej, det har inte riktigt kommit till skott. Det har funnits att skriva om. Adventstid, jultid, nyårsfirande, nytt år, Gävle symfoniorkester som firade sina 100 år med kunglig glans. Kungen och drottningen gästade stadens konserthus. Det har varit 40-årsfest och det har varit 80-årsfest. Allt värt lite blogguppmärksamhet. Ändå har den legat tyst och tom. Livlös. Eventuella besökare har mötts av samma rubrik. Inte lätt att vara nobel. Sannerligen. I det här sammanhanget är det på sin plats att skämmas. 

Nu glömmer vi gamla sorger och synder! Det finns inte plats för dem just nu. Det här blogginlägget blir ett bidrag till att fylla på hela världens glädjedepåer. Jag har glädje så det räcker och blir över. Jag har blivit mormor idag! Till ett välskapt flickebarn. Hon föddes klockan 15.01 på Akademiska sjukhuset i Uppsala. När min dotter ringde cirka en timme efter födseln, så hördes det i luren att det här var ett extraordinärt samtal. Det fanns något i hennes röst som avslöjade att hon precis hade varit med om livets största skede. För vilken annan händelse slår detta underverk att få känna och se ett barn födas? 


Jag kastades tillbaka till den dag, för så när som på en dag, tjugoett år sedan, då hon själv föddes på Östra sjukhuset i Göteborg. En söt liten dotter, en efterlängtad lillasyster. För en liten stund var alla frågor som bortblåsta. Det var som att befinna sig i en stor och mäktig ocean av tacksamhet. Tacksamhet till livet. Tacksamhet att förlossningen var över. Tacksamhet till att allt gått bra. Tacksamhet för att jag nu fått axlat rollen som mormor. Smaka på ordet. M-O-R-M-O-R. 


Jag fick verkligen samla ihop mig. Ställa alla de där frågorna som vi alltid vill veta. Kön? En flicka! Åh, en liten flicka. I huvudet far det igenom en massa söta klänningar, koftor, skor, strumpbyxor, dockskåp, hårspännen, nagellack, killar. NEJ! Håll er på avstånd många år ännu. Vikt? Längd? De har inte vägt och mätt henne ännu!  Åh, nu hör jag henne gny. Har hon hår? Ja, hon har mycket hår, mörkt. Åh, så fint! Jag konstaterar att det måste redan ha installerats en AV- och PÅ-knapp i mig för längesedan. För helt plötsligt så trycktes det på knappen och jag blev superdupermormor som överväldigades av detta faktum. 


Jag ville storgråta, men ville inte vara fånig. Jag ville låta tårarna få välla upp ur mig, men jag ville inte låta värdefull samtalstid gå till spillo. Istället ville jag försäkra mig om att allt gått bra? Om personalen var bra? Jag ville förvissa mig om att den nyblivna familjen mår bra? Jag insåg att en nybliven mormor utrustas med vingar som vill omsluta dem, så att inget ont når in. Fjädrarna är formerade så att det går att utläsa texten på dem: DON'T YOU EVEN THINK OF HURTING THEM. Hönsmamma är ett vedertaget uttryck. Hönsmormor kanske blir instiftat med mig. Det är på tiden i så fall. 


Omtumlande minutrar. Någon gång måste ett telefonsamtal avslutas, även om det finns en längtan att få hålla dem kvar. Skicka en bild! Så fort ni orkar och hinner! Vi vill ha något att pussa på! Längtar efter att få se er! Hålla i henne! Snosa på henne! Var rädda om er! Kram! Hej då! Vi hörs! Kram, kram! Älskar er! 


Stillhet. Det är mörkt ute. Jag är mormor! Låter tårarna komma. Vår älskade spanska vattenhund, snart sju år, som själv blivit mamma i två omgångar, kommer fram till mig. Hon tittar på mig med stora ögon. Vill matte ha tröst? Eller vill matte bara att jag simmar sällskapligt i den stora glädjeoceanen? Så lutar vi oss tillbaka och njuter av stillheten inför det stora undret. Ännu ett liv har börjat. Bara vid Akademiska sjukhuset i Uppsala föds i genomsnitt elva barn per dygn. Du förstår vad mycket smärta som övergår i djupaste glädjeyttring runt om i vår värld hela tiden. Varje minut. Varje sekund. Nu sitter jag här. Låter mig gungas i lycka. 


