Hjärta rimmar på smärta

Jag har burit det en vecka nu. Dag och natt. Beskedet som jag fick förra tisdagen. Jag hade fått kallelse till kardiologen på sjukhuset. Jag skulle få göra ett arbets-EKG. Bara för att kolla upp att allt stod rätt till. Så gjorde det inte det. Jag hade förfasat mig över tiden på på kallelsen. Klockan åtta noll noll en mörk och kall januarimorgon. Jag kunde komma på miljoner saker som vore roligare att göra vid den tidpunkten än att sätta sig på en motionscykel. Ändå gick jag in för det till hundra procent. Motionskläder och skor. Håret uppsatt i tofs. Sport-BH. Jag tänkte då jag sprang upp från parkeringen till huvudentrén att det fick duga som uppvärmning. Jag har alltid velat göra bra resultat. Om det så har gällt kast med liten boll på friluftsdagen i årskurs två eller på orienteringstävling under gymnasietiden. 

Jag tog emot alla tips från sköterskan som tog hand om mig. Hon var bekant på något vis. Undrar om hon inte sjunger i någon av körerna i kyrkan. Eller så har hon en tvillingsyster. Hon blev som en slags coach, fast de riktiga stalltipsen hade jag redan fått av dottern. Så blev det blodtryck och pulscheck i vilande läge och ett vanligt EKG medan jag låg på britsen. Okej, jag vilar mig i form. Allt verkade bra. Läkaren, som också fanns i rummet, satt vid ett bord och tittade på en stor skärm, som jag antar var min EKG-kurvas utslag. Hon frågade med jämna mellanrum om det kändes bra. Jag fick också med jämna mellanrum berätta hur lätt, lätt jag tyckte det var eller om det kändes tungt, tungt. 

Jag tyckte att det kändes som när jag cyklar från Hille till jobbet i stan en tidig morgon i oktober. Lite kyligt. Jag satt bara iklädd sport-BH:n i det något kylslagna rummet. Jag hade bilden av sträckan förbi Varva backe, Testebovallen, järnvägsövergången i Stigslund, rondellen, travrakan och så vidare inne i huvudet. Tydligen gjorde jag bra ifrån mig, för läkaren gjorde mig tio år yngre och gav mig större motstånd. Jojo, olika falla belöningens lotter. Sedan sa hon att det var bara tjugo sekunder kvar och då tänkte jag att nu kör vi en spurt. De räknade ner: tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett, MÅL! Jag hade kunnat ge lite till. Tillbaka till britsen. Nytt blodtryck och pulscheck. Det var som vilket gym som helst, men för få redskap för min smak. Jag fick i alla fall tillgång till dusch och egen omklädningshytt. Bättre upp än på Friskis & Svettis på den detaljen. 

Läkaren kom tillbaka och fann en nyduschad och jobbklädd bloggare. Så började hon rita och då förstod jag. Det var något som inte stod rätt till. Nu vet jag att jag har haft en eller flera tysta infarkter. Ja,egentligen var de inte så tysta för när jag minns tillbaka så kändes det rejält, men jag tog det inte som om det var hjärtat. Det var i slutet på sommaren. Det kunde också vara medfött fel, men det uteslöt läkaren eftersom jag har gjort arbets-EKG både i min barndom, ungdom och i vuxen ålder på grund av mitt medfödda njurfel. Så hade jag haft med mig detta sedan födseln, så hade det gett utslag på tidigare EKG:n. Så den här infarkten får säkerligen dateras till slutet på sommaren tjugohundratolv. Med eventuellt tillskott på trettondagsafton i år, då jag hade en liknande känsla. 

Jag kom ut på parkeringen. Det var svinkallt. Kom ihåg att dra VISA-kortet i biljettautomaten. Det verkade som om det bara var jag som rörde mig och allt annat runt omkring stod stilla. Eller var det tvärtom? Som om mitt liv hade stannat upp och alla andra bara fortsatte på som om ingenting hade hänt. Jag satte mig i bilen och körde till jobbet. Bilen var en symbol för den bubbla som jag kände att jag var i. Jag grät lite i kylan, men torkade tårarna. Jag kom in på jobbet och jag grät lite till, helt stilla, men torkade tårarna. Jag fikade och såg att det gjorde mina arbetskamrater också, men skillnaden för mig var att detta var första fikat med vetskapen om att jag har ett skadat hjärta. Tro mig, allt smakar annorlunda med den vetskapen. 

Nu väntar jag på kallelse till radioaktiv röntgen. De ska kolla hur mycket skadat hjärtat är och om det behövs någon åtgärd. Jag är egentligen inte sjukare nu än vad jag var före jag gjorde arbets-EKG, men det handlar inte bara om ett fysiskt slående hjärta. Det handlar lika mycket om dödsångest, sömnlösa nätter, oro, känning av kärlkramp, stressituationer och irritation över att vi människor håller på med så mycket oväsentlig skit. Visst, det är skönt att ha fått bekräftat att det som jag känt varit fel i kroppen var ett fel och inte bara inbillning. Men det är väl inte intet för intet som det står i Ordspråksboken i Bibeln att: Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet. Hjärtat är oerhört viktigt och har alltid varit en viktig symbol för mig. Jag ritar gärna hjärtan. Jag ger gärna bort hjärtan. Jag vill ha ett hjärta som klappar för många människor. Nu, ett tag framöver, kommer jag bli ännu mer mån om att bevara och vara rädd om mitt hjärta. Eller vad då ett tag? Hela livet förstås. På återseende med ett hjärtligt leende! 

PS. Ikväll är det hockeykoll som gäller. SSK möter Djurgården hemma. Om det i fotboll är bra att spela i Allsvenskan och att Östers IF nu har nått dit kommer göra den ännu mer spännande, så är Allsvenskan när det gäller hockey inte lika bra. Fast egentligen är den kul också, med många bra lag. Det är ändå så att det är  Elitserien som gäller och dit hoppas jag att SSK når genom kval. Det ser bra ut så här långt. Du har väl inte missat att mitt hjärta klappar för SSK?