Det brukar arrangeras återvändardagar på olika platser i vårt land. Eller kallas det hemvändardagar? Tanken med sådana är kanske att utflyttade människor ska vända tillbaka och återse hembygden. Föreningar och företag visar upp sin verksamhet och det minglas med många gamla återseenden. Säkerligen upplever återvändaren att mycket har förändrats. Till att börja med har återvändaren själv förändrats. Miljön uppfattas annorlunda, byggnader har rivits och andra har tillkommit. Små barn har vuxit upp till stora män och kvinnor. Träd har tagits bort och nya har planterats. Mycket är sig likt och mycket är sig olikt.
Nu har bloggaren återvänt. Det känns på ett sätt som att komma hem. Jag återser min blogg som en kär gammal plats. Som en kär gammal vän. Jag gör upptäckten att mycket är sig likt, men också att mycket har förändrats. Det hinner självklart hända mycket på de drygt tio månader som jag har låtit bloggen och mig själv vila. Till exempel har Blogger ändrat på skrivmiljön och det känns inte längre som hemma. Det är som om någon har passat på att totalrenovera i mitt arbetsrum under min frånvaro. Det är sterilt och jag hittar inte alla de gamla funktionerna som jag var van vid. Det känns ungefär som att komma till min favoritskogsglänta och upptäcka att det är ingen skog på vägen dit och absolut ingen glänta, utan ett enda stort kalhygge. Det tar en tid att upptäcka tjusningen med denna skövling. Den som har erfarenhet av skogsarbete vet att snart är det bästa platsen för hallon- och smultronplockning. Så jag får ge bloggen lite tid. Det blir kanske ett smultronställe så småningom.
Jag tänker inte spekulera så mycket i varför jag har gjort ett så långt uppehåll i bloggandet, men det tog liksom stopp. Tendensen fanns ett bra tag tillbaka om jag gör en återblick. Blogginläggen kom mer och mer sporadiskt, men för mig visade det sig tydligast genom att glädjen försvann. Glädjen är viktig i skrivprocessen. Även om det är aptunga saker jag skriver om, så måste det ändå finnas glädje i tangenttrycken. Det ska vara gott att leva, annars kan det kvitta sjunger Roy och Roger. Det ska vara gott att skriva, annars kan det kvitta tänker bloggaren.
Har det då inte funnits någon glädje de senaste tio månaderna? Jo, om det har. Glädjen stavas med fyra bokstäver: T-O-V-E. Jag är utan någon större undersökning den stoltaste och gladaste mormodern i hela världen. I alla fall till mitt barnbarn. Jag är inte dum som inte förstår att alla mormödrar och farmödrar känner så för just sitt eller sina barnbarn. Jag har fått två barn. Det var det största och bästa som har hänt i mitt liv. Jag har fått ett barnbarn och jag kan inte förklara hur stort det är. Det är på något sätt ännu större och ännu bättre. Inte för att förminska min kärlek till mina egna barn och den upplevelsen av mina egna förlossningar, men att se att generation läggs till generation är en fantastisk gåva.
Tove är min glädje, min tröst, min energi, min oro, mitt skratt, min kraftkälla, mitt allt. Hennes knappt ett år långa liv har gett mig en ny värld att upptäcka. Jag kommer säkert återkomma till henne i denna blogg. Det blir nog inte så mycket till babyblogg. Dels för att jag tror att det finns tillräckligt med sådana redan och dels för att Tove verkar lämna babystadiet utan att mormor hinner blinka. Den unga damen fyller ett år om knappt en månad och eftersom mormor är lite medelålders och har långsammare reaktionsförmåga än alla som är yngre, så måste jag nog redan nu ställa in mig på pannkaksstekande, grodyngelsletande, skolstart, nagellacksval och studentfirande. Livet är härligt, men det levs väldigt snabbt. Bäst att hänga på.