Dags för en liten rundringning. Börjar med mina föräldrar. Jag vet att de väntar. Jag vet att de kommer att bli glada. En extra piff att guldklimpen föds just idag är att min pappa, min dotters morfar och lillhjärtats mammas morfar fyller just idag åttio år. Svårslagen födelsedagspresent. På något sätt knyts banden ihop mellan generationerna. Det skiljer åttio år mellan födslarna. Dagens datum kommer att aktualiseras och hållas vid liv. Tänka sig, ett barnbarn på pappas åttioårsdag. Grattis till oss alla! 


Nu är det snart läggdags och jag vet att det kommer att bli svårt att somna. Det har startat en längtan och en förväntan att så snart som möjligt få se det lilla underverket. Vi har fått en mms-bild. Det sa klick på noll komma noll sekunder. Har du hört sången "Go tell it on the mountain"? Det finns inga höga berg runt omkring där vi bor. En liten bergsplatå som heter Hille klack, men jag har inte bemödat mig med att ta mig dit i mörkret. Men jag har haft en sprittande känsla i kroppen att få berätta det för alla. 


Fick en otyglad lust att springa runt i kvarteret och ringa på alla dörrklockor och berätta om den lyckliga nedkomsten. Du kan vara lugn, jag har inte gjort det. Du må tycka att jag är fånig. Just nu struntar jag i det. Jag har blivit mormor och tänker tillåta mig att känna mig lycklig. Tids nog kan jag vara ledsen, tyngd och städat trist. Inte nu. Jag är glädjefylld från topp till tå. Jag har stor anledning till det. Smaka på det igen. Mormor. Det är inte varje dag som jag blir det. Så det finns anledning att sparka liv i bloggen. När livet har sparkat igång ett nytt liv. Välkommen till världen lilla älskade barn. Grattis! Du har fått världens finaste föräldrar. Grattis Malin och Jakob! Ni har fått världens finaste dotter! Ni finns alla tre i mitt lyckliga mormorshjärta! På återseende med ett leende! 


PS. Gratulerar älskade pappa på din stora högtidsdag! Gläds att du fick uppleva att ditt andra barnbarnsbarn har fötts. Tänk att livet ville att det skulle bli nio dagar för tidigt. På din åttioårsdag! Hipp hipp HURRA!

Inte alltid lätt att vara nobel

Vid den här tiden ifjol har jag bestämt för mig att vi hade snö. Ordentligt dessutom. Träningsvärken efter snöskottningen har lagt sig för längesedan, så det är inte den som påminner mig. Men jag minns att vi skottade mycket och ofta. Så där lite för mycket, så det hann komma suckar, pustar och stöningar. Den risken ser ut att vara minimal i år. Vi får hitta annat att sucka, pusta och stöna om. Jag är lite som Pippi Långstrump i vad det gäller snön. Ja, nu gällde hennes uttalande inte väderleken, utan något helt annat. "Kom in eller stå kvar, mig kvittar det". Snön, kom eller låt bli, mig kvittar det. Jag tycker det är ruskigt skönt att slippa skotta. Vi har inga större skottningsareor som ska frigöras från det vita täcket, men vid minsta brådska iväg till jobbet på morgonen, så känns det ändå som en herrgårdsallé. Vår lilla garageuppfartsplätt på Idrottsallén. 

Med risk att bli idiotförklarad, så välkomnar jag det kalla regnet. Det som skottar undan sig självt så att säga. Det flödar ur hängrännorna och tar sig genom luften ner på marken och så vips så sköljs det med och hamnar i en liten vattenpuss längre ner på gatan. Det är till och med lite gulligt namn på uppsamlingsplatsen, i alla fall om vi använder puss istället för pöl. Snön får vi skjutsa bort själva med snöskyfflar och snöslädar och då bildas ingen snöpuss minsann. Bara en hög. Fast det är klart, om det landar kramsnö på marken, så platsar även snön i gullighetsordlistan och dessutom blir både roliga gubbar och lyktor på tomterna i kvarteret. Så jag får passa mig för att nedkreditera snön alltför mycket. 

Jag hör till dem som vill ha en Astrid Lindgrens-jul. En sådan där jul då det singlar stora, vita flingor ner över Bullerbyn och Katthult och allt är så juligt vitt och fräscht. Sedan får den gärna ligga kvar över juldagen, så att släden kan användas till julottan. Ja, i detta fall lever jag kvar i sagoböckerna och i min barndom. Barnens glädje är ju helt odelad. Har du sett någon femåring som tar ansvar för familjens röjning av gångar och garageuppfarter? Jag skulle också välkomna snömassor i kubik om jag bara kunde kasta mig ovanpå alltihop och göra tusentals snöänglar och sticka in och tömma kylskåpet på morötter för att trycka dit sista finishen på snögubben. Men med handen på hjärtat, så börjar jag känna oro för att det ska bli en grön och regnig jul. Vi drömmer väl alla om en White Christmas? Åtminstone för alla barns skull och för alla som tränar till Vasaloppet.

Undrar om kungen ska åka Vasaloppet nästa år? Eller Carl Philip? Prins Daniel ska ju bli pappa i den vevan och har säkert fokus på denna stora händelse och kan nog tänka sig att skippa den Ekströmsmärkta nummerlappen och istället om och om igen titta på den lilla lappen kring handleden på guldklimpen. Inte varje dag det tillförs en ny generation i kungahuset av Sverige. Senast det hände var när Victoria, som själv snart blir mamma, föddes. Det var nittonhundrasjuttiosju. Senaste gången som kanonerna sköts av för att ett barn fötts i kungahuset var när Victorias lillasyster Madeleine kom till världen. Det var tionde juni nittonhundraåttiotvå. Helt galet, det är snart trettio år sedan. Folket, det vill säga du och jag, är inte bortskämda med kungahusfödslar. Det behövs tydligen en grabb från Ockelbo, för att det ska bli lite fart på de blåblodiga livmödrarna. Bravo Daniel. 

Igår riktades hela världens blickar mot magen med stort M och det hade ju varit lite coolt om det stod BEBIS tryckt i något glittrigt paljettmönster på galaklänningen. Eller på en sådan mage måste det kanske stå H.M. Tronarvinge? Det blir kanske lite för mycket Ockelbo marknad över ett sådant tilltag, men det vore modigt och skulle ge veckotidningspressen en skjuts uppåt i försäljningsstatistiken. Det är säkert väldigt högtidligt och speciellt att få gästa Nobelfesten, men när kamerorna sveper ut över publiken i konserthuset, så ser vi många hakor som slår i bröstet eller huvuden som faller bakåt i en slags whiplashrörelse. Det verkar vara en förödande sömnig tillställning. 

Porslin, glas, bestick, dukar och servetter i Blå Hallen. Kandelabrar och blomsterarrangemang. De kan sin sak och det är verkligen på millimetern mätt alltihop. Fast jag tror, efter att ha varit i Blå Hallen i andra sammanhang, att toaletterna är för få och tillfällena att söka upp desamma är också för få. Vi som har gift oss i långklänning eller har haft balklänningar på oss, vet hur svårt det är dessutom att frigöra de ändliga regionerna och att få det undanstökat med torkning och allt. Det är inte konstigt att det tar tid att utbilda sig till kronprinsessa, när säkerligen även sådant står på skolschemat. 

Middagen är utdragen och jag får en känsla av att det går timmar mellan förrätt och efterrätt. Någon kexchoklad går väl knappast ner i de små koketta festväskorna och är väl inte heller tillrådliga att förtära på en Nobelfest. Alla som har ätit kexchoklad någon gång i sitt liv vet säkert att det blir åtminstone en smula. Det är bättre att proppa väskan eller fickan fulla med russin. Snabb energi och svimningen är bortröjd. Blir festen tristare än tristas, så kan de användas till russinleken också. Detta kommer du inte att hitta i en vett- och etikettbok. 