Har det då inte funnits något skrivande de senaste tio månaderna heller? Jo, om det har. Det har blivit en hel del sång- och psalmtexter. I mars ifjol uruppfördes faktiskt en barnmusikal i Heliga Trefaldighets församling i Gävle av församlingens mycket duktiga barnkörer och barngrupper tillsammans med deras duktiga ledare och kompgrupp. Jag stod för texterna och vår duktige organist Per Ahlman stod för komponerandet av musiken. Det är ett mycket givande och inspirerande samarbete. Han skriver melodier till mina texter som jag önskar att jag skrivit själv. Ett gott betyg. Just nu har vi ett annat projekt på gång. Det blir säkert något blogginlägg om detta så småningom också.
För övrigt har det blivit lite skrivande för Svenska kyrkans nationella webbsida med Tankar inför helgen. Nu senast skrev jag om Jona. Du vet han som såg en jättestor fisk från insidan, men läser vi vidare om honom så finns det så mycket mer att känna igen sig i hos honom. En envis, skraj och arg man. Jojo, det finns likheter mellan honom och bloggaren. Jag gillar att fiska, men har dock aldrig bott i en fisks magsäck.
Mormor har börjat studera också. I höstas drog jag igång mina religionsstudier på högskolan i Gävle. Det har gått bra så långt, men det innebär faktiskt också en hel del skrivande, även om det är mest av den påtvingade sorten. Härtill är jag nödd och tvungen. Hoc coactus sum som biskop Brask lär ha sagt en gång på femtonhundratalet. Det har dock gått förvånansvärt bra så här långt. Kanske för att det ligger väldigt mycket nyfikenhet och jävlar anamma i tvungenheten. Jo, jag har ett mål med studierna. Varför inte ett blogginlägg framöver även om detta?
Nu har bloggaren återvänt. Det känns på ett sätt som att komma hem. Jag återser min blogg som en kär gammal plats. Som en kär gammal vän. Jag gör upptäckten att mycket är sig likt, men också att mycket har förändrats. Det hinner självklart hända mycket på de drygt tio månader som jag har låtit bloggen och mig själv vila. Till exempel har Blogger ändrat på skrivmiljön och det känns inte längre som hemma. Det är som om någon har passat på att totalrenovera i mitt arbetsrum under min frånvaro. Det är sterilt och jag hittar inte alla de gamla funktionerna som jag var van vid. Det känns ungefär som att komma till min favoritskogsglänta och upptäcka att det är ingen skog på vägen dit och absolut ingen glänta, utan ett enda stort kalhygge. Det tar en tid att upptäcka tjusningen med denna skövling. Den som har erfarenhet av skogsarbete vet att snart är det bästa platsen för hallon- och smultronplockning. Så jag får ge bloggen lite tid. Det blir kanske ett smultronställe så småningom.
Jag tänker inte spekulera så mycket i varför jag har gjort ett så långt uppehåll i bloggandet, men det tog liksom stopp. Tendensen fanns ett bra tag tillbaka om jag gör en återblick. Blogginläggen kom mer och mer sporadiskt, men för mig visade det sig tydligast genom att glädjen försvann. Glädjen är viktig i skrivprocessen. Även om det är aptunga saker jag skriver om, så måste det ändå finnas glädje i tangenttrycken. Det ska vara gott att leva, annars kan det kvitta sjunger Roy och Roger. Det ska vara gott att skriva, annars kan det kvitta tänker bloggaren.
Har det då inte funnits någon glädje de senaste tio månaderna? Jo, om det har. Glädjen stavas med fyra bokstäver: T-O-V-E. Jag är utan någon större undersökning den stoltaste och gladaste mormodern i hela världen. I alla fall till mitt barnbarn. Jag är inte dum som inte förstår att alla mormödrar och farmödrar känner så för just sitt eller sina barnbarn. Jag har fått två barn. Det var det största och bästa som har hänt i mitt liv. Jag har fått ett barnbarn och jag kan inte förklara hur stort det är. Det är på något sätt ännu större och ännu bättre. Inte för att förminska min kärlek till mina egna barn och den upplevelsen av mina egna förlossningar, men att se att generation läggs till generation är en fantastisk gåva.