På Nobeldagen hade det varit att föredra ett  vitt snötäcke på marken istället för detta slaskande. Fast när det gäller huvudstaden, så blir det sällan ett vitt snötäcke. Förvånansvärt snabbt förvandlas de vita flingorna till brunäcklig sörja. Det är nästan som om storstadens föroreningar redan smutsar ner flingorna när de är i luften. Nobelgästerna får helt enkelt lätta på kjolarna lite eller rent av stå ut med att de blir lite stänkiga på turen mellan Konserthus och Stadshus. Blir de blöta, så hinner de med all säkerhet att torka under middagsbordet. När dansen börjar ha sidenfållen fått en prickig dekorering. 

Nu får kungafamilj och Nobelpristagare ursäkta, men jag kan inte sluta blogga utan att nämna en annan kung. Nisse Landgren. Mr T och jag var på konsert iförrgår kväll på Konserthuset här i Gävle. Första halvan inledde Viktoria Tolstoj. Det vore förmätet att säga att det inte var bra. För det var riktigt bra. Men det är något hos mig som räcker upp minusavdrag för när ingen låt sticker ut från den andra. När det blir jazzigt och svängigt, men det blir bara huvudsvängningar och jammande, men bara samma, samma, samma. Jag tröttnar. Jag somnar. Jag klappar. Jag väntar. På Nisse Landgren. Efter paus är det hans tur. Vilken tur!

Han gör mig inte besviken. Hans presentationer är mysiga. Hans röst är förföriskt tilldragande. Hans röda trombone levererar sköna toner. Jag klappar och klappar. Allting har ett slut och så även den andra halvan av konserten. Sista numret levererar Viktoria Tolstoj och Nisse Landgren tillsammans. Som ett fyrverkeri en nyårsnatt. Wow-känslorna staplas på varandra. Det här är en sådan konsert som jag skulle kunna lyssna på en gång till. Andra halvan alltså. Detta är en konsert som är värd varje skattat öre för biljetten. 

Jag tror att min tveksamhet för första halvan kan ha en så enkel förklaring som Viktoria Tolstojs klädsel. Det är inte lyckat av artisten när publiken sitter och funderar på vad som är fel. Klänningen eller strumpbyxorna? Strumpbyxorna eller klänningen? De var nog helt enkelt rätt. Var och en för sig. Tillsammans blev det fel. Jag tycker att hon skulle ha valt klänningen. Med en diskret strumpbyxa. Det är fascinerande hur svart och grått kan sticka ut och bli fel. En stylist eller en god rådgivare kan ha sin poäng. I alla fall när man ska stå på scen. Nisse Landgren kom i smoking. Med fluga som matchade trombonen. Helt rätt.

Alkohol och äldre damer är inte heller en lyckad kombination. Salongsberusade så till den milda grad att de inte hittar rätt på sina egna händer, när det är dags för applåder är nästintill tragiskt. Ytterst irriterande att ha en sådan dam sittandes rakt framför sig själv. Speciellt när hon, enligt sig själv, viskar i grannens öra, men i denna viskning överröstar Nisse Landgrens sång. Pinsamt. Men att hon var förförd av hans spel och sång var inte svårt att se. Det blev ingen nakendans i åmandet och kråmandet, men inte långt ifrån. Hade vi haft en orm i en korg hade den lyft på locket och ringlat sig upp. Alldeles paralyserad. Det brukar debatteras om idrott, öl och ungdomar. Dags att ta upp debatten om musik, vin och äldre kärringar. Fy sjutton. It sucks. På återseende med ett nyktert leende!

PS. Bloggens slutkläm tillägnas helt och hållet världens bästa barn för mig, som igår och idag firar sina namnsdagar. Grattis Malin! Du är min prinsessa och precis som Victoria kan du skriva BEBIS på magen. Det är stort och vi har inte heller generationstillägg i vår familj så ofta. Senast det hände var i slutet på åttiotalet. Då föddes nämligen det andra namnsdagsbarnet. Grattis Daniel! Du är min prins och jag lyckönskar dig i alla dina uppdrag. Nobelfest och fina konserter i all ära. En stunds fika är mer värt än all blåbärsoppa, alla Nobelpris, alla snöflingor i världen.