Tove är min glädje, min tröst, min energi, min oro, mitt skratt, min kraftkälla, mitt allt. Hennes knappt ett år långa liv har gett mig en ny värld att upptäcka. Jag kommer säkert återkomma till henne i denna blogg. Det blir nog inte så mycket till babyblogg. Dels för att jag tror att det finns tillräckligt med sådana redan och dels för att Tove verkar lämna babystadiet utan att mormor hinner blinka. Den unga damen fyller ett år om knappt en månad och eftersom mormor är lite medelålders och har långsammare reaktionsförmåga än alla som är yngre, så måste jag nog redan nu ställa in mig på pannkaksstekande, grodyngelsletande, skolstart, nagellacksval och studentfirande. Livet är härligt, men det levs väldigt snabbt. Bäst att hänga på.
Har det då inte funnits något skrivande de senaste tio månaderna heller? Jo, om det har. Det har blivit en hel del sång- och psalmtexter. I mars ifjol uruppfördes faktiskt en barnmusikal i Heliga Trefaldighets församling i Gävle av församlingens mycket duktiga barnkörer och barngrupper tillsammans med deras duktiga ledare och kompgrupp. Jag stod för texterna och vår duktige organist Per Ahlman stod för komponerandet av musiken. Det är ett mycket givande och inspirerande samarbete. Han skriver melodier till mina texter som jag önskar att jag skrivit själv. Ett gott betyg. Just nu har vi ett annat projekt på gång. Det blir säkert något blogginlägg om detta så småningom också.
För övrigt har det blivit lite skrivande för Svenska kyrkans nationella webbsida med Tankar inför helgen. Nu senast skrev jag om Jona. Du vet han som såg en jättestor fisk från insidan, men läser vi vidare om honom så finns det så mycket mer att känna igen sig i hos honom. En envis, skraj och arg man. Jojo, det finns likheter mellan honom och bloggaren. Jag gillar att fiska, men har dock aldrig bott i en fisks magsäck.
Mormor har börjat studera också. I höstas drog jag igång mina religionsstudier på högskolan i Gävle. Det har gått bra så långt, men det innebär faktiskt också en hel del skrivande, även om det är mest av den påtvingade sorten. Härtill är jag nödd och tvungen. Hoc coactus sum som biskop Brask lär ha sagt en gång på femtonhundratalet. Det har dock gått förvånansvärt bra så här långt. Kanske för att det ligger väldigt mycket nyfikenhet och jävlar anamma i tvungenheten. Jo, jag har ett mål med studierna. Varför inte ett blogginlägg framöver även om detta?
Som du märker har blogguppehållet inte berott på brist på skrividéer. Tvärtom. Jag har längtat efter detta utrymme och denna avkoppling. Jag behöver denna blogg bättre än någon annan och definitivt mer än vad bloggen behöver mig. Bloggaren är en hemvändare. En återvändare. Snart ska det förhoppningsvis plockas fram en del hallon och smultron att skriva om. Vi får låta det vara en kalhyggsblogg ett tag. På återseende med ett leende!
PS. Äras den som äras bör. Om det nu är värt lite ära att få igång min blogglängtan igen? Jag sänder i alla fall ett tack till sonen som genom att dra igång sin blogg fick mig att tänka till och känna efter. Saknade jag bloggandet? Ja, något så vansinnigt. Förresten, vill du läsa en bra blogg om fotboll med ett bra språk, stort fotbollskunnande och stor kärlek för denna runda tingest som kallas fotboll, så följ gärna: http://fotbollscoachen.blogg.se/ Du som är fotbollsintresserad kommer att få mycket glädje. Du som inte är fotbollsintresserad kommer kanske att bli det. År 2013 är året då Östers IF kommer att spela i Allsvenskan igen. Tyvärr finns ingen kategori som heter Östers IF i sonens blogg. Det är en miss i uppfostran. Han kommer kanske till insikt när Öster har dängt till AIK i omgång nio den nittonde maj och Gefle IF i omgång sexton den sextonde juni. Klockan sexton faktiskt. Vi syns där om inte förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar